Kinas utrikesminister Wang Yi presenterar det nya omfattande "strategiska partnerskapet" tillsammans med sin iranska motsvarighet Mohammad Javad Zarif (BILD: Fars News Agency, CC BY 4.0 , via Wikimedia Commons)

Biljonavtal mellan Kina och Iran del i ett nytt kallt krig

/

En uppdelning i allianser som påminner om ett nytt kallt krig – mer om det senare – kan anas. Ett tydligt tecken på detta är det omfattande samarbetsavtal som Kina och Iran ingick för ett par dagar sedan.

Enligt detta ska Kina under de kommande 25 åren investera motsvarande 3 500 miljarder kronor i iransk infrastruktur, inklusive kärnkraft och utvinning av råvaror. Betalningen ska till största delen ske i dessa naturtillgångar, främst iransk olja.

Wall Street Journal noterar att avtalet beskrivs som ett “strategiskt partnerskap”, och även innefattar utökat säkerhetspolitiskt samarbete samt överföring av militär teknologi från Kina till Iran.

Att avtalet – som utarbetats under flera års tid – nu slutförs kommer mycket lägligt för båda sidor. Irans upplever stora bekymmer på grund av amerikanska sanktioner i samband med landets kärnvapenprogram.

Landet regim är i stort behov av nya exportdestinationer för sina stora oljereserver. Det nya partnerskapet med Kina minskar nu pressen på de styrande mullorna att ingå ett nytt kärnvapenavtal med USA och väst i detta syfte.

South China Morning Post talar med Hua Liming, Kinas tidigare ambassadör i Teheran, om det nya avtalet. Han kopplar samman det utökade samarbetet länderna mellan med den försämrade relationen Kina-USA:

China had been mindful of the US sensitives over Iran and largely avoided edging too close to the Islamic republic since the establishment of official ties with Washington in 1979, according to Hua, who was Beijing’s envoy in Tehran from 1991 to 1995.

“Since the Carter administration, the US has often reminded China of its relations with Iran, which was seen by Americans as an impediment to the US-China relationship. But with fundamental changes in China-US relations in recent months, that era has gone,” he said.

Händelser som bidrar till detta innefattar det kaosartade toppmötet mellan Kina och USA i Alaska – samt det sanktionskrig som den senaste dryga veckan ägt rum mellan å ena sidan Kina, å andra sidan USA, EU, Storbritannien och Kanada.

Som jag skrev i veckans upplaga InBeijing nyhetsbrev, så upplever Kina utvecklingen som att Washington samlar världens demokratier för att attackera landet. Därför har Peking börjat stärka sitt inflytande och leta allierade på andra håll i världen.

Just efter det spända toppmötet i Alaska, så höll utrikesminister Wang Yi ett långt hjärtligare möte med sin ryska kollega Sergei Lavrov. Till skillnad från munhugget i Alaska, så resulterade toppmötet i ett gemensamt uttalande där de båda medlemmarna av FN:s säkerhetsråd gav vid handen sin ambition att omvandla vad man upplever är en USA-ledd världsordning.

Efter detta gav sig Wang Yi iväg på en turné till sex länder i Mellanöstern. Han började resan med att berömma kronprins Mohammad bin Salman för Saudiarabiens stöd för Kinas politik i Xinjiang.

Sedan tecknades alltså avtalet med den saudiska ärkefienden Iran, som ex-ambassadören Hua Liming menar är ett paradigmskifte inte bara för Pekings relation med Teheran, utan även dess ställning i regionen.

Irans president Hassan Rouhani tackade Wang Yi för att Kina står upp emot “amerikansk unilateralism”. Utrikesminister Mohammad Javad Zarif beskrev Kina som en sann vän i tuffa tider, och tackade för landets agerande i en tid då Iran befinner sig under “grymma sanktioner”.

South China Morning Post noterar att den kinesiska oljeimporten från Iran har stigit kraftigt under de senaste månaderna, amerikanska sanktioner till trots. Kina är också Irans största handelspartner, och en av dess största vapenleverantörer ända sedan 1980-talet.

Wall Street Journal framhåller i en ledarartikel att avtalets vikt absolut inte ska underskattas:

This is a big deal that advances the strategic interests of both sides—at the expense of the U.S. and stability in the Middle East.

The deal helps Iran dodge American sanctions, and the cash infusion will ease economic pressure on the ruling mullahs. Iran will have a long-time buyer for its oil exports that were reduced by U.S. sanctions. The foreign-exchange income, if that’s how the payments are made, will finance the Islamic Revolutionary Guard Corps and proxy forces in Yemen, Syria and Iraq.

The countries will also form a Chinese-Iranian bank with the aim of evading the U.S. dollar dominance in world trade that gives U.S. sanctions their bite. Breaking the dollar’s hold on global trade and finance is a major goal of Russia, China and Iran.

Tidningen understryker att avtalet ökar Kinas inflytande i hela Mellanöstern betydligt, vilket ytterligare späds på av minskad amerikansk oljeimport, inte bara på grund av sanktioner utan även tack vare USA:s ökade utvinning av skifferolja.

Det är samtidigt värt att notera hur även Ryssland – liksom Iran och Kina – är utsatt för amerikanska sanktioner. Det finns därför starka incitament för de tre länderna att ingå ett samarbete, som även kan omfatta andra auktoritära stater i samma sits.

De senaste veckornas diplomatiska utveckling har sannerligen varit turbulent, och fått allt fler medier och analytiker att varna för ett nytt kallt krig. Bland annat Financial Times utrikesredaktör Gideon Rachman, i artikeln “A second cold war is tracking the first” publicerad i går.

Där konstaterar Rachman att dagens globaliserade värld skiljer sig betydligt från de förutsättningar som rådde när USA och Sovjetunionen brakade samman som värst. Men, tillägger han, likheterna verkar tyvärr vara ännu fler:

Those differences exist, of course. But to me, the parallels between today’s events and the early years of the cold war look increasingly convincing, even eerie.

Once again you have a Russia-China axis arrayed against a western alliance, led from Washington. Last week, Joe Biden, the US president, addressed an EU summit — while Antony Blinken, his secretary of state, gave a speech at Nato calling for western unity in deterring China’s military ambitions and Russian “aggression”. Meanwhile, Sergei Lavrov, Russia’s foreign minister, was in China, calling for Beijing and Moscow to push back against US power.

Rachman listar en rad områden – Hongkong, Xinjiang, kinesiska diplomaters retorik – som väckt avsmak och oro i väst på ett liknande vis som när Sovjetunionen installerade marionettregeringar i Östeuropa och fördömde kapitalism i fräna ordalag.

En högteknologisk kraftmätning pågår redan – denna gång kring 5G och halvledare snarare än kärnvapen och rymdteknik. Konflikter som kan urarta militärt är dessutom en kvarleva från det första kalla kriget, exempelvis Taiwan och den koreanska halvön.

Det är i denna kontext det nya jätteavtalet mellan Kina och Iran måste ses. Peking har helt enkelt samma ambition som Joe Bidens USA; att skapa en enad front att bemöta sin nya geopolitiska fiende med.