Putins anfallskrig mot grannlandet Ukraina är på flera sätt en utmaning för den kinesiska regimen, inte minst eftersom man utåt ofta fortfarande låtsas hålla fast vid principen om att stater inte ska blanda sig i andra staters inre angelägenheter. Låt vara att Kina sedan länge drastiskt åsidosatt alla sådana principer, till exempel i Burma, Bhutan, Kambodja, samt gentemot Litauen, Australien, Taiwan, och många andra länder.
Men det finns en viktig aspekt där regimen glädjer sig åt utvecklingen: Ukraina har ju i ett slag överskuggat den internationella kritiken mot Kina för det enorma folkmordet i Xinjiang (Östturkestan), som pågår sedan 2017, med massinterneringar i läger, tvångsomhändertagandet av en hel generation uiguriska barn, tvångsarbete för de som överlevt lägren, och ett systematiskt program för att ”bulldoza” och förstöra uigurisk kultur och historia.
Det nyttiga kriget i Ukraina sammanfaller också med att den kinesiska regimen vunnit en serie viktiga segrar i sitt frenetiska arbete på att tysta den internationella kritiken. Här är propagandafronten i FN den allra viktigaste. Innan Putins anfall på Ukraina var läget på den fronten, att det kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinping och hans stab i många månader framgångsrikt lyckats blockera publiceringen av en rapport om Xinjiang från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet.
Bachelet själv har från starten, i sitt första tal i Geneve 2018, uttryckt sin djupa oro för situationen i Xinjiang.
När den av FN oberoende internationella domstolen Uyghur Tribunal i London publicerade sin egen slutrapport om folkmordet i december 2021, uttryckte Bachelets talesman Rupert Colville vid FN-kontoret för mänskliga rättigheter i Geneve djup respekt för det enorma arbete som tribunalen gjort med att samla in vittnesmål och expertutlåtanden.
Han sade samtidigt att Bachelets kontor skulle publicera sina egna observationer, “under de kommande veckorna.” Men ingenting har ännu kommit ut.
Den enda möjliga förklaringen är kinesiska påtryckningar bakom kulisserna — ett fult spel, där Bachelets chef, FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, verkar vara direkt inblandad och medskyldig.
Trots att Bachelet själv redan i september lät förstå att den inspektionsresa till Kina man försökt förhandla om sedan 2018 inte skulle bli av, eftersom den kinesiska staten i förhandlingar sedan 2018 hela tiden insisterat på att diktera villkoren för resan, och det inte finns minsta tecken på att regimen skulle ge upp sitt ultimatum att kontrollera resan, tog Guterres återigen offentligt upp frågan.
Han sade att besöket visst skulle bli av, då det “ligger i Kinas intresse” att anordna en trovärdig resa för Bachelet, om de “ville visa att de var oskyldiga” till det som de anklagas för.
Det är en närmast ofattbart groteskt naiv inställning — dels eftersom vi redan sitter på hela berg av befintliga bevis om Kinas omfattande brott mot mänskligheten, och dels för att vi redan vet att en rundtur till potemkin-kulisserna i Xinjiang är det enda program som Kina erbjuder, punkt slut.
Guterres tog upp resplanerna med Kinas ledare under sitt besök vid olympiaden i Peking den 6 februari — samma dag som Kinas Xi och Rysslands Vladimir Putin i ett gemensamt uttalande på plats i Peking lovade att resolut stödja varandras “kärnintressen”, underförstått Putins “intressen” i Ukraina, och Xis intressen vad gäller folkmordet i Xinjiang, som Ryssland jämte andra diktaturstater redan flera gångar godkänt och röstat för, i FN i Geneve.
(Stödet gäller förstås även Taiwan, som Xi ju hoppas på att kunna annektera, mot taiwanesernas vilja, men med vapenmakt och med ryskt godkännande. Denna imperialistiska arrogans påminner starkt om både det koloniserade Xinjiang – Kinas “nya front” – och om annekteringarna i Sydkinesiska havet, samt om Putins föraktfulla tal om Ukraina som ett “lill-Ryssland” som inte heller på egen hand ska få bestämma vad man vill vara).
Innan Guterres reste till Peking för att träffa Xi den där ödesdigra dagen och vara med på vinterolympiadens invigningsceremoni, hade 250 människorättsorganisationer motsatt sig hans resa, just eftersom FN så länge, och till synes utan rim och reson, fördröjt alla aktioner och uttalanden emot Kina.
Guterres och Bachelet hade kunnat publicera en skarp rapport och offentligt insistera på att Kina dras inför internationell domstol eller en speciell tribunal för de brott man uppenbart begått. Det hade gjort skillnad, oavsett om en sådan tribunal kan komma till stånd eller ej. Men icke.
Kanske något naivt, trodde Guterres att han personligen skulle kunna övertyga Xi att låta Michelle Bachelet få resa till Xinjiang. Men Xi äger personligen detta folkmord, och tyvärr vet vi ju exakt vilket svar Guterres skulle få: “Ja visst kan hon få det — men vi anordnar programmet, inklusive besök vid våra fina skolor där ungdomen får “undervisning” … och så massor med sång och dans, med lyckliga uigurer.”
I min artikel i tidningen New Europe i fjol manade jag Bachelet att absolut inte resa på sådana villkor, eftersom det skulle skada FN:s prestige, och hennes prestige som högkommissarie för mänskliga rättigheter mycket svårt, om man deltog i en sådan charad.
Det ser nu ut som om Guterres helt enkelt inte har förstått, eller velat förstå, hur Kina fungerar.
Hans optimism är ingenting annat än samma blåögda godtrogenhet, med eftergifter på eftergifter, som tragiskt nog gett oss hela denna globala situation med Kina och Ryssland: två nya farliga stormakter beväpnade till tänderna, och genomsyrade av förakt för FN, för folkrätten, och för mänskliga rättigheter.
Kanske kommer Guterres att kunna vakna upp, efter det att Putin inledde sin rättsvidriga invasion av Ukraina under ett pågående möte i säkerhetsrådet i New York — minuterna efter att Guterres personligen direkt vädjat till Putin att låta bli. Samt på grund av Kinas vetskap om attacken, och det fortsatta stödjet för Putin och hans krig — eftersom deras huvudintresse, liksom Putins, fortsatt är att snarast ersätta folkrätten med “intressesfärer” och med maktens logik.
Men jag är inte optimistisk. Kanske kommer det istället nu att gå för FN som det gick med Nationernas Förbund.
