Kina bedöms i dag ha drygt 400 kärnvapenbestyckade stridsspetsar. Antalet beräknas stiga till runt 1 000 stridsspetsar år 2030, och utökas ytterligare till cirka 1 500 till år 2035.
Det innebär alltså att Kina om tio år kommer att ha en närmare fyra gånger så stor kärnvapenarsenal som i dag, vilket gör det intressant att titta närmare på vad som ligger bakom denna dramatiska upprustning.
Kinas kärnvapenprogram inleddes redan under 1950-talet med hjälp från Sovjetunionen. Mao Zedong var av uppfattningen att egna kärnvapen var nödvändiga för att garantera regimens ställning och Kinas fortsatta självständighet.
De försämrade relationerna mellan Kina och Sovjetunionen under det tidiga 1960-talet ledde dock till att Peking lämnades att utveckla kärnvapen på egen hand. Något man också lyckades med år 1964, då Kina för första gången provsprängde en atombomb.
Till skillnad från Sovjetunionen utvecklade Kina endast en relativ liten arsenal av kärnvapenbestyckade stridsspetsar. Maos strategi var att Kinas kärnvapen skulle utgöra “minimal avskräckning”, varför en större samling kärnvapen inte var nödvändig.
Denna doktrin tycks dock ha omvärderats under Xi Jinping, som av allt att döma har ambitionen att göra Kina till en kärnvapenmakt i paritet med USA och Ryssland.
Minimal kärnvapenavskräckning är en kärnvapendoktrin som utesluter att man själv initierar en första attack med kärnvapen. Istället är det primära syftet med kärnvapeninnehavet att avskräcka andra länder från att inleda en kärnvapenkonflikt.
Doktrinen baseras på antagandet att varje kärnvapenattack föregås av en nyttokostnadsanalys – där fördelarna med en attack vägs mot nackdelarna. Om förlusterna beräknas bli större än vinsterna så anses en attack vara irrationell, och därför osannolik.
Hela doktrinen vilar dock på antagandet att varje land med kärnvapen agerar rationellt, och lämnar inget utrymme för eventuella missbedömningar.
En stat som anammat den minimala doktrinen anser sig bara behöva de antal kärnvapenstridsspetsar som krävs för att nyttokostnadsanalysen för en angripare ska väga över till det negativa.
Svårigheten ligger i att balansera mellan att ha tillräckligt många kärnvapen för en trovärdig avskräckning och samtidigt inte uppfattas som ett hot; att ha för många kärnvapen riskeras uppfattas som hotfullt vilket kan trigga en kapprustning.
Den minimala doktrinen innebär dock en ekonomisk fördel för mindre rika länder, då ett mindre antal kärnvapen inte är lika dyrt att utveckla eller underhålla. Även Indien begagnar sig av den minimala doktrinen, under termen ”trovärdig minsta avskräckning”.
“Ömsesidigt garanterad förstörelse” är doktrinen som USA och Ryssland har satsat på ända sedan kalla krigets dagar. Den baseras på hotet om total vedergällning vid en initial kärnvapenattack och skapar därför en “terrorbalans”.
Detta har resulterat i enorma kärnvapenarsenaler på cirka 5 200 amerikanska kärnvapenspetsar och närmare 6 000 för Ryssland.
De båda länderna är dock begränsade till 1 550 kärnvapenbestyckade långdistansrobotar vardera enligt det gemensamma nedrustningsavtalet Start. Efter den Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Vladimir Putin dock inte uppvisat någon vilja att förnya avtalet som går ut om knappt tre år, samtidigt som Kina inte är intresserade av några avtal alls gällande kontroll eller begränsningar av kärnvapen.
Vidare har Kina och Ryssland återigen börjat samarbeta kring kärnvapen, genom en gemensam reaktor för utvinning av plutonium och nya avtal mellan de båda ländernas statliga kärnenergibolag som undertecknades när Xi Jinping under våren besökte Moskva.
Utvecklingen innebär att USA enligt Pentagon för första gången någonsin nu står inför utmaningen med två stycken potentiellt fientliga ”kärnvapen-supermakter”, vilket delvis också tycks ha triggat något av en kapprustning då Washington nyligen meddelade planer på att utveckla sin första kärnvapenbestyckade stridsspets sedan kalla kriget.
En tänkbar fördel med doktrinen och ömsesidigt garanterad förstörelse är att detta minskar risken för missbedömningar. Det stora innehavet av kärnvapenstridsspetsar gör det tydligt för en motståndare att en kärnvapenattack skulle få ödesdigra konsekvenser för alla inblandade parter. Detta gör att hotet om vedergällning väger mycket tyngre i en nyttokostnadsanalys.
Det innebär dock samtidigt att varje land måste inneha en större arsenal av kärnvapenstridsspetsar, vilket kostar stora summor pengar. Då doktrinen om ömsesidigt garanterad förstörelse inte heller innehåller någon klausul om att aldrig attackera först så finns samtidigt större utrymme för felsteg.
Det är intressant hur Kinas omläggning av sin kärnvapendoktrinen kommer i kölvattnet av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Invasionen har gett Kina ett utmärkt tillfälle att dra lärdomar av vad de upplever som en direkt konfrontation med västvärlden.
Analyser av kinesiska forskarrapporter och medieartiklar av landets militära analytiker ger vid handen hur man i Kina dragit slutsatsen att Rysslands stora kärnvapenarsenal har bidragit starkt till att västvärlden inte satt in egna trupper i Ukraina.
För Kina innebär den slutsatsen att en omläggning av den egna kärnvapendoktrinen är nödvändig ur en strategisk synvinkel. Om Rysslands stora kärnvapenarsenal kan avskräcka västvärlden från en direkt militär intervention i Ukraina så borde Kina på samma sätt kunna avskräcka västvärlden från direkt militär inblandning vid en eventuell kinesisk attack på Taiwan.
Med det sagt är utvecklingen inget bevis för att Kina med all säkerhet planerar en militär invasion av Taiwan i närtid. Snarare bör kärnvapenupprustningen ses som att Peking har ändrat uppfattning kring vad som utgör den mest gynnsamma kärnvapendoktrinen.
