Mellan 2000 och 2016 ökade Kinas militärbudget med i genomsnitt tio procent per år. Detta resulterade i att den kinesiska flottan år 2015 för första gången i modern tid passerade USA:s flotta i storlek, som oavbrutet varit världens största flotta sedan andra världskriget.
Även om ökningen av militärbudgeten har stagnerat något sedan 2016, så rapporterade tankesmedjan CSIS år 2021 att den kinesiska flottan expanderar i en takt som motsvarar hela den franska flottan vart fjärde år. Samma år tog Kinas flotta 28 nya fartyg i bruk, jämfört med sju stycken för den amerikanska flottan.
Som jag tidigare skrivit på Kinamedia så planerar Kina även att fyrfaldiga antalet kärnvapen de närmaste tio åren.
Se diagram nedan från Statista och CSIS över utvecklingen, som får allt fler att undra huruvida Kinas militära makt börjar närma sig USA:s styrka.
Find more statistics at Statista
De imponerande siffrorna visar dock inte de utmaningar som Kinas militär stött på i samband med sin uppbyggnad. Precis som nya satsningar militären i Sverige har lett till svårigheter att rekrytera kompetent personal, upplever den kinesiska militären liknande problem under sin snabba expansion.
Rekryteringssvårigheterna i Kina har gett upphov till uttrycket ”materiel som väntar på talang”. Frasen återspeglar det tydliga glappet som utgörs av att produktionen av materiel går snabbare än rekryteringen och utbildningen av personal.
Trots att arbetslösheten bland unga i Kina nu är rekordhög tycks inte militären vara något som lockar yngre invånare. För att råda bot på problemet har kraven breddats.
För piloter på hangarfartyg – där bristen är särskilt stor – höjdes nyligen ålderstaket från 24 till 26 år. Även kvinnor tillåts nu för första gången att söka.
Och samtidigt som modernare teknologi innebär större kompetenskrav så underkänns upp emot 60 procent av rekryterna som tagit högskoleexamen i de fysiska proven på mönstringen, till följd av bland annat övervikt eller synproblem.
Förvisso är Kina inte ensamt i regionen med detta problem. Sedan 2013 har Japans militär inte lyckats locka tillräckligt många årliga rekryter för att fylla sina led.
Japans problem beror dels på årtionden med födelsetal – en demografisk utmaning som riskerar bli ännu svårare i Kina de kommande årtiondena.
Dels har den japanska militärens rekryteringsuppgift försvårats ytterligare efter den militära storsatsning som meddelades några månader efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Även här finns paralleller med Kina, vars militärbudget närmare tiofaldigats de senaste två årtiondena.
The Economist uppgav förra månaden i en specialrapport om Kinas militär att expansionen gått så fort att organiseringen inte hänger med, vilket ofta lämnar såväl befälhavare som soldater i förvirring:
Senior PLA officers admit that recent recruitment drives have fallen short. “We need to do a lot more work, including changes to the recruitment system and making sure that people can develop after serving,” Major General Tang Yongsheng of the PLA’s National Defence University told this correspondent. “Salaries can’t be too low either”, he said, if the PLA is to attract the “outstanding, creative” young people it needs.
A paper published in a Chinese defence journal in April 2022 was more blunt. pla recruitment was at a “rudimentary stage”, it said. “Young recruits don’t know what they’ll do after enlisting, military authorities don’t know what units need, and units don’t know what new recruits can do.”
Vidare bedömer analytiker som tidningen intervjuar att så mycket som en fjärdedel av tjänstetiden i Kinas militär spenderas på politisk utbildning. Detta är ett fenomen som dessutom har fått allt större utrymme under Xi Jinpings tid vid makten.
Till skillnad från majoriteten av världens militärer så tillhör Folkets befrielsearmé inte nationen Kina, utan är officiellt den väpnade grenen av Kinas kommunistparti. Den främsta uppgiften är att skydda partiets överlevnad, och det högsta beslutsfattande organet för militären är partiets centrala militärkommission där Xi Jinping är ordförande.
På grund av detta tillämpas fortfarande dualistiskt ordergivning i Kina militär, vilket innebär att det – ofta bokstavligen – vid sidan av militära befäl finns en politisk kommissarie av jämbördig rang. Denne ska säkerställa att partilojaliteten upprätthålls, vilket får till följd att ordergivningen blir mindre effektiv.
Ännu en utmaning utgörs av den mest omfattande omorganisationen av Kinas militära styrkor på över 60 år, som Xi Jinping inledde 2016. Ambitionen är att modernisera Kinas militär från den sovjetiska modell som tidigare utgjort grunden, med fokus på storskalig krigföring på land vilket var avgörande under Kinas inbördeskrig samt andra världskriget och Koreakriget.
Som förebild stod – återigen – den ryska militärens moderniseringar som formaliserades 2013. Många större ryska förband reducerades då till mindre “taktiska bataljoner” om cirka 800 man med stridsfordon, artilleri och luftvärn.
Syftet var bland annat att öka koordineringen mellan olika vapenslag, efter att USA genomfört liknande omorganisationer redan i slutet av 1980-talet.
Men den ryska militärens ineffektivitet i Ukraina skapade tvivel i Kina om dessa reformer var rätt väg att gå – militärtidningen PLA Daily pekade 2023 ut hur ryska taktiska bataljonsgrupper ofta misslyckats med sina uppdrag och inte blivit understödda ordentligt.
Med tanke på den kinesiska militärens bristande erfarenhet finns få anledningar att tro att den skulle lyckas bättre. Den senaste stridserfarenheten var ett misslyckat anfallskrig mot ett redan av krig utmattat Vietnam i slutet av 1970-talet.
The Economist noterade i sin ovan nämnda specialrapport hur PLA Daily redan 2018 varnade för en ”fredssjuka” som är farligare än rostiga vapen. Befälhavare och soldater sades vara för ”stolta, rädda eller inkompetenta” för att strida – många ägnade sig hellre åt att samla antikviteter eller måla snarare än att studera militär taktik.
Hösten 2022 talade Kinas försvarsministerium vidare öppet om en ”fredsförlamning” som drabbat logistisk personal inom militären, där ”dagligt liv” prioriteras framför stridsberedskap.
Xi Jinping har personligen pekat ut ”två oförmågor” inom militären: oförmågan att strida i ett modernt krig och befälhavarnas oförmågan att leda sina trupper. Han har även öppet ifrågasatt huruvida befälhavare kan bedöma situationer, förstå sina överordnade samt hantera oväntade scenarion.
Som jag skrev här på Kinamedia i somras så har Folkets befrielsearmé av historiska anledningar i modern tid varit mer involverad i näringslivet än militär aktivitet. Detta har skapat en endemisk korruption inom hela Kinas militär.
Det uppmärksammade försvinnandet och sedermera avskedandet av försvarsminister Li Shangfu efter korruptionsanklagelser för ett par månader sedan vittnar om att problemet kvarstår.
I somras ersattes plötsligt även ledningen för de styrkor inom Kinas militär med ansvar för landets kärnvapen. Liksom med Li Shangfu så rör det sig här om högt uppsatta befälhavare som utsetts av Xi Jinping, vilket ger vid handen att han själv inte helt litar på sin militär.
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina visar hur viktigt det är att bedöma militär styrka korrekt. Ukrainas militära förmåga underskattades grovt av Vladimir Putin, som enligt uppgifter bedömde att det skulle gå enkelt att inta huvudstaden Kiev.
Att överskatta sin fiende kan vara lika bedrägligt som att underskatta den. På samma vis som en korrekt bedömning av Ukrainas militär kunde ha verkat avskräckande för Putin, så riskerar en överskattning av den kinesiska militären att leda till överdriven rädsla eller upprustning.
En korrekt bedömning är viktigare än någonsin tidigare då Kinas anspråk på Taiwan blir allt mer högljudda, och avskräckning är den metod som Taipei och Washington förlitar sig på för att undvika en kinesisk attack mot ön.
Lyssna vidare nedan – eller via Apple Podcast – på det bedrägliga med att överskatta Kinas militär från Jeremy Page som författade förra månadens specialrapport på ämnet i The Economist.
