Jojje OlssonI slutet av 2017 var det nära att kinesiska investerare kunde bygga Skandinaviens största hamn på Sveriges västkust. Efter att bland annat undertecknad avslöjat hur de kinesiska aktörerna hade nära band till Kinas stat och militär, gick dock planerna om djuphavshamnen i Lysekil om intet.
Det fanns dock en svensk tidning som envist försvarade affären, även efter att investerarnas bakgrund uppdagats och protester fått de lokala myndigheterna att tänka om. Nämligen Dagens industri, vars ledarredaktion i början av 2018 publicerade en artikel med rubriken ”Håll hamnen öppen även för kineserna”.
Att ägaren till företaget som stod bakom investeringsplanerna har suttit i Kinas överhus sedan 1993 samt äger mark som den kinesiska militären verkar på i Hongkong spelade i sammanhanget ingen roll.
Sverige borde ”välkomna de kinesiska planerna”, och alla som ”konspirerar om Kinas framtida annektering av Sverige ta ett steg tillbaka till verkligheten“ menade tidningens ledarskribent Frida Wallnor. Hon utfärdade även en varning för ”tilltagande alarmism” kring kinesiska bolags ”eventuella politiska agendor”.
Detta var vare sig första eller sista gången som Frida Wallnor eller Dagens industris ledarredaktion red ut till kinesiska företags och myndigheters försvar. Året innan så hade Wallnor exempelvis författat ledarartiklarna med de självförklarande rubrikerna ”Begränsa inte Kinas investeringar i Europa” och ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget”.
Dagens industri har på senare tid även utmärkt sig som enda svenska tidning vilken förespråkar att ett företag med nära band till Kinas militär och regim – alltså Huawei – ska tillåtas bygga de samhällsbärande 5G-näten i Sverige.
Tidningen har bedrivit något som i det närmaste liknar en lobbykampanj för Huawei, där man villigt upprepat såväl företagets som den kinesiska regimens retorik i frågan. Som jag noterade i texten ”Dagens industris stöd för Huawei kulminerar i annonskampanj”, så publicerade man förutom de välvilliga ledarartiklarna också såväl annonser som öppna brev till Sveriges regering från Huawei.
Det är dock inte Wallnor utan främst Dagens industris politiska chefredaktör PM Nilsson, med viss hjälp av andra kollegor, som med näbbar och klor kämpat för att ett bolag kontrollerat av den kinesiska regimen ska få tillgång till svenskt 5G.
En anledning till att just Wallnor inte kommenterat saken, är att hon på senare år inte arbetat på Dagens industris ledarredaktion, utan istället varit tidningens korrespondent i USA. Men efter att hon för någon dryg månad sedan återvänt till ledarredaktionen, har artiklar som den kinesiska ambassaden på Djurgården inte kunnat författa bättre på egen hand återigen börjat dyka upp på ledarsidorna.
En sådan – som flera läsare uppmärksammat mig på – publicerades för ett par dagar sedan och har rubriken ”Isolera inte Kina”. Där citerar Wallnor den undersökning från PEW Research som jag skrev närmare om här på InBeijing i går, och som visar att 89 procent av USA:s befolkning nu ser Kina som en fiende eller konkurrent, snarare än en samarbetspartner.
”Det är en beklaglig attityd, som Sverige och EU måste försöka undvika att dras med i”, menar Wallnor. Hon faller därmed in i kinesiska myndigheters propagandabudskap om den ”kalla kriget-mentalitet” som råder i väst i allmänhet och USA i synnerhet, mot ett Kina som ju bara vill alla väl.
Wallnor skulle göra i klokt i att fundera över varför bilden av Kina förändrats bland så många amerikaner på så kort tid. Det vore exempelvis passande att även framhålla det pågående folkmordet och slavarbetet i Xinjiang som ”beklagligt”.
Men den största inlåsningen av etniska minoriteter sedan andra världskrigets slut ägnas – liksom krigshot mot Taiwan eller annektering av Sydkinesiska havet – inte ett enda ord i texter som istället ondgör sig över ”Washingtons aggressiva isoleringskampanj”.
Problemet är alltså amerikanernas inställning, inte den kinesiska regimens övergrepp eller ambition att vända upp och ner på den rådande demokratiska världsordningen.
Det går därmed inte dra någon annan slutsats än att Dagens industri anser en diktatur som driver koncentrationsläger och har som uttalad ambition att sprida sitt auktoritära statsskick utomlands som en samarbetspartner, snarare än ens en konkurrent.
Ett genomgående tema i just Wallnors texter en avsky mot Donald Trump. En avsky som hon enligt devisen min fiendes fiende är min vän, hanterar genom att i försvara eller förklara den kinesiska regimens framfart. I en annan ledarartikel i mitten av februari, förfasades Wallnor över att Joe Bidens Kinapolitik inte alls verkar skilja sig särskilt mycket från Donald Trumps.
Biden, menar Wallnor, är precis som Trump ute efter ”att sätta åt Kina”, vilket vi i Europa inte ska ägna oss åt. Hon upprörs också över att Biden – i likhet med såväl Trump som nio tiondelar av alla amerikaner – talar om den expansiva regimen i Peking främst som en konkurrent snarare än en partner.
Jag är inte mycket för att peka ut personer eller tjafsa och bråka på sociala medier. Men det finns vissa gränser som gör detta är befogat. Dagens industris ledarredaktion har sedan länge passerat en sådan gräns.
Det handlar här om att peka ut ett mönster där en svensk ledarredaktion – ofta och i motsats till alla andra ledarredaktioner – publicerar texter med budskap som att högt uppsatta kinesiska politiker ska tillåtas bygga hamnar i Sverige, och Kina släppas in i det svenska 5G-nätet.
Att uppmärksamma vilka mäktiga aktörer som gör det till en vana att driva aggressiva diktaturers linje, är precis lika viktigt i dag som det har varit historiskt.
Man kan dock samtidigt fråga sig varför det är Nordens största affärstidning som går i god för Pekingregimens politiska målsättningar på ett vis som kanske hade kunnat förvänta sig av någon mindre publikation på ytterkanten.
Vi får utgå från att Dagens industri – vid sidan av de sköna annonsintäkterna från Huawei – inte får några pengar från den kinesiska staten. En bidragande anledning är säkerligen naivitet och okunnighet kring hur kinesiska myndigheter fungerar, vilket märks tydligt genom de många faktafelen i texterna på ämnet.
Ytterligare en anledning hänger sannolikt samman med en dogmatisk snarare än pragmatisk inställning till frihandel. Detta uppenbarligen alldeles oavsett hur Kina – ett av världens allra mest protektionistiska länder – presterar på området.
Och där dogmatism tar vid, upphör ofta förnuft eller långsiktighet att bli avgörande faktorer. Detta gäller tidningar på ytterkanten såväl som ledarredaktionen vid Nordens största affärstidning.
