Marcus BjörkFörra veckan besökte Rysslands president Vladimir Putin Nordkorea för första gången på 24 år. Under besöket undertecknade de båda länderna ett nytt avtal om “omfattande strategiskt partnerskap”, som bland annat innehöll löften om ömsesidigt militärt stöd i händelse av krig.
Nordkoreanska myndigheter har kallat avtalet för en “allians”, medan ryska myndigheter har varit mer förtegna och undvikit att kalla det för just en allians.
Icke desto mindre handlar det om ett nytt försvarsavtal, vilket rapporteras påminna språkligt om det försvarsavtal som ingicks mellan Sovjetunionen och Nordkorea 1961.
Det nya avtalet har därmed delvis återupprättat den gamla försvarsalliansen som avvecklades år 2000, när den ryska sidan urvattnade det tidigare avtalet betydligt.
Putins statsbesök var väntat, efter den nordkoreanska diktatorn Kim Jong Uns besök i Ryssland i september i fjol som jag skrev närmare om för Kinamedia när det begav sig.
Sedan dess har Nordkorea levererat minst 11 000 containers med militär materiel till Ryssland, inkusive ballistiska robotar. Detta nya avtal utgör en ytterligare en fördjupning av relationerna, vilket gör Nordkoreas grannländer allt mer obekväma.
Innehållet i det nya samarbetsavtalet har endast publicerats av Nordkorea. Associated Press framhåller hur denna publicering innehåller formuleringar som att parterna “utan dröjsmål” ska erbjuda “alla till buds stående medel” i händelse av krig:
Most of the debate over the partnership agreement revolves around the article that pledges mutual aid. According to North Korean state media, the section states that if one of the countries gets invaded and is pushed into a state of war, the other must deploy “all means at its disposal without delay” to provide “military and other assistance.”
(…)
To some analysts, that sounds like a promise that either nation would intervene if the other comes under attack, renewing a pledge made under a 1961 treaty between North Korea and the Soviet Union. That deal was discarded after the collapse of the USSR, replaced in 2000 by one that offered weaker security assurances.
Att Moskva inte officiellt har publicerat en rysk version av avtalet kan enligt experter tyda på att man försöker begränsa sina åtaganden.
Denna teori stärks av att avtalet även hänvisar till inhemsk lagstiftning och FN:s artikel 51 om rätten till självförsvar. Enligt Du Hyeogn Cha på Seoulbaserade Asan Institute for Policy Studies, är detta för att kunna hänvisa till internationella och inhemska lagar snarare än avtalet i sig i händelse av krig, vilket ger staterna mer diplomatiskt manöverutrymme.
Det nya avtalet har även väckt starka reaktioner i Sydkorea, där den konservativa regeringen under president Yoon Suk Yeol nu uppger att man överväger policyförändringar.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion har Ukrainas militär fått mer artillerigranater från Sydkorea än från hela EU. Dock har man inte levererat vapen eller ammunition direkt till Ukraina utan istället till tredje land, exempelvis USA, i syfte att ersätta amerikanskt materiel som skickas till Ukraina, vilket jag skrev närmare om för Kinamedia i januari.
Förvisso har inga klara besked ännu kommit från Seoul gällande vapen- och ammunitionsleveranser direkt till Ukraina. Men uttalanden om att man nu ska omvärdera möjligheterna för denna slags direktexport till Ukraina kan rita om spelplanen, då Sydkorea till följd av sin geopolitiska situation länge haft en storskalig militärindustri.
Voice of America intervjuade i veckan analytiker som framhåller de korta leveranstiderna inom Sydkoreas försvarsindustri, med stora möjligheter att snabbt öka volymerna och dessutom erbjuda konkurrenskraftiga priser:
At least in theory, a South Korea decision to arm Ukraine could be a game-changer, more than making up for the munitions that Russia has allegedly received from North Korea, analysts say.
”South Korea’s ability to produce weapons cannot be compared to that of North Korea,” Cho Han-beom, a senior research fellow at the Korea Institute for National Unification, said.
”North Korea’s weapons help Russia barely sustain the war, but South Korea’s weapons could change the entire landscape of the conflict,” he said.
Även i Kina har mottagandet av det nya samarbetsavtalet varit svalt. Exempelvis avböjde utrikesministeriets talesperson Lin Jian att kommentera saken med hänvisning till att avtalet är en angelägenhet mellan två suveräna stater.
Enligt Yun Sun, chef för Kinaprogrammet vid Stimson Center i Washington, har avtalet förmodligen skapat viss oro i Peking. Detta trots att Kina traditionellt har stöttat den nordkoreanska regimen och har ett “samarbetsavtal utan gränser” med Ryssland.
Kina har länge försökt hålla sina möjligheter kring kriget i Ukraina öppna, och samtidigt motsatt sig att Ryssland exporterar konflikten till Asien. Den fördjupade alliansen mellan Ryssland och Nordkorea riskerar nu tvinga Kina att i större utsträckning välja Rysslands sida, eller riskera att förlora viktigt inflytande över Nordkorea till Moskva.
Att undergräva stabiliteten på Koreahalvön kan mycket väl ligga i Rysslands intresse, då detta kan distrahera USA från anfallskriget i Ukraina. Men detta går tvärtemot Kinas intresse eftersom det riskerar leda till att försvarssamarbetet mellan USA, Japan och Sydkorea stärks ytterligare i takt med att Nordkorea blir en mer hotfull aktör som dessutom stödjer den ryska krigsmakten.
För Kina utgör Nordkorea samtidigt en viktig buffertzon mot amerikanska trupper i Sydkorea som man till varje pris vill bevara. Detta har man gjort historiskt genom att stödja den styrande Kim-dynastin, men samtidigt även begränsa Nordkoreas destabiliserande påverkan i regionen genom sanktioner kopplade till landets kärnvapenprogram.
Enligt experter är Kina inte helt bekvämt med en kärnvapenmakt på tröskeln, varför också det nya avtalets formuleringar om överföringar av “militärteknik” sannolikt väcker oro i Peking.
Ett minskat kinesiskt inflytande över regimen i Pyongyang minskar i sin tur Pekings förmåga att begränsa tillgången till avancerad militärteknik – inklusive kärnvapen – samtidigt som Ryssland i större utsträckning kan sätta agendan på ett vis som gagnar deras intressen.
Flera analytiker påpekar hur Nordkorea tidigare har varit skickliga att spela ut stormakter mot varandra till egen fördel, samt att närmandet med Ryssland kan ses som en fortsättning av denna strategi.
I anslutning till statsbesöket i Nordkorea besökte Putin även Vietnam, där han undertecknade ytterligare ett avtal i syfte att skapa en “tillförlitlig säkerhetsinfrastruktur” i regionen.
Vietnam lovade vidare att motverka rysk isolering som en del av deras “bambudiplomati”, en diplomatisk strategi som går ut på att balansera stormakterna och “vara vän med alla länder”.
Begreppet anspelar på bambuväxten som har “starka rötter, kraftig stam och flexibla grenar”. Liksom är fallet med Nordkorea, så möjliggör även Vietnams diplomatiska flexibilitet att spela ut rivaliserande länder mot varandra för egna vinning.
Strategin tycks ha burit viss frukt då Vietnam under det senaste året haft statsbesök av såväl USA:s president Joe Biden som Kinas ledare Xi Jinping, och nu även kan lägga till Rysslands Vladimir Putin till listan. Det nya avtalet med Ryssland bör därför ses som en fortsättning på en redan tydlig vietnamesisk utrikespolitik.
För mindre än ett år sedan var det USA som uppgraderade relationen med Vietnam till “omfattande strategiskt partnerskap”, vilket Vietnam på senare tid även har gjort med Australien, Japan och Sydkorea. Rysslands nya avtal med Vietnam har därför orsakat betydligt mindre oro i Peking och Washington jämfört med Nordkoreas dito.
Rysslands förnyade militärallians med Nordkorea väcker starka associationer till det kalla kriget. Detta är ett tankesätt och en “mentalitet” som Kina bestämt brukar avvisa, men som många menar att vi redan befinner oss i.
Det fördjupade samarbetet mellan Ryssland och Nordkorea tydliggör den geopolitiska konflikten mellan världens demokratier och diktaturer, samtidigt som den minskar Pekings diplomatiska manöverutrymme i samma konflikt.
