Jojje OlssonEn debatt om huruvida ryska medier med statlig anknytning ska tillåtas har tagit form i Sverige. Detta efter att EU i början av mars drog in sändningstillståndet för Russia Today och Sputnik, med anledning av Rysslands invasion av Ukraina och den desinformation som medierna i fråga sprider kring kriget.
På ena sidan i denna debatt står dogmatikerna, som Martin Schori och Åsa Linderborg, vilka av olika anledningar menar att censur är fel väg att gå för bekämpa denna desinformation.
På andra sidan finner vi pragmatikerna, exempelvis Hynek Pallas eller Karin Olsson, som problematiserar frågan och menar att begränsningar av dessa medier måste kunna övervägas.
Ett av dogmatikernas argument, framfört av Martin Schori i Göteborgs-Posten, framhåller öppen och lättillgänglig journalistik som en mer effektiv metod än censur för att möta propaganda och desinformation.
Om statliga ryska medier sprider osanningar om kriget, så måste vi snäppa upp oss genom att ännu mer övertygande rapportera om Moskvas verkliga agerande.Detta är en fin tanke – som dessvärre faller på flera punkter. Låt mig återge två av dem, från svenskt perspektiv.
Den som följer nyhetsrapporteringen kring Kina kan enkelt förstå fara med att förslita sig på svensk – eller annan – journalistik som ett slags ensamt verktyg för att bemöta auktoritära staters narrativ.
När den svenska förläggaren Gui Minhai kidnappades, tog det över ett år innan svenska medier uppmärksammade situationen på allvar. Innan han dömdes till fängelse visade kinesiska medier upp Gui i framtvingade ”erkännanden” på tv tre gånger.
Att svenska medier inte tillägnade denna kidnappning den uppmärksamhet som saken förtjänade, visar på i lika delar okunskap och förvirring vid många redaktioner. Jag har själv hört journalister berätta att de till en början såg på det inträffade som att en kines arresterats i Kina, trots att det var en svensk medborgare som kidnappats i Thailand – just som den kinesiska propagandan ville framställa fallet.
Utan att bli allt för detaljerad, så fick Kina äga narrativet eftersom svenska medier var tvåa på bollen. Vid de tillfällen som Gui Minhai visades upp och förnedrades i tv, så hände det även att svenska medier återgav hans ”erkännanden” och andra kinesiska uppgifter utan att problematisera omständigheterna.
Ett annat exempel är folkmordet i Xinjiang. Medan kinesiska myndigheter lägger enorma resurser på att sprida sin lögner om världens största inlåsning av etniska minoriteter sedan andra världskrigets slut, så är utländska journalister inte ens välkomna i regionen.
Hur ska man då bemöta de enorma propagandainsatserna med bra journalistik? En metod är förstås att skriva om övergreppen utan att besöka Xinjiang. Men från svenskt håll har aptiten för denna varit ungefär lika liten som i situationen med Gui Minhai.
Det dröjde över ett år från de första rapporterna om ett nätverk av fångläger i regionen, tills att jag lyckades övertyga en redaktör om att få skriva om saken i svenska medier, vilket var första gången det gjordes. Även här har kinesisk propaganda om ”utbildning” och ”fattigdomsbekämpning” skapat förvirring på redaktionerna Sverige liksom många andra demokratiska länder.
Tidigare denna månad skrev jag om den svenska uiguren Nyrola Elimä, vars släkt hemma i Xinjiang har drabbats direkt, inklusive familjemedlemmar som försvunnit flera år i regionens lägersystem. Men svenska medier har till stor del ignorerat hennes berättelser, även när hon kontaktat dem direkt.
Så trots visionen om den sanningssägande journalistiken gångbarhet som ensam moteld till auktoritära staters desinformation, har Kina alltså lyckats påverka vår kunskap om såväl Gui Minhai som Xinjiang via sina statliga medier.
Risken är givetvis stor att samma mekanism kan inträffa även med Ryssland. Exempelvis varnade skribenten och debattören Patrik Oksanen redan innan invasionen för detta, och har den senaste månaden pekat ut hur svenska medier återgett den propaganda som Kreml pumpar ut via tjänstemän och medier.
Varför låstsas svenska medier att det här är ett val som andra val? https://t.co/c1wu50OLjy
— Patrik Oksanen (@patrikoksanen) June 30, 2020
Dessutom – vilket Martin Schori själv erkänner är ett problem – så ligger en stor del av svenska mediers rapportering bakom betalvägg. Något som riskerar att läsare främst tar del av mindre notiser, men skippar de längre reportage eller argumenterande texter som de ofta måste betala för.
Visst har Sverige public service med omfattande rapportering som alla kan ta del av. Men detta gäller långt ifrån alla unionens medlemsländer, vilket gör det särskilt märkligt att svenska röster motsätter sig det aktuella EU-förbudet.
Sedan har vi Åsa Linderborgs argument som – ironiskt nog, för att illustrera en del av problemet – ligger bakom Aftonbladets betalvägg.
Därmed har jag inte kunnat läsa hela texten, men har genom andra kanaler uppfattat budskapet som att Lindeborg vill kunna se den ryska propagandan för att förstå sig på Rysslands metoder och avsikter. Något som nu inte är möjligt på grund av den så kallade censuren.
Problemet med Linderborgs argument är att det är felaktigt. För henne och andra som vill analysera Kremls propaganda ligger Russia Todays hemsida bara ett knapptryck bort, och kanalens livesändning online dygnet runt två knapptryck bort. Allt man behöver göra är att skaffa ett VPN (Virtual Private Network), alltså en sådan mjukvara som vi journalister baserade i Kina eller Ryssland har för vana att använda.
Att marksändningarna tillfälligt stoppas innebär inte att innehållet omöjliggörs. Den främsta förändringen torde istället vara att dessa ryska medier inte kan nå tittare som är ovetande om kanalens agenda, eller för den delen tjäna pengar på sina sändningar i Europa.
Sedan har vi då pragmatikerna. En avgörande skillnad mot dogmatikerna, är att de faktiskt lyfter blicken och tittar utanför Sverige.
Hynek Pallas framhåller i Göteborg-Posten att de ryska mediernas propaganda är mycket effektiv i östra och centrala Europa. Detta beror sannolikt på faktorer som närheten till Ryssland samt att man har matats med denna propaganda under en längre tid, redan innan krigsutbrottet.
Samma framtid kan vänta även i Sverige, givet propagandans effektivitet i att fånga upp grupper som av olika anledningar vill vara EU, NATO eller svenska myndigheter motvalls. Redan i dagsläget kan vi se hur de svenskar som stödjer Putin eller svävar på målet hänvisar till rysk propaganda.
Risken att denna tendens sprider sig, ökar givetvis ju mer tillgänglig propagandan är. För dessa personer kommer knappast betala för artiklar i Aftonbladet Kultur, eller ens ta del av tidningens nya Tiktok-kanal som Martin Schori pekar ut som en gratis och lättillgänglig motåtgärd till rysk desinformation.
Karin Olsson noterar vidare i Expressen hur detta dilemma ingalunda är nytt för Europa. Kinesiska tv-kanalen CGTN förlorade sitt sändningstillstånd i Storbritannien i fjol efter en juridisk process inledd av Safeguard Defenders, en rättsorganisation ledd av Peter Dahlin som liksom Gui Minhai tvingat avge ett framtvingat ”erkännande” på moderkanalen CCTV.
Den direkta anledningen till detta handlade om ljusskygga ägarförhållanden vilka kunde spåras tillbaka till den kinesiska staten. Detta innebar ett stort bakslag för CGTN, som satsat hundratals miljoner kronor på att bygga helt nya lokaler och anställa hundratals journalister i London.
Efter att CGTN sparkats ut från Storbritannien, så gjorde man helt enkelt en liknande investering i Frankrike, där man fick nytt sändningstillstånd på grund av att man – ännu – inte har brutit mot några franska medielagar.
Liksom ryska statliga medier, så de kinesiska inga vinstkrav på sig. Resurser lider man direkt ingen brist på. Redan 2009 öronmärkte Peking 50 miljarder kronor för att ”sprida statliga kinesiska mediers närvaro i utlandet”.
Inte kan väl Martin Schori på fullt allvar mena att den tydlig svensk journalistik räcker för att tränga ut denna välfinansierade propaganda från alla europeiska mediekonsumenters medvetande?
Och inte kan väl Åsa Linderborg mena att det är viktig för allmänheten att kunna se Gui Minhai, Peter Dahlin och hundratals andra människor förnedras i framtvingade erkännanden för att förstå auktoritära staters modus operandi och estetik?
De två exemplen ovan är förvisso tagna från kinesiska medier. Men de måste även kunna appliceras på de ryska, som argument mot ett så kallat dogmatiskt synsätt på att Moskvas medier ska få fri lejd till europeiska kontor och tv-apparater.
För även ryska medier är påkostade, och även ryska medier kan komma att – något som sannolikt redan har skett – sända falska erkännanden eller vittnesmål under olika former av hot. Ska de då få fortsätta sina aktiviteter precis som vanligt?
Problemet med en dogmatisk hållning i denna fråga, är att man inte drar upp någon röd linje eller sätter gränser. Man nämner inte några förutsättningar under vilka de ryska medierna ska nekas möjligheten att dra nytta av de friheter som finns här, men inte erbjuds av den regim vars världsbild de arbetar för att sprida.
Lyckligtvis håller inte ens tv-leverantörer fast vid denna naiva dogmatik. På grund av kinesiska mediers desinformation samt deras paraderande av flera europeiska och hundratals kinesiska medborgare i så kallade framtvingade erkännanden på tv, så har flera leverantörer i EU valt att ta bort CGTN från sitt utbud.
Detta inkluderar Telia, som tagit bort CGTN och CCTV4 från sitt sortiment. Inga svenska tv-leverantörer har nu det statliga kinesiska tv-nätverket i sitt sortiment, men inte har Schori eller Linderborg rasat mot denna ”censur” – om de nu ens var medvetna om den.
Den som följer debatten om kinesiska mediers närvaro i demokratiska länder är också bekant med en rad andra faktorer som inte berörs särskilt ofta av vare sig dogmatiker eller pragmatiker.
Ett sådant är reciprocitet – tillverkas våra medier att verka i Ryssland eller inte? När flera amerikanska journalister sparkades ut från Kina för ett par år sedan, så svarade Washington med att begränsa antalet kinesiska journalister i USA.
Detta ogillades i Peking, eftersom de kinesiska ju nästan uteslutande tillhör statliga medier. Överenskommelser gjorde sedan om att återigen öka antalet amerikanska journalister i Kina, med reciprocitet som riktmärke.
Poängen här är att om det blir svårare för europeiska medier att verka i Ryssland, vilket flera rapporter gör gällande, så måste det även få följder för ryska mediers närvaro i Europa. Detta är fullt nödvändigt för att öka Moskvas incitament att tillåta fri journalistik i Ryssland.
Ytterligare en aspekt är spionverksamhet. Det är en öppen hemlighet att journalisterna vid kinesiska medier ofta även arbetar åt regimen med att samla in underrättelser, utöva påtryckningar eller annan liknande verksamhet.
Så sent som för två år vistades 160 kineser på journalistvisum i USA – långt ifrån alla ägnade sig åt journalistverksamhet dagarna i ända.
Och så sent som 2010 utvisade Sverige en kinesisk man registrerad som journalist, men som visade sig arbeta för Kinas underrättelsetjänst.
Med tanke på detta så är det – särskilt i ett skarpt läge av krig – oklokt att låta ryska medier ha fri lejd i Europa oavsett vad som sker, i ett försök att garantera pressfriheten även för aktörer som direkt styrs av den regim som startat kriget.
I diskussionen om ryska mediers närvaro i Europa, är det läge att dels göra avkall på den naiva föreställningen om att svenska medier på egen hand har kunnandet och resurserna att neutralisera utländska propagandakanaler med tiotals miljarder kronor i ryggen.
Visst håller jag med Martin Schori om att medierna spelar en viktig roll i denna kamp. Men det ena utesluter inte det andra – det går också att samtidigt försvåra spridningen av desinformation.
Dels är det läge att lyfta blicken från Sverige, och se den skada som dessa statliga medier gör på annat håll som en varningssignal om vad de kan åstadkomma även i Sverige, som public service och Aftonbladets nya Tiktok-kanal till trots inte är immunt mot auktoritära staters desinformation.
* En tidigare version av denna artikel nämnde inte att VPN numera behövs för att tillgå vissa ryska medier i Sverige.
