Denna artikel är skriven av Andrew Salmon och publicerades 15 september i Asia Times med rubriken ”Is China losing South Korea?”
Koreaner ogillar kinesiskt allt mer – men handelsrelationen är fortsatt sund och Seoul kan inte imitera Tokyos avståndstagande hållning gentemot Peking.
Kinas utrikesminister Wang Yi hade mycket att glädjas åt när han skakade hand med sina sydkoreanska kollegor i Seoul i mitten av september – men han borde samtidigt fråga sina rådgivare om varför bilden av Kina är så illa tilltygad hos den sydkoreanska allmänheten.
”Kina och Sydkorea är nära grannar som inte kan omlokaliseras och partners som inte kan gå skilda vägar,” sade Wang under ett möte med Sydkoreas utrikesminister Chung Eui-yong.
För att uppmana till en ”känsla av samhörighet” mellan Peking och Seoul under den pågående ”stora omställningen” i världspolitiken, manade han Sydkorea att inte bli en del av den USA-ledda underrättelsealliansen ”Five Eyes” – vilket nyligen diskuterats – och menade att denna organisering är ”förlegad”.
Wang, som var på ett två dagar långt besök i Seoul efter att också ha besökt Singapore, Kambodja och Vietnam, träffade senare även president Moon Jae-in, som bad om Kinas stöd i Seouls försök att starta en dialog med Pyongyang.
Pekings entusiastiska utrikesminister är ute på charmoffensiv samtidigt som en anmärkningsvärd förändring i den sydkoreanska allmänhetens attityd gentemot Kina äger rum, vilket har lett till en mindre spricka i vad som annars av allt att döma är ett givande, om än pragmatiskt, samarbete.
Å ena sidan förblir handeln omfattande och de två länderna har mycket att fira i samband med det 30-årsjubileum av de diplomatiska förbindelserna som infaller nästa år. Dessutom har Moon lojalt stått fast vid de ”tre nej” som han lovade Kinas president Xi Jinping 2017 – vilket får betraktas som en diplomatisk seger för Kina.
Men den vänsterorienterade Moon lämnar sin presidentpost efter valet i mars nästa år. Och till och med Moon svalde en hel rad förödmjukelser från Donald Trumps administration för att hålla alliansen med Washington vid liv.
Samtidigt har Kina, som de senaste åren agerat alltmer självsäkert såväl regionalt som globalt, förlorat koreanernas gunst.
Kinas som varumärke har svärtats ner av problem som innefattar allt från våldsamma motsättningar i fiskefrågor och allvarliga ekonomiska och kulturella hämndaktioner efter att ett amerikanskt missilförsvar uppförts på koreansk mark, till upphettade konflikter på internet – konflikter som till och med drabbat det världskända pojkbandet BTS.
Bara några dagar före Wang Yis besök drog Sydkoreanska biograder tillbaka en kinesisk storfilm efter protester bland allmänheten. Undersökningar visar att sydkoreaner nu ogillar Kina mer än den annars sedvanliga antagonisten Japan.
För Peking står mycket på spel.
USA:s närvaron i, samt samarbetet med och inflytande över demokratierna Japan och Sydkorea, är orosmoln som länge tornat upp sig över Kinas östra närområde.
Samtidigt som dessa två ekonomiska tungviktare har ett liknande beroende av Kina vad gäller handel, så har Tokyo på senare i allt högre grad närmat sig USA. Japans regeringsparti främjar bredare militära samarbeten med geografiskt avlägsna demokratiska partners, och förespråkar tydligare ställningstaganden gällande Taiwan.
Seoul har hittills hållit lägre profil än Tokyo. Utöver den handelsmässiga relationen, behöver Seoul trots allt även Pekings stöd för sin politiska beslutsfattning kring Nordkorea.
Medan Sydkoreas långsiktiga hållning främst beror på vem som vinner presidentvalet i mars nästa år, så ligger det i Pekings intresse att under tiden hålla Seoul på sin sida i den utsträckning det är möjligt.
Handel och turism följer pengarna
I flera decennier betraktade sydkoreaner Kina som fienden vilken förhindrar en USA-ledd återförening av den koreanska halvön. I oktober 1950 invaderade USA-ledda FN-styrkor Nordkorea, efter att ha slagit tillbaka Kim Il Sungs invasion av Sydkorea, och besegrade Kims redan utnötta styrkor. Slutet verkade vara nära.
Pekings reagerade genom ett plötsligt och oväntat ingripande som drev retirerande amerikanska styrkor söderut. Dramatiken säkerställde den nordkoreanska statens överlevnad och cementerade halvöns fortsatta tudelning.
Situationen förändrades efter kommunismens kollaps i Östeuropa. Efter att framgångsrikt ha arrangerat sommar-OS 1988, använde ett nyligen demokratiserat Seoul de kontakter som olympiaden medförde för att etablera relationer med länder bortom den fallna järnridån. Peking och Seoul skickade ambassadörer till varandra 1992.
Sydkoreaner kunde äntligen besöka källan från vilken stora delar av landets egen antika kultur härstammar – jordbruk, religioner, sociala system, läkarvetenskap, litteratur och annat. Turismen exploderade. Det gjorde även efterfrågan på språkkurser i kinesiska. Samtidigt kritiserade de båda länderna mer än gärna Japan för dess imperialistiska aggressioner.
På det ekonomiska planet upplevde handeln mellan Kina och Sydkorea ett rejält uppsving när ”världens verkstad” fick upp ångan och den geografiska närheten gav ytterligare effekt.
Enligt data från Världsbanken övertog Kina platsen som Sydkoreas ledande exportmarknad från USA år 2003; 2007 passerade Kina om Japan och blev även den främsta källan för Sydkoreas import.
I dag är Kina, med bred marginal, Sydkoreas allra viktigaste handelspartner.
Enligt forskningscentret Trading Economics var Kina år 2020 den främsta marknaden för sydkoreanska export med en andel om 27 procent till ett värde av 132,5 miljarder dollar.
USA hamnade en bra bit efter på andra plats med 15 procent (74,4 miljarder dollar), och Vietnam på tredje plats med 9,8 procent (48,5 miljarder dollar). Fjärdeplatsen togs av Hongkong på 6,2 procent (30,6 miljarder dollar).
Importerna följer ett liknande mönster. Kina står för 24 procent av Sydkoreas importer till ett värde av 108 miljarder dollar. Sedan kommer USA vars import uppgår till 13 procent (57,7 miljarder dollar) och på tredje plats Japan med 10 procent (46 miljarder dollar).
Vid sidan av ekonomiska faktorer finns en viktig politisk fråga som länkar samman de båda länderna. Kina är Nordkoreas enda betydande handelspartner och investerare, vilket gör den senare kraftigt beroende av den förre. Därför är kinesiskt stöd avgörande när det kommer till Seouls politik gentemot Pyongyang.
Allt är dock inte frid och fröjd. Kina har flera gånger satt ned foten mot Sydkorea.
”Storebror” flexar musklerna
Under 2000-talet ledde sammandrabbningar mellan kinesiska fiskare och koreansk kustbevakning vid omtvistade fiskevatten i Gula havet till dödsfall på båda sidor. 2013 meddelade Kina unilateralt en särskild luftzon för identifiering i försvarssyfte – “Air Defence Identification Zone” eller ADIZ – ovanför revet Iedo, som Sydkorea menar tillhör sitt eget territorium.
2016 rasade Kina över att amerikanska trupper uppförde ett försvarssystem mot missiler av modellen THAAD (Terminal High-Altitude Area Defense) på sydkoreansk mark. Även om systemet installerades för att skydda mot missiler från Nordkorea, hävdade Peking att radarn kunde spionera på kinesiska territorium.
Peking svarade med kommersiella hämndåtgärder. Kinesiska gruppresor till Sydkorea ställdes in, import av Hallyu (den ”koreanska vågen” av popkultur – särskilt popmusik, TV-dramer, filmer och onlinespel) förbjöds, och koreanska företag i Kina drabbades svårt.
Hyundais försäljningssiffror rasade med över 50 procent i Kina, samtidigt som Lotte-koncernen tvingades stänga ner sin detaljhandel i landet. Frånvaron av kinesiska turister kostade 6,5 miljarder dollar i uteblivna intäkter; bråket innebar att Sydkoreas ekonomiska tillväxt minskade med 0,4 procentenheter.
För att begränsa skadorna lade Moon Jae-in 2017 fram ”tre nej” för Xi Jinping: Sydkorea skulle inte installera fler THAAD-system, inte ansluta sig till något bredare amerikanskt försvarssystem mot missiler och heller inte ingå i någon formell trilateral allians med Japan och USA.
Dessa villkor ledde till att många ögonbryn höjdes i Washington, men innebar ändå inte att de kinesiska sanktionerna helt upphörde.
Kulturkrig
Än i dag äger inga K-popföreställningar rum i Kina, uppger Sydkoreas ministerium för kultur, idrott och turism till Asia Times. Likaledes har ingen sydkoreansk film nått Kinas biosalonger sedan 2015, och inga sydkoreanska serier visats på kinesisk tv sedan 2017.
Den mest lukrativa, om än den mest lågprofilerade, grenen inom Hallyu, onlinespel, påverkades enormt: endast tre spel från Sydkorea har släppts in på den kinesiska marknaden sedan debaclet med THAAD tog sin början.
Men Sydkorea sitter besitter trots all vissa hävstänger – som man verkar använda sig av.
I fjol, efter att Washington infört restriktioner på export av avancerade halvledare till Kina, rättade sydkoreanska Samsung, den näst största aktören på detta område efter taiwanesiska TSMC, in sig i det amerikanska ledet. Detta resulterade i en brist på sofistikerade mikrochip som kastar mörka skuggor över framtiden för kinesiska Huawei.
Vidare har Samsung i år offentliggjort en omfattande utbyggnad av sin tillverkningskapacitet i USA.
Under de senaste dagarna har nya kontroverser rörande Hallyu uppstått, efter att Peking attackerat så kallade flickaktiga pojkartister – med referens till det androgyna utseende som många pojkband inom K-popkulturen har en förkärlek för – och börjar slå ner på vad man bedömer anser vara en osund fankultur.
På grund av Sydkoreas oro för att dessa åtgärder var riktade särskilt mot K-pop, så utfärdade Kinas ambassad i Seoul och Sydkoreas ambassad i Peking uttalanden som klargjorde att det handlade om en generell policy som inte var riktad mot någon specifik nationalitet.
Trots det kommer rapporter om hur sociala medier som skapats av kinesiska fans till band som innefattar BTS har stängts ner, vilket leder till att Hallyus redan minskade närvaro i Kina försvinner ytterligare. En talesperson för Sydkoreas kulturministerium sade till Asia Times att man ”är noga uppmärksam över vilka åtgärder som vidtas.”
Även om kinesisk export inom denna industri inte är tillnärmelsevis lika konkurrenskraftig som de sydkoreanska motsvarigheterna, så har Seoul nyligen gett igen.
Bara några dagar före Wang Yis besök stoppades distributionen av den kinesiska filmen The Sacrifice, som utspelar sig under koreakriget, i hela landet efter stora protester bland allmänheten. Även om britter och amerikaner nu kan se tyska och japanska krigsfilmer med relativt sinnesmod, så visade sig The Sacrifice, som lyfter fram hjältemodet hos kinesiska militära ”volontärer”, vara aningen för mycket för den sydkoreanska publiken.
Filmens licens drogs tillbaka den 14 september i år.
Nationalismen är inte begränsad till politiken. I en tid då Peking anpassar samhället och ekonomin för att klara av en långvarig konfrontation med USA, har känslor relaterade till denna utveckling gått överstyr för många av landets invånare.
De okrönta kungarna av Hallyu – som aldrig framträtt i Kina – gav upphov till en storm av ilska i Kina på Kinas internet i fjol, när BTS-medlemmen RM gjorde en referens till alliansen mellan Seoul och Washington under koreakriget. All reklam i Kina som innehöll BTS drogs tillbaka som en konsekvens.
Under fjolåret rapporterades om argsinta bråk, till och med slagsmål mellan sydkoreanska och kinesiska studenter vid universitet i Sydkorea, på grund av Kinas repression i Hongkong.
Internetanvändare har drabbat samman i upphettade historiska och kulturella debatter online om frågor som om det gamla samhället Gogureyo, vilket gick under år 668, var kinesiskt eller koreanskt samt huruvida kimchi har kinesiskt ursprung.
Sådana ämnen kan framstå som triviala. Men diskussioner likt dessa spär på den ytterst levande illvilja som redan existerar.
En undersökning från Pew Research Center kring 14 nationers attityder utförd 2020 med titeln ”Unfavorable views of China reach historic highs in many countries”, visade att 75 procent av sydkoreanerna hade en negativ syn på Kina.
Sydkorea var sexa på listan över mest negativa syn på Kina, till och med före USA på sjunde plats.
En inhemsk undersökning som i juni 2021 genomfördes av Hankook Research gav nästan exakt samma resultat som Pew: den visade att endast 26 procent av sydkoreanerna hyser varma känslor för Kina.
Anmärkningsvärt nog låg Kinas poäng lägre än Sydkoreas traditionella ärkefiende: I ett land där en negativ attityd gentemot Japan är en bärande pelare i dess nationalism, hade 28 procent av Sydkoreas invånare positiva känslor för Japan.
I ytterligare ett bakslag för Peking så gav undersökningen vid handen att 58 procent av sydkoreanerna var positivt inställda till USA.
Allmänhetens attityd och nationens intresse
Men även om sydkoreanska politiker – som i fallet med filmen The Sacrifice – måste anpassa sig efter den allmänna opinionen, är det oklart om Kinas växande impopularitet i landet kommer påverka den förda politiken.
Och när det kommer till ”allmänhetens uppfattningar” så varnar en expert för att observatörer inte kan bortse från ”nationella intressen”.
”De flesta sydkoreaner har en negativ uppfattning om Kina på grund av det massmediala klimatet, som tagit ställning mot Kina i linje med amerikanska massmedier”, sade Moon Chung-In, ordförande för tankesmedjan Sejong Institute. ”Men sydkoreaner talar om handel – som ligger i vårt intresse – och jag tror att en majoritet av alla sydkoreanerna är av uppfattningen att militära ingripanden i Sydkinesiska havet eller Taiwan-sundet inte ligger i vårt intresse.”
”Regering och näringsliv dras åt två håll, eftersom regeringen är extremt känslig för allmänhetens uppfattning,” tillade Michael Green, baserad i Seoul och författare till boken The New Koreans. ”Däremot förstår regeringen sitt viktigaste uppdrag att se till att ekonomin fortsätter växa. Och med Kina som största handelspartner kommer den göra allt som står i dess makt för att bevara handelsrelationen.”
Men samtidigt medför till och med den framgångsrika handelsförbindelsen en risk i frikopplingens tidevarv.
”Vi har problemet med diversifiering: Jag tror inte någon skulle vilja att 25 procent av verksamheten var beroende av en enda kund eller leverantör,” sade James Kim, ordförande för amerikanska handelskammaren i Sydkorea. ”Jag tror att situationen kring THAAD satt sig i minnet.”
Utmaningen för nästa regering i Seoul och dess diplomatkår är att ”manövrera så skickligt som möjligt för att inte förolämpa Kina,” sade Breen.
Han förutspår att ingen sydkoreansk administration kommer följa Kanadas exempel – att arrestera Huawei-grundaren Ren Zhengfeis dotter efter en utlämningsbegäran från USA – eller Australiens exempel att kräva fullständig kinesisk transparens kring utbrottet av COVID-19.
”De kommer inte göra som Kanada och Australien gjorde, vilket retade upp Kina med konsekvensen att medborgare arresterades och kontrakt revs upp,” sade Breen.
Tokyo har inte varit lika bestämt som Ottawa eller Canberra, men ingår som medlem i den USA-ledda, halvofficiella Quad-alliansen, och har på senare tid höjt sin röst.
Samtidigt är Sydkoreas geopolitiska ställning så känslig att det är osannolikt att landet kommer följa Tokyos hållning, i egenskap av stat på en tudelad halvö.
”Det är väldigt svårt för Sydkorea att röra sig i den riktningen, eftersom man har Nordkorea [att ta hänsyn till]” menade Moon. ”Japan har inte det.”
Att ta avstånd från Kina skulle kunna uppmuntra Peking att ytterligare närma sig sin allierade från 1950 och koreakriget.
”Kina har inte gett stöd till Nordkorea vad gäller vapen och logistik sedan man drog tillbaka trupperna från Nordkorea år 1958,” sade Moon. ”Om det militära samarbetet mellan Peking och Nordkorea stärktes, skulle Sydkorea stå inför en förvärrad hotbild.”
Dagens Sydkorea står inför en rad utmaningar: en problematisk demografi, sociopolitiska konflikter mellan kön och generationer, hushållens stora skuldnivåer och det ständigt närvarande hotet från Nordkorea i bakgrunden.
Men Moon, som varit rådgivare för tre olika sydkoreanska presidenter, ser riskerna med den växande rivaliteten mellan Kina och USA – inklusive möjligheten att Seoul kan bli tvingen att välja mellan de båda – som det allvarligaste hotet.
”Vi bör bevara såväl vår allians med USA som vårt samarbete och de strategiska förbindelserna med Kina” sade Moon, som hoppas på ett närmande mellan Kina och USA. ”Vad gäller prioriteringar så kommer USA först – men vi kan inte ge upp Kina för USA! Det är vårt existentiella dilemma.”
Andrew Salmon är journalist och författare bosatt i Seoul sedan 1998. Artikeln är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.
