Demonstration i Turkiet i april i år för att uppmärksamma hur uiguriska barn tas från sina familjer och sätts i läger för att uppfostras till kineser. Omkring 900 000 barn bedöms vara drabbade i regionen Xinjiang. (Bild: @arslan_hidayat via Twitter)

Vittnesmål från Kinas Gulag för barn

Två uiguriska barn som numera bor i Istanbul i Turket, är de enda vi känner till som släppts från barnens Gulag i Kina: de kinesiska skolor och barnhem där Kinas regim låser in alla de barn vars föräldrar gripits och kastats i indoktrineringsläger.

Det handlar sannolikt om minst flera hundratusen barn, som i dag är separerade från sina familjer. Antalet vuxna som satts i utomrättsliga läger har uppskattats till 1.8 miljoner; många av dem har sedan flyttats vidare till slavarbete, eller så har de dömts till långa fängelsestraff. Deras familjer splittras permanent.

Till dessa ska man lägga alla de barn som tvingas gå i kinesisk internatskola fast föräldrar eller mor- och farföräldrar finns kvar hemma. Den totala siffran tvångsomhändertagna barn har uppskattats till 900 000; jag anser det fullt möjligt att det handlar om ännu fler barn som konfiskerats av den kinesiska staten för att uppfostras enbart på kinesiska.

Hittills har vi endast haft anekdotisk kunskap om förhållandena för alla dessa barn, men nu har vi två vittnesmål från barn som genomlidit de kinesiska barnhemmen.

Lütfullah var fyra år och hans syster Aysu sex år gammal, när de togs från sina föräldrar Abdüllatif Kuçar och Meryem Aimati, under ett besök i Kina. Fadern, Kuçar, utvisades ensam tillbaka till Turkiet eftersom han hade turkiskt medborgarskap. Modern, Miriam, tvingades stanna ensam kvar med barnen, men arresterades sent en natt, medan hon pratade med maken på telefon.

Barnen togs dagen efter, och hölls sedan i 20 månader på två separata skolor, strax utanför regionhuvudstaden Urumqi, innan de fick lämna Kina tack vare att fadern insisterat på att också barnen var turkiska medborgare.


Först och främst fick barnen inte tala uiguriska, endast kinesiska. Aysu and Lütfullah hade hunnit lära sig tala en del turkiska, och det var också förbjudet. Minsta kommunikation på något annat språk än kinesiska bestraffades – till exempel genom att barnen långa stunder tvingades till att huka sig i en “motorcykel-position” med armarna framsträckta, som ett slags tortyr för barn.

Ingen fick heller säga något över huvudtaget, utan tillstånd från förmyndarna (personalen), som också utsåg ett äldre barn per sal som en slags assistent, som också ofta slog och trakasserade de andra barnen. Ingen talade med varandra.

Efter 20 månader, när de kördes till fadern i en polisbil så han kunde flyga med sina barn tillbaka till Turkiet, var barnen utmärglade, hunsade och tysta. De hade glömt all uiguriska och turkiska, och kunde inte samtala med sina föräldrar. De kunde inte säga ett enda ord – sannolikt ett resultat av rädslan för bestraffningar. Det tog månader innan de återfick sin språkfärdighet och vågade prata som vanligt.

Dessa observationer stämmer med de många anekdotiska rapporter som kommit fram tidigare, till exempel den omskrivna mobilvideo som cirkulerade 2020, där en uigurisk far i Istanbul på sociala medier plötsligt fick se en film med sin numera kinesisktalande son – inifrån ett kinesiskt barnhem. Vi vet också att all kommunikation på modersmålet bestraffas hårt även i strafflägren för vuxna.

Barnens hela tillvaro var starkt regimenterad, och bestraffningar utmättes hela tiden av deras kinesiska förmyndare. Barnen blev slagna för minsta förseelse, eller så blev de instängda i mörka rum. Detta fick till följd att Aysu and Lütfullah inte ens vågade gå från ett rum till nästa i lägenheten i Istanbul, utan att först be om tillstånd.

Den djupa räddhågsenhet som piskats in i Aysu and Lütfullah skrämde fadern och andra familjemedlemmar, när de först återsåg dem. De hade blivit helt annorlunda: “De var som levande döda,” sade deras nya styvmor till den amerikanska journalisten Emily Feng, av han-kinesiskt etniskt ursprung, som producerat en lång rad rapporter av hög kvalitet om grymheterna i uigurernas region — som i Kina sedan kejsartiden kallas Xinjiang (“den nya fronten”).

De hundratusentals barnen som Kina tvångsomhändertagit framlever sannolikt sina dagar ungefär som Aysu and Lütfullah: kuvade, halvsvultna, och i ständig skräck.

Detta överensstämmer återigen med vad vi vet om atmosfären inne i strafflägren för de vuxna (inklusive den kroniska svälten) och, för den delen, i hela samhället, där alla nu lever i skräck för att skickas till samma läger – och få sina barn omhändertagna, och aldrig se dem igen.

Mamma Meryem då? Hon hade under tiden dömts till 20 års fängelse — ett typiskt, uppenbarligen godtyckligt straff, som verkar utdömas till många medelålders eller sjuka människor som inte duger till slavarbete: Egentligen ett slags dödsstraff där man inte avrättas direkt, utan plågas till döds istället.

Men på något sätt hade de kinesiska myndigheterna också gått med på att Meryem skulle få se sin man och sina barn en sista gång innan de lämnade Kina. Hon kördes från fängelset till ett sjukhus där familjen fick femton minuter.

Pappa Abdüllatif bröt ihop när han såg hur utmärglad hon var, liggande i en sjukhussäng. Armarna hade svarta märken efter alla handfängsel. Det var förbjudet att röra vid henne, men han kunde inte låta bli, och lyfte upp henne. Han insåg att hon inte ens kunde stå själv, att hon blivit ett benrangel.

Tiden var ute; de tre lämnade sjukhuset och flög till Istanbul.

Kinas kampanj är ett slags folkmordspsykos, ett århundradestrauma med obeskrivligt grymma konsekvenser som det kan komma att ta generationer att behandla och bota.

Men den kinesiska statens agerande mot barnen har ett konkret syfte: att omintetgöra nästa generation av det uiguriska folket, så att det inte blir några framtida generationer.

Det är ju därför man vill ta ifrån barnen deras språk och kulturella identitet, så att de blir kineser, och inte längre uigurer. Detta ingår som en viktig del i det statliga folkmordsprogrammet mot uigurerna som utgör drygt tolv miljoner människor, som pågår sedan 2017 och som partichefen Xi Jinping är personligen ansvarig för.

Alla dessa åtgärder – sammantaget det största angreppet på en etnisk minoritet sedan Förintelsen – är uppenbart olagliga, inte minst enligt FN:s folkmordskonvention paragraf 2(e), som identifierar konfiskeringen av barn från en grupp till en annan, som ett av de fem huvudbevisen för att folkmord föreligger.

Sedan har vi FN:s konvention om barnens rättigheter, som Kina också ratificerat men nu lika flagrant bryter mot: exempelvis paragraferna 9.1 (förbud mot att separera familjer) och 16.1 (godtyckligt angrepp på ett barns hem).

Den kinesiska regimen skulle förstås hävda att deras utomrättsliga kollektiva bestraffning av tolv miljoner uigurer, kazaker och andra folkgrupper är “nödvändigt,” att internatskolorna är det bästa möjliga alternativet för alla barnen, och så vidare.

Men den centrala poängen här är just avsaknaden av rättslig prövning: Kina bestraffar och tvångskonverterar miljoner oskyldiga människor mot deras vilja, utan prövning eller bevis för att någon av dem skulle begått något som helst brott – och inte ens det kunde förstås rättfärdiga den kollektiva bestraffning som vi ser i Kinas generalattack mot det uiguriska språket och kulturen, bulldozandet av monument, moskér, pilgrimsorter och andra viktiga kulturarv.

Det handlar om en rasistiskt baserad, statligt orkestrerad kampanj som bryter mot internationell rätt, och för vilken de ansvariga borde ställas inför rätta i de internationella domstolarna i Haag, eller i en särskild Xinjiang-tribunal.

Ibland försöker Kinas “vänner” i väst styra bort uppmärksamheten från barnen i Kina genom att byta ämne till USA:s president Donald Trump tilltag häromåret, att splittra upp migrantfamiljer och ta deras barn, vid den mexikanska gränsen.

Kinas försvarare vill få det till att Trump och Kina vore lika goda kålsupare. Men det finns stora skillnader. Det amerikanska påfundet handlade inte om tvångskonvertering till en ny identitet. Avsikten med de utomrättsliga bortföranden av barnen, var helt enkelt att försöka avskräcka andra migranter från att ta sig till USA och söka asyl.

Men Trumps projekt avslöjades snart av amerikanska medier, det blev en stor skandal, och alltsammans stoppades. Som mest drabbades kring 5 000 barn – flera hundra latinamerikanska barn har tydligen fortfarande inte fått eller kunnat återförenas med sina familjer. De psykiska konsekvenserna har studerats, och visar att separationen skapar djupa sår som hejdar barnens utveckling.

Det antyder det mörka helvete som hundratusentals uiguriska barn lever i. I Kina handlar det om minst 100 gånger fler barn, lågt räknat. I Kina finns heller inga oberoende medier som kan rapportera om dem; eller domstolar, där föräldrar eller människorättsorganisationer kan stämma den kinesiska staten, som i USA.

Och i Kina är syftet uppenbarligen att skynda på den medvetna processen med att eliminera ett helt folk och dess språk och kultur, så att den kinesiska Xinjiang-kolonins inhemska befolkning (uigurer, kazaker och andra etniska minoriteter) helt kan ersättas med kinesiska kolonister — det nya herrefolket.

Relevanta jämförelser i modern tid med denna människorättskatastrof torde vara med den spanska fascismen och de latinamerikanska fascistregimerna, som också de systematiskt kidnappade barn i syfte att “omvända” dem till en fascistisk livssyn!

Ännu mer direkt jämförbart vore gångna tiders tvångsskolgång för samiska barn i Sverige, och tvångsomhändertagandena av indianbarn i USA och Kanada, som alla tvingades – ofta av kyrkan – att överge sina modersmål och sin inhemska religion.

Eller Vladimir Putins nya, pågående program för att ta ukrainska barn till Ryssland och omskola dem till ryssar, det vill säga också det ett folkmord enligt FN:s “Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide),” från 1948.

VIDARE LÄSNING OCH LYSSNING:

“The Black Gate: A Uyghur Family’s Story”, del 1 och del 2 – National Public Radio, av Emily Feng (25 sep 2022)

“Uyghur Kids Recall Physical and Mental Torment at Chinese Boarding Schools in Xinjiang” – National Public Radio, av Emily Feng och Abduweli Ayup (3 feb 2022)

“Uyghur Human Rights Project Documents Continuing Assimilationist Policy Targeting Uyghur Children” – Uyghur Human Rights Project (jan 2022)

“Orphaned by the State: How Xinjiang’s Gulag Tears Families Apart” – The Economist (17 okt 2020)

”Uyghur Bibliography” – Uyghur Human Rights Project (uppdateras kontinuerligt)

Senaste nytt på Kinamedia