Marcus BjörkDe senaste åren har Xi Jinping ofta påtalat nödvändigheten av Kinas modernisering för att kunna uppnå den så kallade stora kinesiska återfödelsen. Det är dock ingen modernisering i västerländsk bemärkelse som han åsyftar, utan en med “kinesiska särdrag”.
Den 8 februari 2023 publicerades ett stort uppslag i partitidningen Folkets Dagblad. Ämnet var ett linjetal om modernisering med kinesiska särdrag, som Xi Jinpings höll på den centrala partiskolan för medlemmar ur politbyrån och andra dignitärer.
Ledande företrädare för domstols- och åklagarväsendena var inte sena med att stämma in och bedyra sitt engagemang för modernisering med kinesiska särdrag, exempelvis genom en artikel i Kinas nyhetsbyrå Xinhua den 7 mars. Men vad innebär då egentligen modernisering med kinesiska särdrag?
“Kinesiska särdrag” är ett epitet som ofta används av regimen i Kina. Idén är att Kina på grund av sina helt unika förutsättningar också måste utveckla helt unika lösningar – ett uttryck för historisk partikularism som står i motsats till den i västvärlden länge dominerande universalismen.
Ett av de unika kinesiska särdragen som ofta lyfts fram är Kinas stora befolkning. Här argumenteras det ofta för att Kina därför inte kan välja samma utvecklingsvägar som andra länder, främst västerländska nationer, ett argument man intressant nog dock sällan har hört från det ännu folkrikare grannlandet Indien.
Ett tidigt uttryck för Kinas partikularism var utvecklandet av “socialism med kinesiska särdrag”, som Deng Xiaoping var en pionjär i att använda.
Den hastiga omläggningen från planekonomi till marknadsekonomi var tvungen att rättfärdigas efter årtionden av fördömande av kapitalism under Mao Zedong. Detta gjordes genom att hävda att socialism med kinesiska särdrag var kompatibel med marknadsekonomi, till skillnad från annan socialism.
På så sätt rundade man den retoriska nödvändigheten att “avskaffa” socialismen till förmån för marknadsekonomi. Istället kunde man hävda att man “nationaliserat” eller ”sinofierat” socialismen för att passa de unika förutsättningarna som råder i Kina.
Samma strategi används också i dag av Xi Jinping. Modernisering är en integrerad del av den kinesiska pånyttfödelsen, där modernism – exempelvis genom Deng Xiaopings fyra moderniseringar – står som motpol till det gamla, fattiga och förödmjukade Kina.
Ett dilemma uppstår dock när modernism och modernitet också förknippas med västerländska demokratier, och framför allt tanken om universella mänskliga rättigheter.
Regimens försök att kombinera legitimiteten för sitt maktmonopol med moderna tankar om demokrati och politiska rättigheter, har resulterat i “modernism med kinesiska särdrag”. Dess största styrka påstås ligga i partiets maktmonopol, vilket exempelvis Zhang Zhanbin vid den centrala partiskolan framhöll 2021: “The leadership of the Party is the unique political advantage of the new path of Chinese-style modernization.”
“Fredlig utveckling” (和平发展) är en av grundpelarna i modernisering med kinesiska särdrag. Xi Jinping framställer ofta implicit västerländsk modernisering som kolonialisering och våldsam territoriell expansion – i kontrast till den fredliga kinesiska utvecklingen.
Hur fredlig den egentligen är kan dock ifrågasättas, när Kina ofta använder sin ekonomiska och militära makt för att utöva påtryckningar på sina grannländer. Exempelvis har den kinesiska flottan lagt sig an med vanan att trakassera filippinska skepp i delar av Sydkinesiska havet som Kina också gör territoriella anspråk på.
Kina tvekar heller inte inför att använda ekonomiska sanktioner mot länder för att nå sina egna strategiska mål. Eller för den delen bygga militärbaser på konstgjorda öar på internationellt vatten.
”Gemensamt välstånd” (共同富裕) är ett av Xi Jinpings stora politiska projekt, och även sedan 2021 en grundpelare i den kinesiska moderniseringen. Termen myntades redan under Mao Zedongs tid, då med betydelsen att all egendom skulle ägas gemensamt.
Under reform-eran skiftade dock betydelsen med Deng Xiaopings berömda citat “tillåt några bönder att bli rika först”, vilket i praktiken innebar att marknadsekonomi introducerades; en enorm betydelseförskjutning av det ursprungliga begreppet.
Xi Jinping använder ofta detta begrepp när han talar om överdrivet välstånd, och behovet av att omfördela ekonomiska resurser från rika entreprenörer till övriga samhället. Modernisering med kinesiska särdrag innebär således ekonomiska värdeöverföringar – i alla fall i teorin.
I praktiken är dock Kina fortfarande ett väldigt ojämlikt land. Något som också ytterligare förvärrades av alla nedstängningar under pandemin, vilket slog oproportionerligt hårt mot småföretagare och andra lågbetalda yrkesgrupper.
“Harmoniseringen mellan materiel och spirituell civilisation” (物质文明和精神文明相协调), är ytterligare en grundpelare i den kinesiska moderniseringen. Den följer en gammal rädsla för “spirituella föroreningar” från väst, vilket i varierande grad har setts som ett hot mot regimen sedan perioden av reform och öppning påbörjades.
Dessa spirituella föroreningar anses inte bara bestå av liberala fri- och rättigheter, utan även västerländsk dekadens och promiskuitet. Genomgående är att “kinesiska särdrag” ständigt ställs i kontrast mot västerländska värderingar, och Kina hävdas erbjuda ett ideologiskt alternativ till den liberala västerländska ideologin.
Den “harmoniska samexistensen mellan människa och natur” (人与自然和谐共生), är den sista av särdragen för kinesisk modernisering. Ekologisk degradering är ett växande problem i Kina, och behovet av att bygga en “ekologisk civilisation” lyfts ofta av Xi Jinping.
Trots det så godkändes två nya kolkraftverk i veckan under 2022, som Kinamedia noterade var det största antalet sedan 2015. Dock verkar Kina för tillfället prioritera självförsörjning på energiområdet högre än att skydda miljön.
Innehållet i modernisering med kinesiska särdrag verkar – som så många andra av kommunistpartiets politiska koncept – variera över tid och med partiets behov. Anammandet av en historisk partikularism har gjort det lättare att avfärda kritik om mänskliga rättigheter eller ifrågasättande av partiets maktmonopol.
För att hävda att västerländsk modernisering inte fungerar i Kina på grund av dess unika förutsättningar är ett argument som är svårt att bemöta. Kinesiska tjänstemän kan alltid ifrågasätta hur en västerlänning bättre kan förstå Kinas unika förutsättningar, än kineserna själva. För med tilläggsepitetet “kinesiska särdrag” kan varje begrepp formas till att tjäna den kinesiska regimens narrativ.
Detta erbjuder också andra diktatoriska regimer ett retoriskt verktyg för att avfärda västerländsk kritik. I Ryssland har eurasianismen varit inne på samma partikularistiska spår, där Rysslands unika förutsättningar och historia lyfts fram som en grund för särlösningar som andra länder svårligen kan förstå eller kritisera.
Även i Tyskland har den tidigare tyska historiska partikularismen lyfts fram som en av förklaringarna till nazistregimens framväxt, inom ramen för den historiska så kallade “sonderweg”-teorin.
Det tåls därför att tänka på om man verkligen ska acceptera en partikularistisk tolkning av modernisering, demokrati och mänskliga rättigheter, eller om man istället bör vidhålla en universalistisk hållning.
