Jojje OlssonNär utrikesminister Margot Wallström under gårdagen i ett kort uttalande via regeringens hemsida uttryckte sin förväntan om att den återigen kidnappade Gui Minhai omedelbart ska släppas fri, var det första gången sedan Gui försvann för 829 dagar sedan som svenska myndigheter öppet uttrycker kritik mot Kina hantering av fallet.
Den tysta diplomati som hittills karakteriserat hanteringen av Gui Minhais fall kan sägas haft sämsta möjliga utgång. Inte bara har Gui fortsatt vara frihetsberövad utan rättegång; han har också dragit på sig en dödlig sjukdom som han nekas adekvat vård för.
I min bok ”De Kidnappade Kinasvenskarna”, som släpps nästa vecka och nu går att förhandsbeställa, gör jag en ingående jämförelse mellan Gui Minhai och fallet med Martin Schibbye och Johan Persson, de två svenska journalister som 2011 fängslades i Etiopien och hölls inlåsta in 438 dagar.
Även i hanteringen av Schibbye och Persson var det tyst diplomati som gällde till en början. Men när den tysta diplomatin inte gav önskat resultat gjordes fallet till en storpolitisk fråga efter bara några månader, berättade ambassadör Jens Odlander i samband med lanseringen av sin bok ”Tyst diplomati” (2014).
Detta fick som resultat att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt blev personligt inblandade. De båda åkte snart till London för att träffa Etiopiens premiärminister, vilket skulle följas av två resor till Etiopien av Carl Bildt för att jobba med fallet. Reinfeldt skred heller inte med orden i riksdagen, där han brännmärkte Etiopien som en ”diktatur”.
När de båda svenskarna sedan benådades uttryckte Martin Schibbye en ”enorm tacksamhet” för att Jens Odlander och hans ambassadsekreterare Fredrik Spik ”arbetat dygnet runt” för att få dem fria. Spik sade själv att han tillsammans med Odlander ”mer eller mindre jobbat dag och natt under ett helt år” med fallet.
Sverige jobbade även hårt för att få andra aktörer att uppmärksammas fallet. I ”Tyst diplomati” skrev Odlander att inblandningen från bland annat USA och EU var avgörande för att svenskarna frisläpptes.
Med Gui Minhai har det alltså sett annorlunda ut. Jämfört med den nära kontakt som ambassaden i Etiopien hade med de fängslade svenskarna och deras familjer, blev Gui Minhais dotter Angela Gui tidigt tillsagd att inte kontakta ambassaden i Peking överhuvudtaget.
Det var tydligen viktigt att uppståndelsen kring Gui Minhai inte blev för stor. I min bok intervjuar jag analytiker som menar att Sveriges ovilja att framföra offentlig kritik mot Kina rentav kan ha fått motsatt verkan, genom att andra länder och organisationer också hållit inne på krav och uttalanden.
Det var alltså först i måndags som Margot Wallström sade att Utrikesdepartementet nu jobbar dygnet runt med fallet, och i går som hon utfärdade ett uttalande om situationens allvar med uppmaningar att Gui omedelbart ska släppas fri.
Detta har redan nu fått som resultat att Hans Dietmar Schweisgut, EU:s ambassadör i Kina, under onsdagen upprepade Wallströms uppmaningar i ett närmast snarlikt uttalande, rapporterar bland annat Reuters:
The European Union’s Ambassador to China said on Wednesday he expects Chinese authorities to immediately release Swedish citizen and Hong Kong-based bookseller Gui Minhai, echoing demands from Stockholm.
(…)
EU Ambassador to China Hans Dietmar Schweisgut told reporters at a briefing that the EU “fully supports” Sweden’s efforts to resolve the issue with China.
“We expect the Chinese authorities to immediately release Gui Minhai from detention and to allow him to reunite with his family, to get consulate support and medical support in line with his rights, because he is a Swedish citizen and also a citizen of the European Union,” Schweisgut said.
Från kinesiskt håll vill man givetvis inte att de övergrepp som regimen gör sig skyldig till uppmärksammas. Det motverkar den image och den ”soft power” som Peking vill bygga upp för att utöka sitt internationella inflytande, och kunna genomföra utländska investeringar – som jättehamnen i Lysekil – utan onödigt käbbel om mänskliga rättigheter och hemliga agendor.
Således är det alltså viktigt att – liksom var fallet med Etiopien – bygga upp en internationell press som innebär att det kostar mer än det smakar för Kina att fortsätta frihetsberöva Gui Minhai.
Detta är något som den tysta diplomatin uppenbart har misslyckats med. Även om gårdagens uttalande från Wallström kom på tok för sent, så ska det nu bli intressant att se huruvida en mer öppen kritik från flera olika håll kan ge bättre resultat.
