Magnus FiskesjöDen kinesiska staten har i smyg annekterat territorium inom både Nepal och Bhutan, två länder i Himalaya-bergen belägna mellan Indien och Tibet.
Både Nepal (30 miljoner invånare) och Bhutan (med bara 700,000 invånare) har traditionellt försökt balansera mellan stormakterna Kina och Indien, och fram till 1947 också med det brittiska imperiet i Indien.
På senare tid har båda dessa länder strävat efter att överleva i skuggan av den kinesiska invasionen och ockupationen av grannlandet Tibet, som båda alltid haft nära band med, men som sedan 1950 står under kinesisk militär kontroll.
De nu accelererande konflikterna med Nepal och Bhutan har sitt ursprung i Kinas allt mer intensiva militära uppbyggnad på sin sida av den tibetanska gränsen. Den kinesiska regimen bygger vägar och bosättningar som tjänar flera syften: Att kontrollera befolkningen i gränsområdena så att ingen ska kunna fly, att öka invandringen av kinesiska bosättare, och framför allt att strategiskt positionera den kinesiska militärmakten för vidare expansion.
Nu visar det sig att många av de framflyttade positionerna redan ligger långt inne på vad som uppenbart är nepalesiskt och bhutanesiskt territorium. Det vill säga, Kina annekterar deras territorium genom att flytta in, vägra lämna, och sedan säga att detta ”alltid varit en del av Kina.”
In Tibet, there are at least 90 new and expanded border villages. Our mapping shows that China has put at least one village near every accessible Himalayan pass that borders India, as well as on most of the passes bordering Bhutan and Nepal, according to Matthew Akester and… pic.twitter.com/3VNXlU0FFL
— Muyi Xiao 肖慕漪 (@muyixiao) August 12, 2024
I Nepal har fokus hamnat på den kinesiska aktiviteten i distriktet Humla, i västra Nepal. En inspektion av gränsområdena där gjordes 2021, av bland annat dåvarande landshövdingen Jeevan Bahadur Shahi. Den påvisade att kinesisk militär byggt vägar och byar på Nepals territorium.
Egentligen visste man redan 2017 att Kina börjat lägga beslag på nepalesisk mark, men ingenting gjordes. Och när den nya rapporten från 2021 överlämnades till regeringen i huvudstaden Kathmandu, så ”försvann” den också, och hela saken fortsätter att mörkläggas. Journalister vid New York Times lyckades dock få tag i en kopia — mer om denna senare.
Många bedömare anser att den nepalesiska regeringens rädsla för att offentliggöra rapporten har att göra med det starka inflytandet från landets största parti, som är kommunistiskt. Dess ledare, den nuvarande premiärministern, har distanserat sig från Indien, odlar istället intensiva kontakter med Kina, och hoppas på kinesiska investeringar i bland annat just vägbyggen(!). Hans regering har också upprepade gånger röstat med Kina i FN, till stöd för Kinas folkmord mot uigurerna.
Det är sannolikt Kinas nuvarande ekonomiska och militära makt som gör att Nepal inte vågar offentliggöra förlusterna av sitt eget territorium. Det finns också ett mörkt förflutet som spökar i bakgrunden. Nepals kung ingick på 1700-talet ett fördrag med det kinesiska imperiet, om ömsesidigt försvar — men Kina vägrade sedan tillmötesgå en nepalesisk begäran om hjälp mot det britterna när de upprättade sitt imperium i Indien i 1800-talets början.
Detta gamla fördrag om kinesiskt beskydd liknar dessutom det som Kina tidigare hade med Tibet. Men sedan Mao Zedong invaderade Tibet år 1950, har fördraget använts som argument för att Tibet sedan gammalt skulle ha tillhört Kina. Och Kina kunde mycket väl börja säga något liknande om Nepal.
Nepal har trots allt överlevt tills idag. Länge var relationen med det nya Indien den viktigaste, men Nepal ingick också tidigt ett fredsfördrag med Maos Kina där man förband sig att respektera varandras gränser, samtidigt som en avsevärd handel har utvecklats mellan länderna.
En konfliktpunkt har varit de många tibetaner som sedan 1950 kommer till Nepal på flykt från det kinesiska förtrycket i deras hemland. I dag kräver den kinesiska regimen att tibetanska flyktingar i Nepal utlämnas till Kina; samma krav som Kina ställer på Kazakhstan, gällande utlämning av uigurer och kazaker som flytt dit.
Nepals inställning var varit vacklande, så det är inte konstigt att tibetaner på flykt känner sig mera säkra i Indien, där Tibets ledare Dalai Lama bor sedan 1959.
Enligt den ovannämnda hemliga rapporten trakasseras nu även tibetaner bosatta inne i Nepal, som förvägras ta sina djur på bete och att besöka buddhistiska helgedomar. Dessutom uppger lokala nepalesiska tjänstemän på distriktsnivå till New York Times, att kinesisk personal till och med har gripit tibetaner i Nepal, som tidigare flytt dit, och sedan med tvång fört dem till Kina där fängelse sannolikt väntar.
Bhutan, ett mycket mindre land än Nepal, har ännu mindre resurser att försvara sig mot Kina. Man har i årtionden kämpat med gränstvister med Kina, och har tidigare gett upp en landremsa i norr, vid gränsen mot Tibet.
Teoretiskt skulle Kina kunna börja argumentera att Bhutan är kinesiskt det också, liksom Tibet och Nepal. Men hittills har man offentligt låtsats respektera Bhutans suveränitet — samtidigt som man praktiserar vad som ofta kallas ”salami slicing”, alltså att man skär korven en skiva åt gången. Utan att någon lägger märke till saken så har man plötsligt de facto annekterat en stor bit av grannlandet, som man sedan hoppas förvandla till en lydstat.
De nuvarande tvisten handlar om området kring Doklam-högplatån i nordvästra Bhutan, som tycks vara strategiskt viktigt för Kina eftersom det öppnar vägen mot Indien. Kina har till och med föreslagit att ge tillbaka en del andra bhutanesiska områden man annekterat i norr, just för att komma åt Doklam-området.
Vad göra? Bhutan har en försvarspakt med Indien, och år 2017 gick indiska soldater in och stoppade ett kinesiskt vägbygge i Doklam. Kina drog tillbaka väg- och bosättningsbyggarna, men har sedan återkommit genom metoden salami slicing.
Satellitbilder och före-efter-montage visar hur 22 byar ser ut att ha byggts under de senaste fem åren på traditionellt bhutanesiskt territorium — efter samma modell som i Nepal. Sammantaget tros kinesisk personal om 7 000 personer – sannolikt med militära uppdrag – ha flyttat in. Detta alltså i ett område som tillhör Bhutan, och som tidigare var obebott förutom herdar, nomader och i gammal tid, handelsresande.
#China is building new villages on its remote Himalayan border with #Bhutan – Some appear to have crossed the line
While Bhutan repeatedly denies Chinese construction in its territory, CNN reviewed satellite images, Chinese government notices, state media reports & social media… pic.twitter.com/aAX9zS8Kt5
— Indo-Pacific News – Geo-Politics & Defense (@IndoPac_Info) November 8, 2024
Kinas plan ser ut att ha satts i verket redan på 1990-talet, då man skickade in egna herdar som drev bort de bhutanesiska och sedan beredde marken för den kinesiska militärmaskinen som nu finns på plats. Liknande tvångsrekryteringar och tvångsförflyttningar av den tibetanska befolkningen under kinesisk ockupation, görs också i många andra gränsområden inne i Tibet.
Det är oklart om Indien nu har gett upp. Indien utkämpade ju ett krig med Kina år 1962, och så sent som 2020 förlorade man 20 soldater i sammandrabbningar med Kina i Himalaya.
Helt nyligen har Indien slutit ett temporärt avtal med Kina om att dra tillbaka sina soldater från vissa frontlinjer. Indien och Kina – samt Ryssland, som Indien köper mycket olja ifrån, trots invasionen av Ukraina – är ju medlemmar av samarbetsorganisationen Brics, ett toppmöte skulle ju hållas i Kazan, och Indien ville kanske ha en paus i konfrontationen med Kina.
Den mångårige Tibetforskaren Robbie Barnett, som gjort flera studier om situationen i Bhutan, drar i en intervju slutsatsen att Kina nu ”verkar inbegripet i ett experiment, om huruvida de själva kan bestämma om och när de kan ta över territorium som är föremål för en dispyt med ett grannland … och sedan se hur det internationella samfundet reagerar.”
Det ser alltså inte ljust ut för Bhutan, som inte har någonting att sätta emot Kina utöver den internationella rättsordningen, som skulle vårdas just av detta vårt internationella samfund, men som nu står under angrepp från Kina och Ryssland – och snart kanske även USA – och således riskerar att falla samman och ersättas av en ny tid där makt är rätt, och internationell lag inte längre betyder något.
Det är således kanske inte så konstigt att Bhutans regering också, likt Nepal, vägrar erkänna offentligt att det föreligger ett problem. Strategin tycks vara att fortsätta göra eftergifter, i hopp om att den mäktiga grannen någon gång ska sluta. Men så verkar det tyvärr inte bli. Kina har i dag blivit en oförblommerat aggressiv stormakt som hela tiden trappar upp sina aggressioner, liksom sin partner Vladimir Putins Ryssland. Eftergiftspolitik hjälper inte.
Vi har ofta hört från sådana som vill försvara den kinesiska regimen, att Kina är ett fredligt land som inte invaderar någon. Men då glömmer man 1950-talets brutala invasioner av Tibet och uigurernas land Östturkestan, en direkt fortsättning på de kinesiska kejsardömenas imperialism och kolonialism.
Man glömmer också Kinas straffexpedition och invasion av Vietnam 1979, och inte minst, den massiva militariseringen av öar och havsområden i Sydkinesiska havet, som pågår trots det högtidliga löfte man gjorde år 2015 att de öar som ockuperats – eller till och med byggts på konstgjord väg – inte alls skulle militariseras.
Stora delar av dessa havsområden tillhör egentligen Filippinerna, Vietnam, och andra länder i regionen. Filippinerna tog Kina till förlikningsdomstolen under UNCLOS, FN:s havsrättsfördrag, och fick 2016 rätt i sak. Men Kina avfärdade domstolen och bestämde sig högst arrogant för att ignorera domen.
I dag gör Kina i allt högre grad bruk av sin flotta, inklusive sin ”civila” fiskeflotta, för att trakassera och angripa filippinska fartyg och personal som försöker hålla stånd.
"China is crowding Philippine waters with 'a lot' of military vessels disguised as fishing boats and Coast Guard vessels, Manila's defense chief said Tuesday, November 19, as his US counterpart made a high-stakes visit to Palawan."https://t.co/ZtFeYflvL2
— Indo-Pacific Defense FORUM (@IPDefenseForum) November 21, 2024
Och då har vi inte ens nämnt det närmast dagliga kinesiska vapenskramlet mot det oberoende Taiwan, som den kinesiska regimen hotar att invadera, eller kanske underkuva med en blockad, vilket man har tränat flitigt på under de senaste månaderna.
De maktfullkomliga annekteringarna i Himalaya-området kommer alltså egentligen inte som någon överraskning. De understryker bara att Kina idag är en aggressiv, expansionistisk militärmakt med globala ambitioner. Den militära komponenten hänger vidare samman med Kinas aggressiva handelspolitik, som en övergripande strategi.
Den grundläggande inställningen har funnits där länge. Den kinesiske utrikesministerns famösa uttalande vid de sydostasiatiska ländernas ASEAN-möte år 2010, om att “Kina är ett stort land och andra länder är små, det är faktum” gjordes just för att skrämma dem till tystnad om annekteringen av Sydkinesiska havet.
Skillnaden är att den kinesiska regimen i dag har maktmedlen, pengarna, vapnen och viljan att framtvinga underkastelse. Så inte endast i Nepal och Bhutan, utan även Europa inklusive Sverige.
