I dag avslutas det två dagar långa G20-mötet i New Delhi, där ledarna från en rad av jordens rikaste och mäktigaste stater samlades för att diskutera betungande ämnen som klimatförändringar, kriget i Ukraina och världsekonomins många utmaningar.
Noterbart var att två ledare vars inblandning är i det närmaste nödvändig för att lösa dessa problem lyste med sin frånvaro i den indiska huvudstaden, nämligen Vladimir Putin och Xi Jinping.
I Putins fall beror detta – bland annat – på en internationella arresteringsorder. Det är dock inte lika självklart varför Xi utan officiell förklaring uteblev från detta G20-möte och istället skickade sin premiärminister Li Qiang att delta.
En tänkbar anledning är den usla relationen med Indien. Toppmötet i New Delhi beskrevs på många håll som ett tillfälle för premiärminister Narendra Modi att presentera sitt land som en ny stormakt.
Samtidigt har de ständigt latenta konfliktytorna världens två största länder emellan blossat upp de senaste veckorna, inte minst efter indiska protester mot en ny nationell kinesisk standardkarta som innehåller omtvistade områden varav flera är under indisk administration.
Spänningarna märktes även under Brics-mötet i Sydafrika i slutet av augusti, vilket sammantaget kan ha fått Xi att tveka inför att hedra helgens viktiga evenemang med sin närvaro trots att han aldrig tidigare har missat ett G20-möte sedan han blev Kinas ledare.
Som jag vidare skrev på Kinamedia inför Brics sammanträde för ett par veckor sedan, så reser Xi Jinping numera ytterst sällan utomlands. I år har han bara besökt två länder – Ryssland och Sydafrika. Detta har gett upphov till alternativa teorier som hälsoproblem, paranoia eller inrikespolitiska bekymmer som gör att han känner sig manad att stanna kvar och styra Kina på plats.
En mer sannolik teori än alla de ovanstående är dock att G20 inte längre ses som ett högt prioriterad sammanhang för Kina, vilket i sin tur beror på de små möjligheterna att utöva kontroll över en grupp där förutom Indien även USA, Japan, Australien och EU ingår.
Exempelvis skriver CNN:s mycket kompetenta Kinajournalist Nectar Gan följande i en analys om saken:
But viewed from the lens of China’s great power rivalry with the United States, analysts say Xi’s expected no-show at the G20 could also signal his disillusion with the existing global system of governance – and structures he sees as too dominated by American influence.
Instead, Xi may be prioritizing multilateral forums that fit into China’s own vision for how the world should be governed – such as the recently concluded BRICS summit and the upcoming Belt and Road Forum.
I en tid av ökade geopolitiska spänningar framstår G20 inte som lika viktigt längre – och genom att inte delta kan Xi Jinping även sända signalerna att mötet inte är värt hans tid.
Detta torde vara särskilt önskvärt då G20:s agenda stegvis förflyttas i USA:s riktning samtidigt som värdlandet Indien engagerar sig alltmer i samarbeten som Quad med USA, Japan och Australien som alla är medlemmar.
I samband med Brics-mötet i Johannesburg i slutet av augusti tydliggjorde Xi Jinping att han vill se samarbetsorganisationen växa fram som en motvikt till G7.
Detta är i sin tur menat att främja den nya världsordning av tre globala intiativ som Xi Jinping nyligen formulerat; ett för säkerhetspolitik, ett för ekonomisk tillväxt och ett för mänsklig civilisation som bygger på staters rättigheter snarare än universella värderingar.
Dessa initiativ beskrivs av analytiker som ett slags politiskt och ekonomiskt paraply där enskilda stater inordnar sig under regler och narrativ som utformas i Peking. G20 är helt enkelt ett forum där det är nästintill omöjligt att främja den världsordning som Xi efterlyser.
Istället satsar man energi på att skapa egna motsvarigheter. Kina var den främsta drivkraften bakom beslutet att utöka antalet medlemsländer i Brics – från fem till elva – som togs i Johannesburg förra månaden.
Nästa månad hålls vidare ett möte i Peking för att fira tioårsdagen av Kinas sidenvägar, där minst 90 länder förväntas delta. Det är i sammanhang som dessa där Xi Jinpings vision om en ny världsordning har störst möjlighet till framgångar.
Givetvis prioriteras även närmare bilaterala relationer och samarbeten med länder som Ryssland och Iran – eller för den delen det utökade trilaterala samarbetet som märkts mellan Kina, Ryssland och Nordkorea inte minst då de tre i somras firade 70-årsdagen av vapenstilleståndet genom en ovanligt stor militärparad i Pyongyang.
Med detta sagt är G20 inte fullständig irrelevant för Kina. Om man inte kan kontrollera något så är det näst bästa alternativet att förstöra det. Liksom exempelvis FN:s råd för mänskliga rättigheter, så är Peking fast beslutet att göra sitt bästa för att driva egenintressen och urvattna uttalanden.
Detta märktes tydligt när G20 i New Delhi kommenterade den ryska invasionen av Ukraina enligt följande:
Kina använde även toppmötet i New Delhi för att kräva tillgång till mikrochip i utbyte mot att samarbeta kring klimatförändringarna, och var dessutom pådrivande för att inkludera Afrikanska unionen som ny medlem vilket tjänar till att öka Pekings inflytande i G20 framöver.
Xi Jinpings frånvaro vid årets G20-möte måste alltså ses i ljuset av en tilltagande stormaktsrivalitet med USA, där Kina i framtiden kommer lägga mer energi på att bygga upp egna internationella samarbeten som ger större möjligheter att implementera den nya världsordning man försöker forma.
Och om man var ute efter att ge Indien en näsbränna så är känslorna ömsesidiga. För när det stod klart att Xi Jinping inte skulle närvara vid G20 så rapporterade indiska medier om hur landets regering planerar bjuda in USA, Japan och Australien för en gemensam parad på ”republiken dag” 26 januari.
Detta är ett tecken så gott som något på de att oöverbyggbara spänningarna som just präglar världspolitiken sannolikt kommer förvärras innan de förbättras.
