Xi Jinping framhålls ofta som den mest ideologiska kinesiska ledaren sedan Mao Zedong. Som ett barn av kulturrevolutionen refererar Xi ofta till sin tid som utskickad ungdom till landetsbygden, där han bodde i en grotta i byn Liangjiahe under flera års tid.
En av hans rumskamrater från denna period berättar att Xi bara läste ”Maos lilla röda” och statliga nyheter – vilket var det enda som fanns att få tag på.
Detta material har inverkan på Xi Jinpings världsåskådning och referensramar än i dag, och formar därmed även delar av beslutsfattningen i dagens Kina.
För att förstå Xi Jinping och kommunistpartiets agerande är det ideologiska perspektivet viktigt, särskild som ideologin spelar större roll för Xi än någon annan ledare sedan Mao.
Marxism-leninism
Folkrepubliken Kina utropades 1 oktober 1949, efter att kommunistpartiet gått segrande ur det kinesiska inbördeskriget. Partiet vilade på en marxistisk-leninistisk grund. Många partifunktionärer hade fått sin ideologiska skolning i Sovjetunionen under 1920- och 30-talet, däribland Deng Xiaoping och Liu Shaoqi.
Marxism-leninismen utvecklades av bolsjeviker i Ryssland och var den dominerade grenen av kommunism under hela 1900-talet. Den bygger på Karl Marx ursprungliga idé om att kapitalismen med tiden kommer att förgöra sig själv.
När mer välstånd koncentreras hos ett mindre antal kapitalister, vilket hävdas vara den huvudsakliga drivkraften i kapitalism, kommer den växande klassen av proletärer i fabriker i städerna oundvikligen att ta makten från den härskande borgarklassen.
Denna växande klass av proletärer behöver dock ett avantgarde, en samling ”klassmedvetna” kommunister, för att starta och leda de ”klassomedvetna” massorna i deras revolution mot borgarklassen. Efter revolutionen ska det upprättas ett ”proletariatets diktatur” som ett nästa steg i processen mot det klasslösa samhället.
Staten ska nu istället tjäna proletariatet och förtrycka borgarklassen, på samma sätt som denna tidigare förtryckt proletariatet. I takt med att klasskillnaderna suddas ut så kommer också behovet av statens verktyg för förtryck att tyna bort.
Maoism
I den marxist-leninistiska teorin är det proletariatet – den klass av fattiga industriarbetare som växt fram till följd av den kapitalistiska industrialiseringen – som besitter förutsättningarna att göra revolution.
Detta på grund av de ökade organisationsmöjligheterna som följer av industrialiseringens urbanisering. Karl Marx hävdade även att industriarbete blottlade det råa ekonomiska utnyttjandet som under feodalismen tidigare delvis dolts genom religion och sociala konventioner.
Under början av 1900-talet var Kina dock fortfarande ett agrart samhälle med en nästintill obefintlig industri, och en urbanisering på under 10 procent.
När Kinas kommunistparti1921 bildades i marxist-leninistiskt tappning i franska koncessionen i Shanghai, blev en av de stora ideologiska frågorna därmed hur en socialistisk revolution skulle kunna ske i Kina, som i mångt och mycket saknade såväl proletariat som borgarklass.
Kapitalismens framväxt, med dess industrialisering och urbanisering, var enligt både Marx och Lenin rentav en förutsättning för etablerandet av ett kommunistiskt samhälle. Mao Zedong började därför under 1930-talet att avvika från den sovjetiska modellen av marxism-leninismen genom utvecklingen av maoismen, eller officiellt ”Mao Zedongs tankar”.
I denna idéströmning är det bondeklassen snarare än arbetarklassen som utgör den revolutionära klassen. Betydelsen av ett avantgarde tonades också ner till förmån för idén om att revolutionen främst kommer underifrån.
Detta tog sig bland annat uttryck i de masskampanjer där stadsbor skickades ut på landsbygden för att lära sig av bönderna. Eller den kaotiska mobiliseringen mot ”de fyra gamla” under kulturrevolutionen då rödgardister – sanktionerade från högsta ort – vandaliserade och skändade gamla tempel, gravar och kinesiska kulturskatter.
Dialektisk materialism
Marxism-leninismen baserar sin världsåskådning på dialektisk materialism, vilken betraktar världen i formen av motsättningar, eller antagonistiska förhållanden. Dessa motsättningar bildar en ständigt föränderlig ”syntes” (skiftande jämnvikt mellan motsättningar) beroende på världsliga materiella förhållanden.
Tanken om klasskampen är ett typiskt exempel på teorin om motsatsförhållanden, där proletariatet står i motsats till borgarklassen. Det uppstår därför en syntes av proletariatets och borgarklassens intressen, bestämd av de respektive givna styrkeförhållandena.
Maos massmobiliseringar under kulturrevolutionen är vidare exempel på en dialektisk världsåskådning, då antagonistiska förhållanden som man behövde mobilisera mot för att föra revolutionen framåt pekades ut. ”De fyra gamla” stod exempelvis i motsats till ”de fyra nya”, ”högerelement” stod i motsats till folkets väl, och sparvar i motsats till en god skörd.
Eller som en vanligt förekommande kinesisk propagandafras under kulturrevolutionen uttrycker saken: ”Ständig kamp skapar en ny värld” (七鬥八鬥，鬥出一片新天地)
Artificiell dialektik
1952 skrev den brittiska filosofen Isaiah Berlin en artikel i Foreign Affairs under pseudonymen ”O. Utis”, där han pekade ut ”artificiell dialektik” som Josef Stalins mest originella bidrag till socialistisk idéströmning, även mer så än tanken om ”socialism i ett [enstaka] land”.
I dialektisk materialism är det de inneboende och naturliga motsättningarna som utgör ”dialektiken”. Stalins idé var att dessa inte alls skulle behöva vara naturliga motsättningar, utan kunde istället konstrueras artificiellt.
Genom att ta aktiv kontroll över konstruerandet av motsättningarna kunde Stalin balansera regimen mellan eskalerande revolutionär fanatism och post-revolutionär trötthet; de dialektiska motsatserna fanatism och apati.
Genom att låta pendels svänga fram och tillbaka kunde han med artificiellt konstruerade motsättningar (bland annat i form av utrensningar av olika samhällsklasser och grupper) balansera regimen och växelvis spela ut eliter mot varandra, samtidigt som han behöll styrfart på samhällsförvandlingen.
Även Mao tog fasta på tanken om artificiell dialektik med växelvis masskampanjer under vilka pendeln svängde fram och tillbaka. Från ”låt hundra blommor blomma”, som uppmuntrade till regimkritik, till den efterföljande ”anti-höger-kampanjen” i form av en utrensning av just de som uttryckt kritik.
Kinas kommunistparti följer som enhet också samma mönster av pendelrörelser. Exempelvis gick partiet gick från fanatisk kulturrevolution till kapitalism på bara några år. Plötsligt fanns det inte en längre en motsättning mellan kapitalism och socialism, och det spelade inte heller någon roll om katten var svart eller vit så länge den fångar möss, som Deng Xiaoping berömt sa.
Ett nutida exempel är hur partiet efter tre år av nolltolerans mot Covid-19 tvärvänder och plötsligt slopar alla restriktioner. Den tidigare motsättningen mellan Covid-19 och folkets hälsa tycks plötsligt ha upphört.
Ideologins betydelse i världen idag
Australiens tidigare premiärminister, Kinakännaren Kevin Rudd, menar att Xi Jinping och stora delar av den kinesiska eliten fortfarande tolkar världen genom en prisma av dialektik. Enligt honom är Xi Jinping, som växt upp under kulturrevolutionen, en skolad materialistisk dialektiker.
The World According to Xi Jinping: What China’s ideologue in chief really believes – Kevin Rudd for Foreign Affairs https://t.co/hSkrCZr4Zo
— Sense Hofstede (@sehof) October 25, 2022
Det ska inte heller förglömmas att Xi också redan har hållit studiecirklar för politbyrån i just historisk och dialektisk materialism.
En skolad materialistisk dialektiker som är övertygad om det kinesiska systemets överlägsenhet gentemot den västerländska liberala demokratin, tolkar sannolikt Kinas relativt ökade makt gentemot västvärlden som att de rätta materialistiska förhållandena (både internt och externt) för ett förändring nu är uppfyllda.
Detta exemplifieras av Xi Jinpings övertygelse om att väst är på nedgång och öst på uppgång. För en dialektiker är motsatsen mellan öst och väst samma som dito mellan proletariatet och borgarklassen – den förstnämnda kommer oundvikligen att gå vinnande ur striden när de materialistiska förutsättningarna väl är uppfyllda.
Östs relativa uppgång tolkas alltså därför av en dialektiker som att de materiella förutsättningarna äntligen har uppstått, och den oundvikliga segern närmar sig på allvar. Något som Xis retorik om Kina som den ledande globala makten i världen 2049 också vittnar om.
Professor Susan Shirk utkom nyligen med boken ”Overreach: How China Derailed Its Peaceful Rise”, där hon argumenterar för att Kina ”sträckt sig efter för mycket” i sina ambitioner både på hemmaplan och i världen – på ett sätt som i slutändan istället skadar Kina.
Det ligger också i linje med tesen om Xi Jinping som en skolad materialistisk dialektiker, som dragit slutsatsen att de materiella förutsättningarna är uppfyllda för Kina att ta sin oundvikliga plats i världen. Det är lättare att satsa hårt och riskfyllt på politiska målsättningar när man är segerviss.
