På torsdag inleds FN:s klimatmöte COP28 i Dubai. En av de viktigaste frågorna som ska diskuteras där är ”loss and damage”, alltså en slags klimatfond genom vilken rika länder ska betala fattigare för de skador som klimatförändringarna redan orsakar.
Frågan var upp på bordet redan under COP27 som i slutet av fjolåret hölls i Egypten. Föga överraskande uppstod meningsskiljaktigheter kring vem som egentligen ska betala till denna fond. Kina, som nu står för omkring en tredjedel av världens koldioxidutsläpp, anser att man främst bör se till historiska utsläpp och BNP per capita för att avgöra detta.
Att Kina i dessa sammanhang vill kategorisera sig som ett utvecklingsland innebär även att landet inte tillhör finansiärerna av en fond på 100 miljarder dollar om året som ska snabba på de gröna omställningen globalt.
Under fjolårets möte i Egypten var USA tydliga med att Kina bör vara med och finansiera i alla fall den fond för skadorna som de förändrade klimat nu orsakar, särskilt som landet fortfarande ökar sin utsläpp. Inför COP28 i Dubai är nu EU inne på samma linje.
Bland andra The Guardian citerar EU:s klimatchef Wopke Hoekstra säga att det inte längre finns någon ursäkt för att bortse från stora ekonomier med höga utsläpp när det kommer till skyldigheten att förse världens fattigaste länder med klimatbistånd. Han pekar särskilt ut Kina och Gulfstaterna som blivit rika genom oljeexport:
China and other big developing nations must pay into a fund to rescue poor countries stricken by the climate disaster, the EU’s climate chief has said as world leaders prepare to gather in Dubai for a crucial climate summit.
(…)
“I’m saying [to China] and others that have experienced significant economic growth and truly higher wealth than 30 years ago, that with this comes responsibility,” said Hoekstra. “Simply because it is fair, and because the problem is so large, so we truly need everyone.”
För exakt ett år sedan – i samband med COP27 – utvecklade jag detta resonemang på Kinamedia i en artikel med rubriken ”Vem ska egentligen betala för klimatförändringarna?”. Där underströks hur Kina nu släpper ut mer koldioxid än EU även per capita, samt att detta inte alls främst beror på exportindustrin utan på landets subventionerade byggsektor.
Denna byggsektor föds med hjälpa av den allra smutsigaste energikällan som finns, nämligen koleldning.
Det senaste dryga året har dessutom Kinas kolsektor expanderat snabbare än på mycket länge, vilket jag i augusti skrev närmare om här på Kinamedia i artikeln ”Kina fortsätter sin rasande utbyggnad av kolkraften”.
Och som förklarades i artikeln ”China Pledged to ‘Strictly Control’ Coal. The Opposite Happened.” i Foreign Policy tidigare denna månad, så har bygglov för kinesiska kolkraftverk ökat dramatiskt sedan 2022:
Det finns inga tecken på att Kina har ändrat uppfattning i frågan; tvärtom antydde landets chefsförhandlare för klimatfrågor i fjol att man i själva verket borde få ersättning från en eventuell global klimatfond, eftersom Kina minsann är ett utvecklingsland som själv har drabbats av extremväder.
Inte heller finns några tecken på att oljerika Gulfstater som Dubai där själva mötet hålls har för avsikt att följa uppmaningarna om att göra gemensam sak med USA och Europa för att ersätta fattigare nationer.
Mitt i denna röra har vi även sett hur Kina sedan kriget i Gaza bröt ut i oktober har närmat sig Arabvärlden diplomatiskt.
Denna serie av händelser ökar risken för att COP28 kommer bli ännu ett forum där den demokratiska världen grälar med en koalition av auktoritära stater under ledning av Kina, utan att komma fram till något som helst resultat.
