Kinas ekonomi har på senare tid brottats med en rad utmaningar. Ändå fortsätter myndigheternas relativt höga tillväxtmål; i år är ambitionen att BNP ska växa med 5 procent, trots att många analytikers bedömningar ligger betydligt lägre än så.
De senaste årtiondenas tillväxt har i Kina drivits på statliga investeringar i framför allt fastigheter och infrastruktur. Enligt Financial Times står investeringar för cirka 25 procent av världens BNP; en siffra som i utvecklingsländer vanligtvis ligger på drygt 30 procent.
I Kina har dock denna andel i ett par årtionden konstant legat över 40 procent, varav två tredjedelar beräknas har gått till just fastighetsmarknaden och statligt finansierade infrastrukturprojekt.
Men nya regler för utlåning 2021 har fått fastighetsbubblan att pysa, samtidigt som flera rapporter gör gällande att centralregeringen vidtagit åtgärder för att minska de med tiden allt mindre lönsamma investeringarna i infrastruktur, i syfte att motverka landets redan höga skuldnivåer.
För länder som tidigare tagit sig upp till den ekonomiska nivå där Kina nu befinner sig, har ett naturligt nästa steg varit att minska de statliga investeringarnas andel av BNP till fördel för inhemsk konsumtion. Men flera tecken ger vid handen att den kinesiska ledningen inte är övertygad om att detta är rätt väg att gå.
Dels har Kina inte fokuserat på etableringen av ett välfärdssystem, vilket innebär att invånarna behöver spara sina pengar till utgifter för bland annat utbildning och sjukvård. Dels har landets ledare Xi Jinping vid upprepade tillfällen sagt att Kina inte ska bli någon västerländsk välfärdsstat, då detta riskerar göra befolkningen lat.
Bland andra historikern Frank Dikötter har beskrivit Kina som ett land där staten är rik, men befolkningen fattig. En ambition att öka den privata konsumtionen kräver därför att medel flyttas från staten till folket, vilket i sin tur innebär en relativ försvagning av centralmakten i relation till befolkningen den styr över.
Samtliga ovanstående faktorer innebär att det storskaliga kinesiska stimulanspaketet för att öka den inhemska konsumtionen som investerare och företag världen över hungrigt väntar på sannolikt kommer att utebli. Vilka tillväxtkällor kvarstår då om fastigheter, infrastruktur och konsumtion fortsätter stagnera? Jo, landets tillverkningsindustri och exportsektor.
Flera rapporter de senaste veckorna pekar på en allt tydligare ny ekonomisk planering från kinesiskt håll, som går ut på att subventionera en fortsatt expansion av landets tillverkningsindustrier för att sedan exportera de varor som överkapaciteten resulterar i.
En tydlig indikator är hur utlåningen från de statliga bankerna på kort tid skiftat från fastigheter till tillverkningsindustrier, vilket denna graf från artikeln ”The decade of the Second China Shock” från nyhetsbrevet Noahopinion visar:
Vid sidan av dessa fördelaktiga banklån framhålls i texten hur de statliga subventionerna till en rad nyckelindustrier som halvledare, elbilar, batterier, solpaneler och rymdteknologi växer fort.
Financial Times rapporterade i veckan att subventioner förvisso inte är särskilt enkla att mäta, men att Kina enligt uppskattningar från tankesmedjan Center for Strategic and International Studies stödjer landets industriföretag med en ”unikt hög” andel på 1,73 procent av BNP, jämfört med 0,5 procent i Japan eller 0,39 procent i USA.
Enligt tidningen går mycket av subventionerna till vad Xi Jinping nyligen vid upprepade tillfällen har kallat ”de nya kvalitativa produktionsstyrkorna”. Dessa inkluderar den så kallade ”nya trion” av elbilar, batterier och solceller vars export i fjol ökade med 30 procent till 147 miljarder dollar.
Vidare konstaterar Financial Times att inga nationella målsättningar om tillverkning eller export ännu har artikulerats kring dessa eller andra framtidsorienterade industrier. Men icke desto mindre beskrivs det som fullständigt uppenbart att förändringar redan är i görningen, samt att expansionen av industrierna även är i linje med Xi Jinpings överridande målsättningar om självförsörjning gällande såväl teknologi som resurser.
Denna satsning sker vekrigen inte utan risker. Financial Times understryker hur en modern ekonomi av betydande storlek aldrig tidigare har åstadkommit en så kallad ”mjuklandning” från en skulddriven tillväxt utan att stödja hushållen för att öka konsumtion, men att Kinas ledning med Xi Jinping i spetsen ändå uttrycker stort förtroende för vad som verkar vara en redan utstakad väg framåt:
Never in the post-Mao era has the Chinese Communist party pursued a growth path where property and infrastructure were not among the leading drivers of investment, economists say. Nor has a major modern global economy ever orchestrated a soft landing from decades of debt-fuelled growth without providing significant support for households and consumers.
Twelve years into his leadership, Xi appears clear-eyed about the challenge as he steers the world’s second-biggest economy into uncharted territory.
“This is an unprecedented path, but we will continue to explore it and forge ahead with courage,” he was quoted by state media as saying.
Retoriken ger ekon från andra stora planekonomiska projekt i Kina. Det är därför ironiskt hur den statliga propagandan till och med använder sig av historier från Mao Zedongs era för att heja fram detta nya fokus på överkapacitet och export.
Den statliga nyhetsbyrån Xinhua beskrev nyligen i en essä hur Xi Jinping under kulturrevolutionen – som tonåring förvisad till en fattig by i nordöstra Kina – ledde utvecklingen av en ny teknik bestående i att använda biogas snarare än vedeldning för matlagning och ljuskälla, vilket sägs vara ett tidigt exempel på ledarens känsla för ”nya kvalitativa produktionsstyrkor”.
Vid sidan av anekdoter, retorik och uppskattningar om subventioner visar Rhodium Group denna vecka i en rapport med den talande rubriken ”Overcapacity at the Gate” hur överkapaciteten inom Kinas industriella kapacitet växer.
En av många grafer visar hur den kinesiska tillverkningsindustrins inventarier har nått nya rekordnivåer, och på nytt börjat växa som andel av landets BNP:
Det är viktigt att peka ut hur detta sker trots att Kinas industrier gick på lägre fart under Covid-19-pandemin. Trots den förväntade uppdämda köpkraften efter att nolltoleransen mot pandemin lyftes, så har alltså inventarierna ökat redan innan den nuvarande planen på mer subventioner för att öka tillverkningsvolymerna.
Omvärlden – framför allt USA – har även tidigare i modern tid oroats över att exportindustrier i bland annat Japan och Tyskland ska konkurrera ut amerikanska företag och med förlorade arbetstillfällen i USA som följd. Men situationen i Kina utgör nu något av en unik utmaning.
Som påpekas i Foreign Affairs denna vecka, så justerade Japan på egen hand sin industripolitik och lät valutan stärkas mot dollarn efter att amerikanska myndigheter klagat över (och till viss del hotat med åtgärder) prisdumpade japanska produkter.
Men Kina har tvärtom i bästa fall spelat oförstående, i värsta fall varit likgiltig, inför tilltagande likartade klagomål från såväl amerikanskt som europeiskt håll. Mycket lite tyder på att Peking kommer justera sin industripolitik efter omvärldens oro.
Vidare har den kinesiska regimen större kontroll över landets ekonomi och samhälle än regeringarna i Japan eller Tyskland. Om ledningen har bestämt sig för – av ideologisk övertygelse eller andra anledningar – att satsa på tillverkningsindustrin så har den alla förutsättningar att motverka vad som annars sannolikt vore en gradvis naturlig övergång till ökad konsumtion.
Därför har Kinas export – i motsats till tidigare tillverkningsgiganter som USA, Japan och Tyskland – fortsatt att öka trots att BNP växer i såväl storlek som räknat per capita, som denna graf från Noahopinion visar:
Foreign Affairs påminner om att Kinas handelsöverskott slog nya rekord 2022 och 2023. Man påpekar även hur regeringens arbetsrapport som presenterades vid den nationella folkkongressen tidigare denna månad innehöll ambitioner att expandera produktionskapaciteten och konsolidera Kinas ledande position i flera framtidsorienterade industrier.
Tidningen tar upp ännu en anledning till detta vägval, nämligen Kinas skattepolitik. Myndigheterna får bara in skatt motsvarande 14 procent av Kinas BNP, jämfört med ett genomsnitt på 34 procent inom OECD. Dessutom kommer en stor del av intäkterna från tillverkning och affärsverksamhet, snarare än konsumtion.
Att satsa på tillväxt genom ökad konsumtion utan omfattande reformer av skattesystemet – vilket Xi Jinping har motsatt sig – skulle därför minska statens inkomster, jämfört med intäkterna som en storskalig ökning av landets exporter kan medföra.
Enligt Världsbanken står Kinas industrisektor redan i dag står för 28 procent av landets BNP, jämfört med 16 procent globalt. Historiskt har produktionen som bekant tillhört de lägre delarna av värdekedjan – men detta är nu under snabb förändring.
Kina har snabbt blivit dominerande inom områden som vindkraft och batterier. Man arbetar sig snabbt uppåt i tillverkningskedjorna gällande bland annat mikrochip, artificiell intelligens, biotillverkning och kärnkraft.
Detta har som sagt fått USA och EU att uttrycka oro för såväl de egna industriföretagen som den nationell säkerheten.
Men i Foreign Affairs understryks hur flera av världens utvecklingsländer också är oroade över den kinesiska överkapaciteten:
Trade disputes are already arising between Beijing and several other members of the multilateral forum known as BRICS, for Brazil, Russia, India, China, and South Africa. Earlier this month, Brazil initiated antidumping investigations into Chinese steel imports. India has introduced more antidumping orders than any country in the world in its efforts to restrict imports from China. South Africa’s trade commission recently completed an assessment of Chinese imports and confirmed that dumping was taking place. While developed and developing economies alike push back against China’s high export volume, Beijing appears to be simply ignoring the problem.
På samma vis som flera rapporter den senaste veckan är överens om problembeskrivningen, så erbjuder ingen av dem någon enkel lösning eller självklart framtidsscenario.
Röster har höjts för att även väst bör subventionera sina industrier – i alla fall inom särskilt viktiga sektorer – men lika snabbt slagits ned av kritik som går ut på marknadsekonomins överlägsenhet och det tveksamma i att lösa problem sprungna ur planekonomi med egna planekonomiska åtgärder.
Andra tänkbara motåtgärder inkluderar importskatter på subventionerade och prisdumpade kinesiska varor. Detta har till viss del redan införts i USA, men ofta tycks kinesiska aktörer ligga steget före med hjälp av allt från lobbying till import via eller tillverkning i tredje land.
I EU har det visat sig problematiskt att ens höja skatten på kinesiska solpaneler eller elbilar, då allt från dogmatiska frihandelsförsvarare till tyska storföretag beroende av Kinas marknad motsätter sig detta.
Hur reaktionen från omvärlden blir är alltså oklart. Men helt säkert är att Kinas nya ekonomiska tillväxtplaner kommer skapa konflikter med stora delar av omvärlden, och har potential att påverka arbetsmarknaden i våra samhällen samt beroende av Kina i långt större utsträckning än vad landets utveckling hittills inneburit.
