De senaste månaderna har flera enstaka exempel på kinesiskt ägande och uppköp av svensk infrastruktur dykt upp, som tillsammans utgör en oroande trend. I mitten av februari avslöjade Aftonbladet hur kinesiska Nuctech – även känt som ”flygplatsernas Huawei” – vunnit en upphandling av säkerhetskontrollen på Arlandas utrikesterminal.
Som jag i samband med detta skrev för Expressen så försvarade Swedavia upphandlingen med att även andra länder använder sig av utrustning från Nuchtech, samt man kommer teckna ett säkerhetsavtal med det statliga kinesiska bolaget.
Någon vecka efter att affären offentliggjorts så rapporterade Aftonbladet även hur Regeringskansliet varnats av amerikanska ambassaden för riskerna med Nuchtech, som i USA är svartlistat för sina band till Kinas militär. Regeringen avfärdade ointresserat varningen, och hänvisade istället amerikanska tjänstemän till Säpo.
Bara ett par veckor innan affären hade näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) dessutom sagt i SVT Agenda att det är bra för svenskt näringsliv att kinesiska intressen äger svenska företag.
Förra veckan rapporterade Dagens industri att det statliga kinesiska bolaget China Railway Tunnel Group (CRTG) vunnit ett anbud på utbyggnaden av Stockholms tunnelbana värt 618 miljoner kronor.
CRTG:s moderbolag är listat i Hongkong och Shanghai. Dess största ägare är statliga China Railway Engineering Corporation, ett av världens största infrastrukturbolag.
Detta var tredje gången CRTG fått ett kontrakt på utbyggnaden av Stockholms tunnelbana. Efter denna affär har bolaget varit med och medverkat till tunnelbanan i vår huvudstad för 1,8 miljarder kronor.
Den omfattande kritik som uppstod när CRTG för två år sedan vann ett liknande anbud verkar nu vara bortglömd. Förklaringen från Stockholms stad var – liksom i exemplet med säkerhetskontrollen på Arlanda ovan – att CRGT helt var billigast.
Exempelvis låg man hela 200 miljoner kronor lägre än Skanska, vilket alltså motsvarar en fjärdedel av vad hela affären var värd. Som en uppgiven Skanska-chef uttryckte saken till Dagens industri, så är det svårt att tävla med statligt stöd.
Expressen påpekar riskerna med att stora infrastrukturprojekt kan bli brickor i ett politiskt maktspel, samt det olyckliga i att låta statliga kinesiska företag borra tunnlar under Stockholm i en tid då Pekings säkerhetspolitiska samarbete med Moskva ökar.
I dag rapporterar Sveriges radio vidare att kinesiska China General Nuclear Power Group (CGN) nu är den största ägare av vindkraft i Sverige.
Kinesiskt bolag enskilt största ägare av svensk vindkraft – utvecklingen oroar. Analytiker: ”Inte bra att hamna i beroendeställning”. https://t.co/LzEvk6jB6K pic.twitter.com/1M8VHuAVEW
— SR Ekot (@sr_ekot) May 5, 2022
Liksom Nuchtech, så är CGN svartlistat i USA på grund av relationen med Kinas stat och militär.
Men i Sverige är det fritt fram för bolaget. Då de tekniska framstegen innebär att det nu krävs miljardinvesteringar för att bygga nya moderna vindparker, så ligger utländska aktörer bakom i stort sett all vindkraft som byggts i Sverige de senaste åren.
En stor del av denna är alltså kinesisk, så landets statliga bolag inte har några problem att snabbt få fram de pengar som behövs för investeringarna.
Kinamedia skrev redan i februari 2020 om hur CGN var delaktigt i investeringar på över 16 miljarder kronor i svensk vindkraft, och ensamt står för en femtedel av all vindkraft som byggs i Sverige 2017-2022.
Oscar Almén, analytiker vid Totalförsvarets Forskningsinstitut, pekar för Sveriges radio ut Ryssland som ett exempel på varför det är oklokt att hamna i beroende gentemot auktoritära regimer vad gäller energiförsörjning.
Han påminner om hur Kina har för vana att använda ekonomiskt inflytande för att skaffa sig politiska fördelar. Samma risker föreligger givetvis gällande infrastruktur som tunnelbana eller teknisk utrustning vid flygplatser.
Vad gäller just vindkraften, så översatte Kinamedia förra hösten en lång artikel vid namn ”Wind Wars” från The Wire China.
Där förklaras utförligt hur kinesiska myndigheter strävar efter monopol på helhetslösningar av vindkraftparker, genom att subventionera de egna företagen som på kort sikt kan tränga ut västerländska konkurrenter genom billigare priser och därmed på lång sikt dominera marknaden.
En sådan dominerande ställning innebär inte bara en möjlighet för de kinesiska företagen att höja priset; det skulle även medföra en de facto beroendeställning gentemot Kina vad gäller utbyggnad av ny vindkraft.
Om svenska myndigheter fortsätter att välja det som är billigast och bäst för stunden, så spelar vi Peking rakt i händerna genom att ge möjligheten till politiskt inflytande via ekonomiska hävstänger och stödja dess ambition om monopol på helhetslösningar inom vindkraften.
