Förra veckan, 22-24 augusti, höll samarbetsorganisationen Brics toppmöte i Johannesburg i Sydafrika tillsammans med representanter för över 60 andra länder.
Namnet härrör från en ordlek av begynnelsebokstäverna för de ursprungliga medlemsstaterna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina som inofficiellt myntades 2001 av en ekonom på Goldman Sachs och sedan uppdaterades när Sydafrika blev medlem 2010.
Nu blir ordleken ännu svårare, då man under sammanträdet beslutade att bjuda in ytterligare sex stycken nya medlemmar. Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten ska bli en del av samarbetet redan vid årskiftet.
Kina, som var drivande för att öka antalet medlemmar, har i alla fall föreslagit namnet Brics Plus.
Redan innan utvidgningen hindras dock samarbetet av inre motsättningar och spretande prioriteringar. Världens största och näst största land, Indien och Kina, har i årtionden dragits med olösta gränskonflikter i Himalaya. Strider i området resulterade år 2020 i cirka 20 dödsfall på vardera sida.
Vidare rörde Peking så sent som denna vecka upp ilskna känslor i Indien genom att publicera en ny officiell karta där de omtvistade områdena var markerade som kinesiska, samtidigt som Xi Jinping avstår från att närvara vid G20 nästa helg i en öppen skymf mot värdlandet Indien.
Relationerna är ännu mer ansträngda bland några av de nya medlemmarna. Iran och Saudiarabien hade inga officiella diplomatiska relationer mellan 2016 och 2023, Kina hjälpte till att medla fram ett återupptagande av dessa.
Icke desto mindre fortsätter ombudskriget i Jemen att rasa, där Iran sedan 2015 stödjer rebellerna och Saudiarabien leder den koalition som intervenerat på regimens sida. Iran har även stött och underlättat för de jemenitiska rebellerna att utföra regelrätta attacker på saudisk mark – exempelvis 2019 när en drönarattack på Abqaiq, världens största oljeraffinaderi, slog ut 5 procent av världens oljetillförsel.
Länderna har även stöttat olika sidor i flera andra väpnade konflikter sedan den islamiska revolutionen i Iran 1979. Exempelvis i Syrien (2011-), Irakkriget (2003-2011) och i Afghanistankriget (2001-2021).
Vidare är Saudiarabien fortfarande en viktig allierad till USA i regionen, även om relationen försämrats avsevärt, inte minst efter det uppmärksammade mordet på den kända journalisten Jamal Khashoggi, under hans besök på det saudiarabiska konsulatet i Istanbul 2018.
Värd att nämna är även det tilltagande bråket mellan Egypten och Etiopien, på grund av en etiopisk damm uppströms på Nilen, som effektivt kontrollerar 85 procent av allt vatten som når Egypten. Då är detta ändå bara några exempel på de konflikter eller nationella särintressen som existerar inom det gamla Brics-samarbetet och ännu mer så i det nya Brics Plus.
Brics har ofta framhållits som ett slags utvecklingsländernas motsvarighet till G7, ett mellanstatligt samarbete bestående av världens sju största utvecklade ekonomier: USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Kanada. (Ekonomier som Kina och Indien var mindre när G7 skapades, och har fortfarande lägre BNP per capita än medlemsstaterna.)
Det kan noteras att samtliga G7-länder är västerländska demokratier med en stor samsyn och ett gemensamt intresse av att upprätthålla den efterkrigstidens regelbaserade världsordning. Detta står i bjärt kontrast till Brics, en blandning av demokratier och diktaturer som sedan starten saknat motsvarande samsyn eller intresse.
Och som mycket riktigt beskrevs i en text i Wall Street Journal i veckan, så medför expansionen ännu större skillnader mellan medlemmarna:
Every G-7 state is a longstanding treaty ally of Washington’s and has figured out how to harness free enterprise to generate wealth. Japan, the least wealthy G-7 member, has a higher per capita income than any Brics country except the oil-rich U.A.E.
Brics is a weird mix of democracies (India, Brazil, Argentina and South Africa), autocracies (China, Russia, Iran, Egypt and Ethiopia), and monarchies (Saudi Arabia and the U.A.E.). The poorest Brics member (Ethiopia) has a per capita income only 3% that of the richest (U.A.E.). South Africa has trouble keeping the lights on. Iran’s thuggish clerics beat up women for baring their heads. Argentina can’t keep a lid on inflation—currently over 100%. Ethiopia just ended a brutal civil war against the rebellious Tigray region.
De interna meningsskiljaktigheterna visade sig bland annat redan inför mötet i Johannesburg genom att Indien och Brasilien öppet motsatte sig att Brics ska utvecklas som ett rivaliserande block till G7.
En invändning som under mötet delades av Indonesien, som därför för tillfället avstod från att bli medlem.
Det är istället Brics mäktigaste medlem Kina som, tillsammans med Ryssland, har varit pådrivande för en utvidgning av samarbetet som en öppen motvikt till G7. Detta enligt mönster och motivation som påminner om Mao Zedongs Kina och Sovjetunionens agerande.
Under kalla kriget var det från ett ideologiskt perspektiv viktigt för både Sovjetunionen och USA att knyta till sig allierade, vilket tog avsevärda resurser i anspråk. Exempelvis var Vietnamkriget en konsekvens av USA:s ambition att förhindra ytterligare länder från att ansluta sig till det kommunistiska blocket, i enlighet med sin strategi om uppdämningspolitik (containment).
Möjligheterna att ansluta till de frihandelsavtal som amerikanerna erbjöd var samtidigt en lockande ekonomisk affär som knöt många länder närmare USA. På så sätt använde Washington både morot och piska för att bygga en allians mot Sovjet.
På ett liknande vis uppvaktade Moskva vänsterorienterade regimer i världen med geopolitiskt och militärt stöd, samtidigt som man med vapenmakt höll hårt i sina allierade i Warszawa-pakten.
Stora resurser lades även på påverkansoperationer i västvärlden, vilket innefattade stöttandet av regelrätta terrorgrupper som exempelvis Röda armé-fraktionen i Västtyskland. Rysslands aktiviteter för påverkan har nu återupplivats under Vladimir Putins tid vid makten.
Likaledes framhöll Mao Zedong världsrevolution som en av de kinesiska kommunistpartiets viktigaste uppgifter. Han åberopade såväl sympati med som ledarskap för tredje världen, och lade mycket energi på att knyta framför allt afrikanska länder närmare Kina.
Även i Kina har aptiten för detta återuppstått under Xi Jinping, och mer resurser har lagts på utländska påverkansoperationer genom bland annat kommunistpartiets Enhetsfront.
Kinas engagemang för att utvidga Brics kan i denna historiska kontext ses som en ambition att knyta allierade till sig i det som alltmer har kommit att likna ett kallt krig med USA. Många av de nya länderna i Brics Plus är sedan tidigare en del av Kinas nya sidenvägar, vilket inneburit löften om investeringar, och ofta även resulterat i skulder som länderna har svårt att betala tillbaka.
Exempelvis beviljades Etiopien nyligen att pausa sina skuldåterbetalningar till Kina under 2023 och 2024, vilket sammanfaller mycket lägligt med landets anslutning till Brics Plus.
Samma ekonomiska hållhakar märks i flera av de nya medlemsländerna. 2021 tecknade Kina ett avtal att investera 400 miljarder dollar i Iran under de kommande 25 åren, vilket var särskilt välkommet i ljuset av förnyade amerikanska sanktioner mot landet.
Vissa medlemmar av Brics har drivit på för att gemensamt bekämpa den amerikanska dollarns dominans i stora delar av den internationella handeln. Redan 2013 gavs den ryska centralbanken i uppdrag att göra sig långsiktigt oberoende av betalningar i dollar.
Efter att Ryssland i fjol uteslöts ur det internationella systemet för finansiella transaktioner (Swift), har ett minskat beroende av dollar klättrat på dagordningen. Kina, med ambition att göra sin yuan till internationell storvaluta, har inte varit sena med att utnyttja de möjligheter som Brics-samarbetet erbjuder för detta ändamål.
I Johannesburg förordade Xi Jinping i sitt tal “en reform av det internationella finansiella och monetära systemet”, och Brasiliens president Luiz Inacio Lula da Silva gick så långt som att föreslå en gemensam valuta för handel och investering mellan medlemmarna.
Men vid samma möte sade Lula även öppet att Brics inte önskar bli någon motvikt till G7, G20 eller USA utan helt enkelt bara syftar till intern organisering.
Expansionen av Brics innebär alltså begränsade möjligheter att utmana G7 globalt, samtidigt som den medför ökade splittringar inom samarbetet. I kontrast står USA:s allierade mer enade än på länge, med en bred samsyn på kriget i Ukraina och nödvändigheten av att upprätthålla den regelbaserade världsordningen.
Inte minst mötet mellan USA, Japan och Sydkorea vid Camp David i mitten augusti, visar på USA:s målmedvetenhet och momentum i att stärka sina allianser, då man lyckades förmå de två östasiatiska grannarna att historiska motsättningar till trots utöka sitt militära samarbete.
Så länge inte Brics Plus kan enas på samma vis som G7 kan enas kring liberal demokrati och en regelbaserad världsordning, så lär det också förbli en papperstiger. Imponerade i omfattning och volym, men relativt tandlös när det kommer till att förverkliga Pekings ambition om ett samarbete som utmanar USA och G7.
