Nordkoreansk interkontinental robot inför ett test 2022. Landets nya kärnvapenarsenal ackompanjeras av en tydlig förändring i retorik och agerande från nordkoreanskt håll. (Bild: Ryan Chan, CC0 1.0 DEED via Flickr)

Är vi nära ett nytt krig mellan Nordkorea och Sydkorea?

3 februari, 2024

I mitten av januari övergav Nordkoreas regim formellt alla ambitioner till återförening eller försoning med Sydkorea.

Den nordkoreanska diktatorn Kim Jong Un pekade istället ut Sydkorea som landets främsta fiende och beordrade ändringar därefter av landets konstitution. Alla omnämnanden om Sydkoreas invånare som “landsmän” och skrivelse om “fredlig återförening” tas nu bort.

I en uppmärksammad artikel på 38 North, som inleds enligt följande, går analytikerna Robert Carlin och Siegfried Hecker så långt som att Kim redan har beslutat sig för att starta krig:

The situation on the Korean Peninsula is more dangerous than it has been at any time since early June 1950. That may sound overly dramatic, but we believe that, like his grandfather in 1950, Kim Jong Un has made a strategic decision to go to war.

Detta sker samtidigt som Nordkoreas relation med Ryssland har fördjupats. Något som inte minst påvisas av Kims besök till Ryssland i september i fjol, och den stora mängd ammunition som man sedan dess försett Ryssland med att använda i anfallskriget mot Ukraina.

Inom kort väntas också Rysslands president Vladimir Putin besöka Nordkorea, vilket vore det första besöket på över två årtionden av en sittande rysk president. Oavsett om Nordkorea verkligen förbereder sig för krig eller om det handlar om sedvanligt vapenskrammel, innebär den senaste tidens händelser en helt ny dynamik i regionen.

Det handlar om ett område som befinner sig i skärningspunkten mellan koreanska, amerikanska, kinesiska, ryska och japanska intressen – länder som tillsammans utgör omkring 40 procent av den globala ekonomin.

Nordkorea bildades 1948 som ett resultat av Sovjetunionens intressesfär på den norra halvan av Koreahalvön vid andra världskrigets slut. Korea hade varit en japansk koloni från 1910 och fram till det japanska imperiets ovillkorliga kapitulation 1945, efter de amerikanska atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki.

Precis som det besegrade Tyskland delades Koreahalvön upp mellan segermakterna i olika administrativa områden. I norr handplockades Kim Il-sung (som var Kim Jong Uns farfar) av Sovjetunionens diktator Josef Stalin som ledare för en kommunistisk stat. 1950 fick också Kim Il Sung klartecken från Stalin att invadera det USA-stödda Sydkorea.

Den sovjetiska ledaren hade länge tvekat att ge sitt stöd för en invasion, trots Kim Il Sungs återkommande påstötningar. Två avgörande händelser 1949 kom dock att förändra Stalins kalkyl.

Dels genomförde Sovjetunionen samma år sin första framgångsrika provsprängning av en atombomb, vilket minskade USA:s militära försprång. Dels gick Mao Zedong segrande ur kinesiska inbördeskriget och utropat en kommunistisk stat i grannlandet Kina.

Den 25 juni 1950 gick nordkoreanska trupper över den 38:e breddgraden och inledde sin invasion av Sydkorea. Detta efter att Kim Il Sung spelat ut Stalin och Mao mot varandra genom att ge båda intrycket av att den andre var positivt inställd till en invasion.

Kim var helt beroende av både militärt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. Samtidigt krävde Stalin Kinas stöd för att ge invasionen klartecken. Genom skickligt politiskt manövrerande lyckades Kim säkra båda förutsättningarna. Invasionen överrumplade den dåligt förberedda sydkoreanska armén som snabbt drevs på reträtt. Sydkoreas huvudstad Seoul föll på bara tre dagar.

Sydkoreanska trupper evakuerar en flygbas i inledningsskedet av Koreakriget 1950. Attacken tog den illa förberedda sydkoreanska militären med överraskning. (Bild: Morning Calm Weekly Newspaper Installation Management Command, U.S. Command, CC BY-NC-ND 2.0 DEED via Flickr)

Anfallet överraskade även USA, som var mer oroade över ett sovjetiskt anfall i Europa än krig i på Koreahalvön. Detta så till den grad att Washington utelämnade Korea från sin strategiska försvarsperimeter i Asien, vilket det kommunistiska lägret tog som intäkt för att USA inte skulle komma till Sydkoreas försvar.

FN:s säkerhetsråd antog dock snabbt en resolution om att försvara Sydkorea mot den nordkoreanska invasionen. Detta möjliggjordes av att Sovjetunionen bojkottade FN i protest mot att Kina fortfarande representerades av regeringen i Taipei snarare än den nyligen utropade kommunistregimen i Peking, och kunde därför inte använda sitt veto i säkerhetsrådet.

En USA-ledd FN-styrka anlände omgående till krigsskådesplatsen och motade effektivt tillbaka de nordkoreanska styrkorna. Utvecklingen ledde även till att amerikanska piloter för första gången någonsin hamnade i direkt konfrontation med sovjetiska, som stred för Nordkorea under falsk flagg.

De sovjetiska piloterna var många och vältränade, med stridserfarenhet från andra världskriget. Sovjetunionens nyutvecklade MiG-15-plan gav Nordkorea luftherravälde till em början, innan amerikanerna fått sina F-86 Sabre-plan på plats.

Den 30 september 1950 korsade amerikanska styrkor vidare den 38:e breddgraden in in Nordkorea, ett beslut som delade det amerikanska ledarskapet med anledning av risken för en kinesisk inblandning i kriget. Dessa farhågor besannades snart då Mao Zedong beordrade sina trupper att korsa Yalufloden in i Nordkorea, samtidigt som Stalin enligt uppgift var beredd att överge Nordkorea efter USA:s snabba framryckningar.

Trots svåra förluster lyckades hundratusentals kinesiska soldater trycka tillbaka FN-styrkorna till den 38:e breddgraden tack vare sin stora numerär. Där stabiliserades sedan fronten utan att någon av de båda sidorna lyckades återta initiativet på ett vis som avgjorde konflikten.

Sommaren 1953 undertecknades ett vapenstillestånd som cementerade ställningarna runt den 38:e breddgraden. Den demilitariserade buffertzon som skapades där är än i dag ett av världens mest välbevakade områden. Kriget som pågick 1950-1953 kom att skörda omkring tre miljoner människoliv, utan någon större förändring av gränsdragningen mellan Nord- och Sydkorea.

Gränsen mellan Nord- och Sydkorea är i dag en av världens tyngst beväpnade och mest övervakade områden. (Bild: Province of British Columbia, CC BY-NC-SA 2.0 DEED via Flickr)

Efter 70 år av vapenstillestånd råder nu omständigheter som till viss del påminner om situationen just innan Nordkoreas invasion 1950.

Enligt den ovannämnda artikeln av Robert Carlin och Siegfried Hecker på 38 North fick Kim Jong Uns andra möte med USA:s president Donald Trump i Hanoi 2019 – som avslutades utan något konkret avtal – honom att dra slutsatsen att en diplomatisk lösning med USA inte längre är möjlig att uppnå.

Detta markerade enligt de båda analytikerna slutet på Nordkoreas 30 år långa ambition att normalisera de diplomatiska relationerna med USA. I podcasten nedan intervjuas de båda om den senaste tidens oroande tecken i form av förändrad retorik och praktiska krigsförberedelser från nordkoreanskt håll:

1950 förändrades som sagt Josef Stalins kalkyl för krig efter att Sovjetunionen utvecklat egna kärnvapen. Sedan början av 2000-talet har Nordkorea också utvecklat kärnvapen. I dag bedöms landet ha 50-60 kärnvapenbestyckade stridsspetsar, med potentiell förmåga att nå det amerikanska fastlandet.

Denna kärnvapenarsenal kan fungera i avskräckande syfte såväl mot en attack mot Nordkorea som en amerikansk intervention vid en nordkoreansk attack mot Sydkorea. Analytiker fruktar en kalkyl där regimen bedömer att USA inte vill riskera nordkoreanska kärnvapen mot amerikanska mål för att störta Kim Jong Un eller ens försvara Sydkorea.

Dock har Nordkoreas kostsamma kärnvapenprogram inte ha haft önskvärd effekt som utpressning mot USA och Sydkorea. Tvärtom har den USA-ledda militära närvaron i regionen stärkts, särskilt med tanke på Japans ökande roll i upprustning och regionala militärövningar – en trend som även kan tillskrivas Kinas allt aggressivare utrikespolitik.

Något som talar emot nordkoreansk attack i närtid är dock de stora ammunitionsleveranserna till Ryssland, som jag i höstas skrev närmare om här på Kinamedia. Om man förberedde ett anfall borde export av ammunition inte komma i fråga, särskilt som Rysslands erfarenheter har visat det bottenlösa behovet av artillerigranater i ett anfallskrig.

Precis som Sydkorea – där tiotusentals amerikanska soldater är stationerade – är beroende av USA:s stöd, så är även Nordkorea beroende av uppbackning från ett större land. Och fördjupningen av relationen med Ryssland har skett på bekostnad av relationen med Kina.

En fördjupad relation med Ryssland – som redan bedriver ett resurskrävande anfallskrig i Ukraina – ger förvisso inte samma möjligheter till ekonomiskt och militärt stöd som Kina. Men samtidigt är det en utveckling som talar för krig, då Ryssland har mer att vinna på en ny front någon annanstans i världen som distraherar USA. Det finns även tecken på rysk vilja att förse Nordkorea med avancerad militär teknologi.

Kim Jong Un och Vladimir Putin träffas 2019. Deras möte förra hösten innefattade betydligt gladare miner, då de båda sidorna nu har större potentiell ömsesidig nytta av varandra än tidigare. (Bild: Kremlin.ru, CC BY 4.0 , via Wikimedia Commons)

Nordkorea har en helt annan geopolitisk betydelse för Kina än för Ryssland. Efter Sovjetunionens fall 1991 tappade Ryssland mycket av sitt intresse för Nordkorea, då det inte längre fanns en ideologisk samsyn att förenas kring.

Istället var det Kina som klev in som Kim-regimens huvudsakliga beskyddare, låt vara med mycket mindre ekonomiskt stöd än vad Sovjetunionen tidigare hade gett. Koreahalvöns militära betydelse och i viss mån faktumet att de båda länderna styrs av leninist-marxistiska kommunistpartier, lade grunden för en sedan dess ömsesidigt mycket viktig relation.

Även om Kina hjälper Nordkorea att undvika internationella sanktioner, så har Peking ofta haft en öppet kritisk hållning till Pyongyangs kärnvapenprogram. Enligt experter är Kina inte helt bekvämt med en kärnvapenmakt på tröskeln, men vill samtidigt bevara Kim-regimen som en buffertzon mot USA och amerikanska allierade i området.

Att Ryssland då fördjupar sin relation med Nordkorea och utövar allt mer inflytande över regimen i Pyongyang är knappast önskvärt i Peking. Kinas agenda för sin buffertzon sammanfaller inte nödvändigtvis helt och fullt med den ryska.

Förhoppningsvis lyckas inte Kim Jong Un återupprepa sin farfars skickliga manövrerande för att säkra både ryskt och kinesiskt stöd att invadera Sydkorea. I dag är Ryssland distraherade av sitt anfallskrig i Ukraina, medan Kina har inhemska ekonomiska och demografiska problem.

Även om både Moskva och Peking uppvisar en allt större aptit för risktagande än på mycket länge står sannolikt en invasion av Sydkorea inte särskilt högt upp på listan av prioriteter. Nordkoreas tydliga kursändring bäddar dock för ökad osäkerhet även bland analytiker som vanligtvis inte anses alarmistiska.

Go toTop