Marcus BjörkFå ledare har satt sin prägel på det kommunistiska Kina i samma utsträckning som Xi Jinping och Mao Zedong. Det är därför föga överraskande att liknelser mellan dessa två ledare har duggat tätt de senaste åren.
Under partikongressen i oktober förra året utsågs Xi till generalsekreterare för en tredje femårsperiod. En nästan enhällig västerländsk journalistkår proklamerade att han därmed blivit den mäktigaste kinesiska ledaren sedan Mao. Den populära liknelsen till trots så handlar det om två komplexa personligheter som sannolikt har större skillnader än likheter.
Mao Zedong förknippas ofta med extatiska massparader på Himmelska fridens torg och den kulturrevolution han satte igång 1966 med uppmaningen åt unga kineser att “bomba högkvarteren”. Han var under sin tid ofta beundrad i väst; inte minst i Sverige som under 1960- och 70-talet hade två maoistiska partier: SKP och KPML(r).
Till och med den svenske kungen fällde följande omdöme om Mao: ”En otrolig man. Tänk, när han och alla hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter”.
Detta om en av 1900-talets värsta mördare – till kungens försvar får tilläggas att han bara var 26 år gammal när ovanstående kommentarer gjordes.
Mao, son till en relativt välbärgad bonde i Hunan, sägs ha fått sitt politiska uppvaknande när han började arbeta som bibliotekarie vid Pekinguniversitetet under året som ledde upp till fjärde maj-rörelsen 1919.
Denna rörelse – främst ledd av radikala studenter – satte tonen för den politiska diskussionen i Kina under 1920-talet, på ett liknande vis som vänstervågen 1968 påverkade europeiskt 1960- och 70-tal. Det var också i kölvattnet av fjärde maj-rörelsen som Kinas kommunistparti bildades i franska koncessionen i Shanghai 1921, en händelse där Mao Zedong själv närvarade.
1949 utropades sedan Folkrepubliken Kina med Mao som högste ledare. Han var dock inte ensam om att ha betydande politiskt kapital i det nya Kina; även övriga kamrater från den långa matchen besatt stor prestige i sin egen rätt som “revolutionära hjältar”.
De använde sedan sitt eget politiska kapital för att stoppa Maos masskampanj “det stora språnget” (1958-62), vars tvångskollektiviseringar orsakade 43-46 miljoner människors död i svält, sjukdomar och våldsamheter. Detta enligt kommunistpartiets egna och hemliga uppskattningar – det exakta antalet kommer vi aldrig att få veta.
Efter svältkatastrofen under det stora språnget tvingades Mao att inta en mer tillbakadragen ställning, på grund av påtryckningar från andra seniora ledare i partiet. Detta inte minst sedan premiärminister Liu Shaoqi under den beryktade sjutusenkadrerskonferensen i januari 1962 öppet redovisade omfattningen av katastrofen.
Dock kvarstod Mao som Kinas högsta ledare, och under fyra år bidade han sin tid innan han 1966 släppte lös kulturrevolutionen. Då utbröt fullständigt kaos när de paramilitära rödgardisterna – främst barn och ungdomar lojala till Mao – obehindrat attackerade samhällets alla auktoriteter.
Mao utnyttjade den kaosartade situationen han skapat för att kunna arrestera alla de som kritiserat det stora språnget. Däribland premiärminister Liu Shaoqi och Deng Xiaoping, sedermera Kinas högsta ledare. Liu dog i fängelse 1969 och inte ens fängelsevakterna visste att han en gång varit den näst mäktigaste mannen i Kina.
Mao regerade genom kaos och utan tilltro till institutionaliserade system. För honom var partiet ett hot mot hans makt och den ständiga revolutionen. Det måste därför ibland slås sönder och undermineras så att inte kapitalism och småborgerlighet återvänder till det kinesiska samhället.
Även den unge Xi Jinping påverkades av kulturrevolutionen, när hans dignitär till far föll i onåd och rensades ut av Mao. Själv tillbringade Xi flera år under denna kampanj boendes i en grotta ute på Kinas landsbygd. Denna tid satte djupa spår i Xi under tonåren, vilket jag tidigare skrivit om på Kinamedia.
I kontrast till Mao är Xi övertygad om partiets nödvändighet för att upprätthålla såväl sin egen makt, som revolutionen och staten Kina. Han söker därför ständigt stärka och centralisera partiets institutioner, samtidigt som han kräver stärkt partidisciplin.
Som ett förstahandsvittne till kulturrevolutionens fasor, verkar han ha dragit slutsatsen att kaos och laglöshet står som enda alternativ till kommunistpartiets styre.
Xi har sedan 2012 torgfört sin kampanj “Xi Jinping tankar om lagstyre”, vilken har har haft som mål att institutionalisera och förbättra det juridiska systemet i Kina, låt vara att lagarna tjänar partiets syften.
Ambitionen att styra Kina genom lag ställer Xi i tydlig kontrast till Mao, som istället styrde genom folkliga massmobiliseringar. Formell lag var för honom ett borgerligt påfund för att förtrycka massorna, och behövde således motverkas och förintas.
Detta ger vid handen att Mao och Xi styrt Kina väldigt olika trots de vanligt förekommande liknelserna. Mao genom kaos och masskampanjer; Xi genom lag och partidisciplin. Den ene som revolutionens man och den andre som partiets man.
Trots den annorlunda inställningen till ledarskap tycks Xi dock ha dragit lärdom från vissa av Maos tillvägagångssätt. Det ökade fokuset på ideologiska kampanjer följer det välbekanta maoistiska mönstret av att “söka sanning från fakta” – ett retoriskt grepp för att förskjuta ansvar nedåt i hierarkin.
Genom att i diskursen ge lägre tjänstemän det primära ansvaret för att inhämta information och utföra politik därefter, blir det också de som får ta skulden om de misslyckas med att nå de centralt uppsatta målen.
Och att inte nå dessa målsättningar är en tekniskt omöjlighet då Kina styrs genom “vetenskaplig marxism” som per definition, i likhet med kommunistpartiet, aldrig kan ha fel. Om den inte undermineras av klassfiender eller “anti-kinesiska element”, vill säga.
Det har även spekulerats kring om Xi Jinpings tilltagande användning av maoistiska kampanjer är en medveten del i efterdyningarna av Covid-19.
Den tidvis fanatiska nolltoleransen mot viruset som Xi investerade betydande politiskt kapital i orsakade stor skada på den kinesiska ekonomin. Detta samtidigt som luften gick ur fastighetsmarknaden med stora inkomstbortfall för lokala myndigheter som följd, vilket jag också tidigare skrivit om för Kinamedia.
Masskampanjer användes framgångsrikt av Mao efter prestigeförlusten han led under det stora språnget. Det är inte omöjligt att Xi nu tar till samma metoder för att försvara sin egen position.
Samtidigt saknas i dag de “revolutionära hjältar” som Mao verkade omkring, varför han förmodligen inte heller behöver starta en kulturrevolution för att utmanövrera sina politiska rivaler.
