Amanda Lind i en interpellationsdebatt i Riksdagen tidigare denna vecka. (Bild: Skärmdump från Riskdagens hemsida.)

Amanda Linds kommentarer om ishockey-VM i Belarus och vinter-OS i Peking

Som jag noterade tidigare denna vecka på InBeijing, så har den politiska debatten kring det kloka i att hålla nästa vinter-OS i ett land vars regim bedriver folkmord lyst med sin frånvaro i Sverige.

Ett piggt undantag är Markus Wiechel, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, som nyligen ställde en skriftlig fråga till vår idrottsminister Amanda Lind (MP) om saken.

Då Wiechel tidigare också ar ställt en liknande fråga om ishockey-VM i Belarus, så är det nu intressant att jämföra Linds kommentarer om de båda mästerskapen, efter att hon under gårdagen svarat på frågan om och i så fall hur hon avser agera för en bojkott av OS i Peking 2022.

Låt oss börja med de delar av svaren som låter annorlunda. Vad gäller ishockey-VM i Belarus, så svarade Lind i mitten av december, alltså innan det beslutats att mästerkapen ska flyttas, bland annat följande:

Regeringen fördömer kraftfullt de belarusiska myndigheternas användning av våld, godtyckliga frihetsberövanden och trakasserier, och förekomsten av tortyr och övergrepp mot frihetsberövade. Skulle VM bli av i Belarus kommer den svenska regeringen inte att närvara.

(…)

Jag har haft kontakt med Svenska Ishockeyförbundet för att höra hur de ser på situationen och jag förväntar mig att den svenska idrottsrörelsen fortsätter att vara ett föredöme och en kraft för mänskliga rättigheter och demokrati inom internationella sammanhang.

Lind säger även att “det inte finns någon tvekan om min och regeringens ställning i frågan rörande ishockey-VM i Belarus”, samt att regeringen kraftfullt fördömer “de belarusiska myndigheternas användning av våld, godtyckliga frihetsberövanden och trakasserier, och förekomsten av tortyr och övergrepp mot frihetsberövade”.

Ingen av denna retorik återfinns i gårdagens svar angående vinter-OS i Peking. Efter ett pliktskyldigt med kort “regeringen ser allvarligt på situationen för mänskliga rättigheter i Kina”, så menar Lind att idrotten genom sin världsomspännande verksamhet och förankring spelar en betydelsefull roll för att skapa ömsesidig förståelse mellan människor.

Hon uttrycker sin förväntan att Internationella olympiska kommittén (IOK) och lyfter frågor om mänskliga rättigheter med värdlandet, samt att den svenska idrottsrörelsen “deltar enligt de spelregler som finns”.

Dock framgår dock inte huruvida Lind har kontaktat Sveriges olympiska kommitté angående vinter-OS i Peking, eller huruvida och eller andra regeringsföreträdare planerar närvara på plats i Peking om olympiaden går av stapeln som planerat.

Det låter alltså något annorlunda kring engagemang och oro mellan de två mästerskapen, för att inte tala om tonen då övergreppen som sker i de båda länderna fördöms.

Dock kan man ur Linds svar även urskilja en konsekvent linje, nämligen att det är idrottsförbund och sportsliga organ som ska ta beslut om deltagande eller bojkott. Regeringen avsåg aldrig att fatta beslut åt svenska idrottare i frågan – låt vara alltså att man kontaktade svenska ishockeyförbundet angående Belarus.

I början av december uppgav Lind för SVT dessutom vad hon sagt till förbundet, nämligen att hon förväntar sig att den svenska idrottsrörelsen ska vara ett föredöme.

I en liknande intervju med SVT i början av februari angående vinter-OS i Peking, så använde Lind en långt mer försonande ton. Hon talade då återigen om idrottens förmåga att bygga broar, samt understryker vikten av att fler demokratiska länder måste vara beredda att arrangera olympiska spel i framtiden.

Visst är det förståeligt att frågan är besvärlig. Detta särskilt sedan kinesiska partimedier hotat med allvarliga sanktioner mot de länder som bojkottar vinter-OS i Peking.

Icke desto mindre kan man önska sig mer av kultur- och demokratiministern i en regering vars utrikespolitik har ett uttalat feministiskt fokus och ska utgå från en “demokratioffensiv”. Inte minst med tanke på de nya, fruktansvärda vittnesmålen om systematiska gruppvåldtäkter och sexuellt våld mot kvinnor från de etniska minoriteter som befolkar regionen Xinjiang.

Som jag tidigare skrivit på såväl InBeijing som för Expressen, så spelar Sverige i egenskap av stor vintersportnation en viktig roll i en debatt om en bojkott eller flytt av OS i Peking. Då det främst är ett fåtal demokratiska länder som toppar vinterolympiadens medaljliga, så är det lättare att agera än vid ett sommar-OS.

Andra länder har kommit betydligt längre i den politiska debatten. I Kanada har den konservativa oppositionsledaren Erin O’Toole uppmanat regeringen att arbeta för att olympiaden ska flyttas från Peking.

Annamie Paul – ledare för Kanadas gröna parti och alltså Linds kanadensiska motsvarighet – har å sin sida sagt att Kanada inte borde medverka i att “tillhandahålla en global plattform för en land som begår folkmord”, och även föreslagit att Kanada ska istället ska arrangera en olympiad på egen hand nästa år.

Men framför allt är det kanske synd för regeringen och Amanda Lind, att man missar chansen att ta ställning i frågan. Om Peking-OS trots övergreppen mot Kinas etniska minoriteter utförs som planerat, så kommer historiens dom mot olympiaden att bli hård.
Istället för att spela med i farsen, så hade Lind och hennes kollegor kunnat säkra ett eftermäle som ger vid handen att de i alla fall gjorde sitt bästa för att stå upp i frågan.

Via Riksdagens hemsida går det att läsa Amanda Linds svar på frågorna om ishockey-VM respektive vinter-OS i sin helhet.