Marcus BjörkDet har snart gått två år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, som sedan dess övergått i ett utnötningskrig där artilleri spelar stor roll. I mars i fjol rapporterade Financial Times att Ukraina i genomsnitt avfyrar 110 000 artillerigranater per månad, vilket var långt fler än vad USA och EU förmådde producera.
Detta var ändå bara en fjärdedel av antalet artillerigranater som Ryssland avfyrade varje månad. USA lovade i början av fjolåret att öka produktionen av de 155 millimeter grova artillerigranater som den ukrainska militären behöver till 90 000 per månad – en produktionstakt man dock inte räknar att komma upp i innan år 2025.
EU har å sin sida endast bara lyckats leverera omkring en tredjedel av den miljon artillerigranater man förra våren hade som målsättning att förse Ukraina med under det kommande året – en målsättning man med största sannolikhet kommer att missa med bara tre månader kvar.
Ryssland har samtidigt börjat köpa stora mängder artilleriammunition av Nordkorea för att upprätthålla sin förbrukningstakt, vilket Kinamedia rapporterade om i september. Man uppgraderar även sin egen produktionskapacitet, vilken de kommande åren förväntas ligga på cirka två miljoner granater årligen.
På grund av denna utveckling kan Ryssland nu avfyra fem gånger så mycket artilleri som Ukraina, noterade The Guardian förra veckan, och påpekade vidare att den ryska militären åtnjuter samma övertag gällande exempelvis drönare:
According to the armed forces of Ukraine, over the summer of 2023, Ukraine was firing up to 7,000 artillery shells a day and managed to degrade Russia’s logistics and artillery to the point where Russia was firing about 5,000 rounds a day. Today, the Ukrainians are struggling to fire 2,000 rounds daily, while Russian artillery is reaching about 10,000. Artillery isn’t everything, but the disparity speaks to Ukraine’s relative shortage of materiel, evident in other areas such as the number of drones it can field.
Tidningen framhåller även hur Ryssland – trots sin relativt lilla ekonomi – producerar mer artillerigranater än hela Nato och förväntas avfyra fem miljoner granater mot Ukraina i år.
Samtidigt som EU visat sig oförmöget att leva upp till löftet om att stödja Ukrainas försvar mot den ryska invasionen så länge som det behövs, så har Sydkorea kommit att spela en viktig roll i att fylla upp de ukrainska ammunitionsdepåerna.
Som Washington Post rapporterade i början av december, så skickades fler sydkoreanska artillerigranater till Ukraina under 2023 än från alla EU-länder tillsammans.
So it was real.
"South Korea is the largest supplier of shells to Ukraine, after the United States" Washington Post.
The publication notes that the country delivered more shells than the entire European Union, and did it in just 41 days. more than three hundred thousand 155mm… pic.twitter.com/CiOBTWdXY8— ハク Mason (@mason_8718) December 7, 2023
I Sydkorea finns det dock lagar som förbjuder export av vapen och ammunition till aktiva krigszoner. All export av ammunition till Ukraina och deras försvarskrig måste därför ske indirekt.
Detta sker exempelvis genom att granater från Sydkorea används för att fylla på de lager som tömts i andra länder. Genom att återfylla den strategiska reserven hos icke-stridande länder, kan dessa sedan skicka mer av sin egen ammunition till Ukraina.
Ett annat upplägg som Washington Post förklarar är att länder lånar ammunition av Sydkorea, vilken sedan ska återbördas vid ett senare tillfälle. Det är underförstått att det sker när kriget är över, eller när länder återigen förmår producera mer ammunition än vad som förbrukas i Ukraina.
Tidningen citerade även läckta dokument om nya avtal där USA ska ”låna” 500 000 granater för att fylla på sina egna lager.
Det är dock inte riskfritt för Sydkorea att tillhandahålla krigsmateriel till Ukraina. I april lät den tidigare ryske presidenten Dmitrij Medvedev veta att om Sydkorea säljer regelrätta vapen till Ukraina, kan Moskva komma att överföra rysk teknologi till Nordkoreas kärnvapenprogram.
Då Nordkorea är det enskilt största säkerhetspolitiska hotet mot Sydkorea innebär ett fördjupat samarbete mellan Nordkorea och Ryssland att Sydkoreas säkerhetsläge försämras. Samtidigt finns det en föreställning om att Ryssland med sitt inflytande över Nordkorea kan hindra Kim Jong Un från att attackera sitt sydliga grannlandet – en vilja som riskerar att urgröpas om Sydkorea börjar sälja vapen direkt till Ukraina.
För tillfället verkar Sydkorea därför nöja sig med att exportera till Ukraina via tredje land. Under 2022 mottog den sydkoreanska vapenindustrin vidare beställningar av stridsvagnar, stridsflygplan och andra vapensystem till Polen till ett värde av över 130 miljarder kronor.
Polens beställning var den enskilt största som Sydkorea fått, och mer än fördubblade landets vapenexport från 2021 till 2022. I fjol beställde Polen även stora mängder ammunition från Sydkorea, vilket hjälper landet att fylla sina lager efter att ha försett Ukraina med omfattande stöd.
Trots minskande ingående ordrar under 2023 beräknas exportvärdet av den sydkoreanska vapenindustrin ändå vara dubbelt så stor jämfört med 2021, och har även fått tre gånger fler kunder. 2024 förväntas denna export slå nytt rekord med ett värde cirka på 200 miljarder kronor och till år 2027 siktar landet på att bli världens fjärde största vapenexportör, rapporterar den sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap.
Den sydkoreanska vapenindustrin exporterar i dag främst till länder i Sydostasien samt östra och centrala Europa. Dessa kunder lockas av konkurrenskraftiga priser, korta leveranstider och möjligheten att snabbt öka volymerna tack vare att Sydkorea på grund av sin geopolitiska situation sedan länge haft en storskalig militärindustri.
Sydkorea har alltid varit omgiven av det aggressiva grannlandet Nordkorea samt militärt överlägsna grannar i form av Ryssland och Kina – samma Kina framstår nu som ett hot för militärt svagare länder i Sydostasien.
För länderna i Öst- och Centraleuropa är Ryssland den aggressiva grannen, vilket inte minst den fullskaliga invasionen av Ukraina visar. Denna geopolitiska utsatthet väcker sympati i Sydkorea, på grund av likheterna med det egna säkerhetsläget.
Innan Europa och USA lyckas öka sin produktion kommer den sydkoreanska vapenindustrin fortsätta att skörda framgångar. Den stora skillnaden från EU är att Sydkorea aldrig avvecklade sin inhemska militärindustri och sina strategiska militära tillgångar efter kalla krigets slut.
Så här skrev Wall Street Journal för ett par veckor sedan om de europeiska militärernas kapacitet att bistå Ukraina med hjälp:
The British military—the leading U.S. military ally and Europe’s biggest defense spender—has only around 150 deployable tanks and perhaps a dozen serviceable long-range artillery pieces. So bare was the cupboard that last year the British military considered sourcing multiple rocket launchers from museums to upgrade and donate to Ukraine, an idea that was dropped.
France, the next biggest spender, has fewer than 90 heavy artillery pieces, equivalent to what Russia loses roughly every month on the Ukraine battlefield. Denmark has no heavy artillery, submarines or air-defense systems. Germany’s army has enough ammunition for two days of battle.
I samma artikel sade den brittiska generalstabschefen Patrick Sanders att han på senare tid oftare inspekterat fabriker än trupper i fält. På grund av nedmonteringen av den egna krigsindustrin är dagens Europa naket utlämnat till utomstående aktörers kapacitet och välvilja för sitt eget försvar.
