Magnus FiskesjöVarför döljer det kinesiska storföretaget Putailai, som ska investera i en batterifabrik Torsboda utanför Timrå, att de har ett dotterbolag i regionen Xinjiang i västra Kina?
Som alla vet pågår ett folkmord i Xinjiang, eller Östturkestan, som regionen också heter.
Förutom de gigantiska indoktrineringslägren, de systematiska massteriliseringarna av uiguriska kvinnor, och tvångsomhändertagandet av hundratusentals uiguriska barn som nu uppfostras till partiets mönstermedborgare, pågår även ett utbrett utnyttjande av tvångsarbete av etniska minoriteter som är i skick att arbeta. (Vilket påminner om nazisterna, som under sitt folkmord också var mycket angelägna om tvångsarbete från arbetsföra judar.)
Tvångsarbete används bevisligen inom en hel rad industrier i Xinjiang, där uigurer och andra etniska minoriteter arbetar: i bomullsplockningen, i textilindustrin, för att tillverka golv, tillverka solpaneler, och inte minst inom bilindustrin genom produktionen av allt från glas och stål till däck och batterier.
Detta är den andra vågen av profitabel folkmordsindustri i Xinjiang, efter den första omgången med övervakning, fängelsebyggen, tortyrredskap och så vidare.
Västerländska och svenska företag vill ofta framstå som att de inte bidrar till exploatering. Men då måste man ha kapacitet till due diligence, det vill säga att kunna spåra sina leveranskedjor fullt ut.
Detta var svårt i Kina redan innan folkmordet inleddes 2017, men det har nu blivit omöjligt: Kinas myndigheter vilseleder och blockerar alla sådana undersökningar. Därför har USA:s nya lag, Uyghur Forced Labor Prevention Act, förbjudit alla kinesiska varor med ursprung i regionen Xinjiang.
EU:s motsvarande lag är inte färdig än, men ser ut att köra fast just på denna punkt om hur man ska verifiera avsaknaden av slaveri. Kina kommer förstås som vanligt att fortsätta att förneka allt, och blockera journalister för att dölja sanningen så långt möjligt.
För kinesiska företag, som ju står under statens och partiets kommando, är det annorlunda: Den som är duktig investerar gärna i Xinjiang och blir delaktig i exploateringen av Kinas koloni. (Till och med artister tvingas stå på scen och hylla bomullen från Xinjiang, och svära att de aldrig mer ska handla på H&M och andra företag, som på goda grunder avsagt sig bomull därifrån.)
Men så har vi då den lilla huvudvärken att marknader och konsumenter i den fria världen ofta fortsätter bråka om småsaker som slavarbete och folkmord. Vad göra?
Dubbel bokföring är en lösning. Företag som Putailai undviker att berätta om sin verksamhet i Xinjiang. Särskilt när man ska skåla problemfritt, i champagne, med lyckliga svenskar på presskonferens i Timrå. Det kunde bli solk i bägaren om kopplingen till Xinjiang blev känd.
Därför saknar Putailais hemsida eller andra enkelt tillgängliga dokument all information om dotterbolaget Xinjiang Zichen Tianshan New Material Technology Co., Ltd. (新疆紫宸天山新材料科技有限公司) som ska stå för en stor expansion av moderföretagets produktion av anodmaterial till litiumjon-batterier: hundratusen ton årligen, samt lika många ton anodgrafitiseringsmaterial.
Materialet ska komma från en fabrik i Xinjiang, närmare bestämt på adressen Industrial Avenue 18-168, Huyanghe City (新疆胡杨河市胡杨河经济技术开发区管理委员会工業大道18號-168號), där man står under uppsikt av sjunde divisionen från Xinjiang Production and Construction Corps (XPCC), den statliga paramilitära organisation som lett koloniseringen av Xinjiang.
Kontaktpersonen för bolaget har enligt databasen Qichacha till och med en mailadress som slutar på ”@putailai.com”, men moderbolaget har inte ens med det på sin karta över sina fabriker. Så Torsboda kommer med, men inte Huyanghe! Hur ska då produktionen bokföras? Hur många uiguriska slavarbetare kommer man att ha i fabrikerna? Ska deras output skeppas till Timrå?
Får svenska journalister komma dit … Jaså, inte?
Hemlighetsmakeriet och mörkläggningen passar direkt in i det sedvanliga mönstret. När något bolag avslöjats som direkt inblandat i slavarbetet, kan det plötsligt låtsas heta något annat så att de olika entiteterna inte kan kopplas samman.
Eller så “säljer” man bolagen på låtsas, och döper om dem, så att bråkiga utlänningar inte kan få fram någonting alls. Detsamma gäller nödvändiga råvaror: Försök bara ta reda på leveranskedjorna för den grafit, litium, aluminium, koppar, nickel, eller mangan som Putailai behöver.
Som partichefen Xi Jinping brukar säga: “Smått folk måste inte få veta allting”. Sverige blir nu en naiv men duktig liten kugge i diktaturens maskineri.
Torsboda passar fint in i Kinas långsiktiga strategi, som förblir densamma: målet är världsdominans, som börjar med att säkra kontroll över resurser, industrier, infrastruktur och marknader.
Man vill skapa beroendeförhållanden, inte minst via de gröna framtidsindustrierna. Kinamedia men även publikationer som New York Times har utförligt beskrivit Kinas långt framskridna planer på ett världsmonopol över framtidens batterier och elbilar.
Ska vi skåla på det – och för att svensk industri genom samarbete med slavdrivare hjälper diktaturen i Peking att uppfylla sina ambitioner?
