Jojje OlssonSydkorea förbises ofta när asiatisk säkerhetspolitik kommer på tal. Så borde det absolut inte vara. Landet har världens tionde största ekonomi, och ligger ännu högre upp i globala rankingar över militär förmåga.
Vid sidan av detta är Sydkoreas geografiska position mycket viktig; inklämd mellan rivalerna Kina och Japan, med det kärnvapenbestyckade och oberäkneliga Nordkorea i norr. Dessutom är landet hem till teknikföretag som Samsung, vars produktion av halvledare och mikrochip är vital för tillverkningen av högteknologi världen över.
I en tid av ett nytt kallt krig eller i alla fall tilltagande stormaktsrivalitet, har Sydkorea en betydelsefull roll att spela. Därför spelar det också en väldigt stor roll vem som styr landet, särskilt som den koreanska inrikespolitiken är väldigt polariserad.
Liksom Taiwan, så är Sydkorea en relativt ung demokrati. Dess första allmänna och fria presidentval ägde rum först 1987, och vinnaren är begränsad till att styra i en enda femårsperiod.
2017-2022 hette den sydkoreanska presidenten Moon Jae-in och representerade Democratic Party of Korea. Han vann en betryggande seger för fem år sedan, efter att föregångaren avsatts och oppositionen delats upp i två läger som båda båda fick drygt 20 procent av rösterna, jämfört med Moons 41,1 procent.
Moon gjorde sig tidigt känd som en liberal och progressiv ledare. Utrikespolitiskt märktes detta genom att han försökte förbättra relationen med Kina, och gentemot Nordkorea föredrar att bedriva vad som kallas ”solskenspolitik”, vilket innebär mer dialog och utökat bistånd utan förhandsvillkor eller egentliga motkrav.
Hans tid vid makten kännetecknades även av försämrade relationer med Japan, samtidigt som närmandet med Kina skapade visst missnöje i USA, som är Sydkoreas ojämförligt viktigaste säkerhetspolitiska allierade.
Moons partikollega Lee Jae-myung utmanades i veckans presidentval av Yoon Suk-yeol från det mer konservativa People Power Party, som har en helt annan syn på utrikes- och säkerhetspolitik, grundad i en utbredd misstänksamhet mot Kina och en hårdare linje mot Nordkorea.
Även i de för många väljare mycket viktigare inrikespolitiska frågorna besatt de två kandidaterna olika idéer som vanligtvis kan sorteras in i liberala respektive konservativa fack.
Bostadsbrist och höga fastighetspriser ville Lee lösa med fler allmännyttiga bostäder och hyresregleringar, medan Yoon å sin sida förespråkade avregleringar för att låta marknadskrafterna lösa problemen. Liknande principiella skillnader märktes även i frågor som arbetstid och minimilön.
En vecka innan valet, som ägde rum i onsdags, gav snart sagt alla opinionsundersökningar vid handen att det var dött lopp mellan de två kandidaterna.
Enligt koreanska vallagar får opinionsundersökningar inte längre publiceras med början en vecka innan valet äger rum. Men Yoon Suk-yeols kampanj fick sannolikt extra energi när en tredje fristående kandidat vid namn Ahn Cheol-soo gav sitt stöd till den konservativa kandidaten.
Precis som väntat så blev presidentvalet Sydkoreas jämnaste någonsin. Rösträkningen pågick in på torsdagsnatten lokal tid, innan det stod klart att Yoon segrat med 48,56 procent av rösterna, jämfört med 47,83 procent för Lee Jae-myung.
Trots den marginella vinsten på 0,7 procent så kan vi nu förvänta oss en diametralt annorlunda utrikes- och säkerhetspolitik från Sydkorea de kommande fem åren. Något som kommer mottas med glädje i Tokyo och Washington, men knappast med samma entusiasm i Peking och Pyongyang.
Politico återger den nya presidentens kritik mot den säkerhetspolitik som föregångaren Moon Jae-in bedrev:
Yoon, a former prosecutor, made China a key part of his campaign. He accused the administration of outgoing President Moon Jae-in of having “succumbed to Chinese economic retaliation at the expense of its own security interest” and called for South Korea to align its foreign policy more closely with Japan and the U.S.
(…)
Yoon also poured scorn on Moon’s so-called “three no’s” policy intended to accommodate China’s regional security concerns by committing South Korea to no additional THAAD deployments, not joining a U.S. missile defense network and not participating in a trilateral military alliance with Japan and the U.S. Instead, Yoon echoed Biden administration rhetoric by advocating that South Korea “actively promote a free, open and inclusive order in the Indo-Pacific.”
THAAD är det förkortade namnet på det luftvärnssystem mot ballistiska missiler som USA installerade i Sydkorea när landet leddes av Moon Jae-ins konservativa föregångare Park Geun-hye.
Vapensystemet skapade stor ilska i Kina. Dess officiella funktion var att skydda Sydkorea från nordkoreanska projektiler – men i Peking var man av uppfattningen att radarutrustningen även fungerade som en slags spionradar mot såväl Nordkorea som Kina.
Oavsett vilket, så ledde saken till omfattande ekonomisk bestraffning från Kina. Förbud mot importvaror, minskad turism och censur av koreansk populärkultur ska enligt beräkningar ha lett till ekonomiska förluster på över 70 miljarder kronor för Sydkorea.
Moon Jae-in svarade på detta genom garantier om att THAAD inte ska byggas ut ytterligare koreansk mark. Yoon Suk-yeol å sin sida har lovat att expandera detta avancerade amerikanska vapensystem under sitt presidentskap.
Dessutom har Yoon öppnat för sydkoreanskt medlemsskap i försvarsalliansen QUAD, som i dag innefattar USA, Japan, Indien samt Australien, och vars agenda tydligt har udden riktad mot Kinas allt aggressivare regionala utrikespolitik.
Politico citerar koreanska akademiker som menar att snarare än att försöka hitta en balans mellan stormakterna Kina och USA, så kommer Yoons agenda sannolikt att dela upp den östasiatiska säkerhetspolitiken i två tydliga läger: Kina och Nordkorea, samt USA, Sydkorea och Japan.
Just den besvärliga historiska relationen med Japan har tidigare satt käppar i hjulet för en sådan pakt innehållandes regionens två största demokratier. Vid sidan av en rad kulturella konflikter, så har frågan som så kallade ”comfort women” – alltså koreanska sexslavar för japanska soldater under andra världskriget – varit särskilt infekterad.
Relationen mellan Japan och Sydkorea nådde en lägstanivå i modern tid under Moon Jae-ins tid som presidentskap, då han inte alls drog jämnt med den konservativa och nationalistiska Abe Shinzo som samtidigt hade makten i Japan.
Den om Sydkoreansk politik mycket läsvärda Andrew Salmon påminner i Asia Times om hur åtgärder från Moon för att framtvinga skadestånd från japanska företag med anledning av sexslavarna under andra världskriget höll på att leda till ett regelrätt handelskrig mellan länderna:
In the first two years of the Moon administration, Seoul assailed Tokyo by binning a 2015 bilateral deal over wartime “comfort women.” It also called for the seizure of Japanese corporate assets to compensate forced laborers, contradicting the terms of a deal and multi-million dollar compensation package agreed to back in 1965.
A furious Tokyo retaliated by removing Korea from its list of favored trading nations, sparking Seoul’s retaliation and popular boycotts. The feared “trade war” never eventuated, but sentiment was poisoned.
Moon var lika misstrodd i Tokyo som Abe var avskydd i Seoul. Nu när de båda ledarna är borta ur ekvationen, så finns en öppning för de båda länderna att närma sig varandra.
Salmon noterar att Yoon Seok-yeol redan sträckt ut en hand till Japan, genom att uttrycka sin önskan att träffa landets premiärminister Kishida Fumio som andra ledare efter att först ha besökt Joe Biden i USA.
Det är dock oklart hur mycket Yoon kan utföra och i vilken takt, efter att han i maj månad formellt tar över presidentposten från Moon Jae-in.
Till att börja med har han fortfarande en majoritet från Democratic Party of Korea emot sig i landets lagstiftande församling, till vilken nästa val hålls först i april 2024.
Vidare är Yoon inte en särskilt en populär figur, vare sig hos allmänheten eller inom den sydkoreanska byråkratin. Detta olyckliga attribut delade han med sin konkurrent Lee Jae-myung, i en ovanligt smutsig valkampanj som för många väljare gick ut på att avgöra vem som var det minst sämsta alternativet.
Yoon, som tidigare var Sydkoreas chefsåklagare och gav sig in i politiken på allvar först under fjolåret, i People Power Party som grundades först 2020. Kritiker men även analytiker beskriver honom som en högerpopulist.
Yoon har också fått kritik för okunnighet som lyst genom i debatterna inför valet, samt en rad märkliga uppfattningar kring shamanism och medicinska teorier som även förföljde den förra konservativa presidenten Park Geun-hye.
I ett försök att locka missnöjda manliga väljare, avfärdade Yoon vidare under sin kampanj att könsdiskriminering existerar i Sydkorea.
Samtidigt är den sydkoreanska ekonomin fortfarande till stor del styrd av – och för den delen riggad till fördel för – landets familjeägda jättekonglomerat. Deras makt har inte ens en så pass progressiv president som Moon Jae-in kunnat ändra mycket på.
Sannolikt finner Yoon inte heller någon anledning till drastiska förändringar på detta område, då han tar över en mycket stark ekonomi som pandemin till trots växte med 4 procent i fjol och förväntas växa med 3 procent i år.
Sydkoreas ekonomi är i dag större än den ryska, trots en befolkning på 52 miljoner jämfört med 144 miljoner för Ryssland.
Som för så många andra länder i regionen, så är Kina viktig för tillväxten i egenskap av största handelspartner. Sydkoreas ekonomi är exportberoende, och år 2020 exporterade man varor värda 136 miljarder dollar till Kina, jämfört med 73 miljarder till den andra största marknaden som var USA.
Därmed har Kina en ekonomisk hävstång på Yoons nya regering, som man ju tidigare visat att man inte tvekar att använda.
Samtidigt har Yoon väljarna på sin sida, om han skulle vilja minska beroendet till Kina. En nyligen utförd opinionsundersökning visar att 72 procent av sydkoreanerna ser Kina – och inte Japan – som det största säkerhetshotet efter Nordkorea.
Kinamedia publicerade i september i fjol artikeln ”Håller Kina på att förlora Sydkorea?”, som närmare utreder orsakerna till det allt lägre anseendet för Kina bland den sydkoreanska befolkningen.
Och som jag nyligen skrev i Kinamedia nyhetsbrev så är det hoten från Nordkorea och Kina som gör att över 70 procent av befolkningen nu är positivt inställda till att skaffa kärnvapen. En uppfattning som också ligger i linje med Yoons försvarspolitiska agenda om att förbättra den egna militära förmågan att slå till i förebyggande syfte.
Räkna med att Sydkorea de kommande åren kan bedriva en mer aktiv och tydlig säkerhetspolitisk linje, på ett liknande vis som vi sett Japan göra på senare tid.
