Magnus FiskesjöDenna helg markerar tvåårsdagen för FN:s rapport om situationen för uigurerna och andra minoritetsfolk i regionen Xinjiang i västra Kina. Rapporten publicerades den 31 augusti 2022, endast några få minuter innan slutet på mandatperioden för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet.
Sedan försvann hon från scenen. Hon stannade inte kvar en andra mandatperiod, som många antagit (hon var ju idealisk för posten: före detta president i Chile, och före detta politisk fånge där). Antagligen avgick hon för att hon insåg att när rapporten till slut släpptes skulle den brutalt och hånfullt förkastas av Kina.
Hon hade trots allt, efter mycket tvekan och intern debatt, tillåtit att rapporten beskrev de massiva förbrytelser som pågår i regionen Xinjiang: rättsvidriga massarresteringar, massiva familjeseparationer, tvångssteriliseringar, tortyr och kulturellt och religiöst förtryck.
Kinas delegation i Geneve hade slagits med näbbar och klor för att förhindra att den publicerades överhuvudtaget. Och mycket riktigt kom Kina med ursinniga angrepp, som ett brev på posten.
Bachelet hade visserligen inte kallat det hela ett folkmord, så som situationen egentligen kräver, utan stannade vid benämningen ”brott mot mänskligheten.” Men det var ju sådant som Hitlers massmördare anklagades för i Nürnberg, innan folkmordskonventionen 1948 en gång för alla definierat ”folkmord” som det avsiktliga omintetgörandet av ett folks identitet.
Kina förkastade omedelbart alla de ”rekommendationer” som Bachelets rapport inkluderade, som att tillåta återförening av alla familjerna, och så vidare.
Hennes efterträdare Volker Türk är en tysk FN-veteran som även han direkt och personligen utsetts av FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, som han står mycket nära.
Den 27 augusti i år lät han sitt kontor skicka ut ett pressmeddelande om Xinjiang, som redan orsakat stor förtrytelse hos många som oroar sig för det uiguriska folkets öde bakom den kinesiska järnridån.
En lång rad människorättsaktivister har beklagat det resultatlösa, olycksaliga FN. Den tyske antropologen Adrian Zenz, känd för sina detaljerade analyser av kinesiska dokument, påpekar att rapporten utelämnar det viktiga och skjuter bredvid målet genom att fokusera på den kinesiska regimens rökridå av låtsaslagar.
Two years after its Xinjiang report, the UN's OHCHR issues a statement calling on Beijing to "fully investigate" rights violations, "including torture."
However, the statement comes not from Volker Türk directly but from his office, and the term "crimes against humanity"… pic.twitter.com/RLU7lyE5nO
— Adrian Zenz (@adrianzenz) August 28, 2024
Volker Türk stängde helt enkelt sin dörr, och lät sina tjänstemän skicka ut pressmeddelandet. Det hela påminner om Bachelets nesliga avgång, för i uppdateringen står det svart på vitt att ingenting gjorts och ingenting hänt.
Grymheterna fortsätter, och Kina fortsätter att vägra FN tillträde till Xinjiang, och vidhåller benhårt att det inte finns anledning till någon dialog i sakfrågorna. De insisterar på att ingen får inkräkta på Kinas suveränitet — vilket, som vanligt, är kod för att de inte vill höra talas om grundstenen för FN, de universella mänskliga rättigheterna som var tänkta att gälla alla, inte minst minoriteter inom FN:s medlemsstater.
Nej, makt ska vara rätt. Inte FN:s grunddokument.
Türk nämner inte ens Bachelet’s ”brott mot mänskligheten.” Visst hade han en grannlaga uppgift: Att övertala den kinesiska regimen att ta ytterligare en titt på FN:s rekommendationer. Det vill ju inte regimen. Kinas store ledare leder personligen folkmordet, och han har fastslagit att hans linje är 100% korrekt.
Ingen kritik får förekomma. Det vore ”ovänligt.”
Verkligt meningsfullt tillträde till folkmordets Xinjiang var förstås alltid en illusion. Om någon vill komma i närheten av strafflägren, fängelserna, tvångsarbetet, barnhemmen där hundratuseltals barn isoleras och tvångsuppfostras till kineser, och så vidare — ja då kommer Potemkinkulisserna oundvikligen upp. Det visste vi redan förut.
Så var det med Bachelets besök i regionen, som hon tragglade sig till efter fyra år av förhandlingar. Många tunga demokratier som varit tongivande i FN, exempelvis Frankrike, Sverige, Tyskland, USA och andra, hade alla länge insisterat (mot bättre vetande) på att FN måste ges ”meningsfullt” eller till och med ”obehindrat” tillträde, och det var detta Bachelet egentligen ville ha.
Men det fungerar inte så i Kina. Resan i maj 2022 blev en typisk propagandaresa, med dansande uigurer och diskussioner med kommunistpartiets personal på plats. De ljuger förstås, infernaliskt.
Men detta vet egentligen både Bachelet, Guterres, franska UD, svenska UD, och så vidare. Slutsatsen blir att de visste det hela tiden, men själva spelar med i Kinas charad. Där ingår att de demokratiska staterna periodiskt låter sina diplomater uttrycka ”bekymmer” (”concern”) över situationen — men samtidigt fortsätter med handel och relationer som om ingenting hänt.
Det förblir ett mysterium vad som egentligen försiggick på högsta nivå, mellan FN:s generalsekreterare Guterres och Kinas store ledare, när Guterres reste till Peking vid tiden för vinterolympiaden tidigt 2022 (det vill säga samtidigt som Putin var där för att samtala med Kinas härskare just innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina).
Antagligen hade Guterres bestämt sig för att offra tanken om ”meningsfullt” tillträde: Bachelets resa fick bli på låtsas, efter fyra års lut ville Guterres inte längre insistera på det meningsfulla. Han har sedan valt tystnaden.
Och detta är vad Volker Türk satts att administrera. Han ska försöka upprätthålla illusionen av att FN-administrationen fortfarande bryr sig. Men omvärlden ser ju att han till och med censurerar sig själv — Bachelets ”brott mot mänskligheten” fanns inte med i pressmeddelandet från den 27 augusti.
På så vis eroderas FN:s moraliska auktoritet mycket snabbt. Kan FN ens överleva, när dess människorättsråd i Geneve till och med röstat ned all debatt om uigurerna?
Folkmordet, nu på sitt sjunde år sedan starten 2017, är välplanerat och nogsamt blockerat från insyn. Man har till och med kommit så långt nu att både kinesiska och utländska turister och delegationer från vänskapliga länder avlöser varandra i regionen, inte minst från muslimska stater, som sålt sin själ.
Alltihop påminner om när Nazityskland var på topp, och godtrogna amerikaner och britter var de största turistnationerna i det vackra, välordnade Tyskland (med fångläger runt knuten). Och där tyska turister njöt av att turista i det ockuperade och tyskifierade Polen, precis som tusentals turister gör idag i den förslavade kolonin Xinjiang (vars kinesiska namn betyder ”den nya fronten”).
Den stora skillnaden är förstås att det inte finns något som står i vägen för det kinesiska folkmordets framgångsrika slutförande.
Särskilt inte FN, vars högsta representanter av rädsla för den kinesiska regimen nu dagtingat med sin moraliska auktoritet som ”världens samvete.”
