Magnus FiskesjöMedan världen är upptagen med Rysslands invasionskrig i Ukraina och frågan om hur långt Kina kommer att gå i sitt stöd för Vladimir Putin, har Kina och Ryssland funnit varandra i sitt stöd för militärjuntan i Burma (Myanmar) på andra sidan jordklotet.
Den 11 april fortsatte juntans bombningar av civila och av den motståndsrörelse som sprungit fram efter landets senaste militärkupp i februari 2021. Omkring 100 civila, varav dussintals kvinnor och barn, dödades enligt uppgift i en flygräd under gårdagen.
Militärjuntan hade uppenbarligen fått nys om att en avdelning av den nya folkarmé som strider mot juntan, People’s Defence Forces (PDF), skulle inrättas vid ett möte. Detta blev huvudmålet för bomberna, men sedan flög helikoptrar även in och sköt sönder hela byn med maskingevär, rapporterar bland annat BBC.
Och detta är bara en av de senaste incidenterna i vad som redan utvecklats till ett fullt inbördeskrig, där ett av juntans få trumfkort är just flygvapnet – det vill säga deras kinesiska och ryska stridsflygplan och helikoptrar.
Hur blev det såhär? Myanmar är ett land rikt på naturresurser, och efter andra världskriget tippades det allmänt ha en ljus framtid som Sydostasiens rikaste nation. Så blev det dock inte. Landet har istället körts sönder av en lång rad korrupta och självupptagna generaler.
Den senaste i raden heter Min Aung Hlaing, som ledde en kupp före gryningen den 1 februari 2021. Han skickade ut soldater för att arrestera samtliga parlamentsledamöter, som hösten 2020 valts till det nya parlament som skulle öppna samma dag.
Det skulle ha blivit Myanmars tredje demokratiskt valda parlament sedan militären år 2010-2011 återinförde allmänna val med en ny konstitution, och dessutom avskaffade den tidigare censuren. (Det är fortfarande oklart vad som låg bakom denna omsvängning, då landet styrts av generaler sedan 1962. Men den ledande teorin är att delar av militären insett att Burmas långvariga isolering skadar landet.)
Egentligen hade militären faktiskt redan nästan all makt i landet. Konstitutionen man själv skrivit ihop gav nämligen makten över landets väpnade styrkor till själva militären snarare än till valda civila ledare. Dessutom hade militären veto över alla försvarsfrågor.
Det var detta som gjorde att militären hösten 2017 på eget bevåg kunde inleda det massiva folkmordet mot minoriteten rohingya: Hundratals byar brändes ned, tusentals människor dödades, och runt en miljon fördrevs till Bangladesh.
2019 anmäldes Myanmar för folkmordet till den internationella domstolen i Haag. Fallet accepterades, och den enda av de femton domarna som reserverade sig mot domstolens order till Myanmar att upphöra med trakasserierna av rohingier var Kinas domare Madame Xue.
I dag är det ännu sämre ställt för juntan, åtminstone på lång sikt. Att juntan i allt större utsträckning förlitar sig på kinesiska och ryska stridsplan för att angripa sina motståndare beror ju på att den inte kontrollerar mer än någon femtedel av landet.
Resten hålls av People’s Defense Forces, som organiserats av den nya regeringen, National Unity Government (NUG), eller av av etniska minoritetsgrupper som sedan länge kämpat för sin autonomi. NUG manar nu världen att stödja dem, istället för juntan.
NUG har lyckats få behålla den sedan tidigare demokratiskt utsedde FN-ambassadören, U Kyaw Moe Tun, på Myanmars stol i FN, i alla fall tills vidare. (Myanmars representation diskuteras nu, tillsammans med dito för Libyen och Somalia, i ett FN-utskott om ackreditering av ambassadörer).
Den karismatiske ambassadören blev världskänd när han höll upp sina tre fingrar – precis som demonstranterna hemma i Yangon strax efter kuppen — i ett symboliskt tecken på motstånd mot juntan.
U Kyaw Moe Tun och flera av hans kollegor i NUG besökte nyligen min arbetsplats Cornell University för ett symposium om Myanmars situation och framtid. De berättade att NUG vill återinsätta demokratin, och ersätta landets terroristiska armé (även kallad Tatmadaw) med den nya armén, People’s Defence Forces.
Ett stort antal soldater från Tatmadaw har redan deserterat för att övergå till PDF. Dessutom vill NUG omforma landet till en demokratisk federation, med respekt för landets länge förtryckta minoriteter — inklusive rohingyafolket, som ska få återvända.
Myanmar, med sina 55 miljoner invånare, har alltså nu delats i två läger. Ett demokratiskt, och ett med en ultranationalistisk militär-elit som biter sig fast och i stigande grad använder sig av samma taktik som i folkmordet mot rohingyas: man skjuter folk rakt av och bränner kropparna, man bränner hela byar — och nu bombar man dem också med flyg.
Kina och Ryssland tvekade aldrig att välja sida; de stödjer militärjuntan. Man gör det dels i FN, där man försökt skydda juntan från kritik, och dels direkt, genom ekonomiska och militära medel.
Några gånger ger man efter, som i december 2022 då Kina och Ryssland båda avstod från att lägga in sina veton mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som beskrev lidandet i landet.
De båda hade dock tidigare blockerat flera resolutioner. Kanske hade det att göra med att FN:s särskilda rapportör för Myanmar, Tom Andrews, just hade publicerat en rapport om hur Kina, Ryssland och Serbien förser juntan med tunga vapen som används mot befolkningen.
Att Tom Andrews mandat överhuvudtaget existerar, illustrerar hur situationen för Myanmars befolkning åtminstone är bättre än för till exempel uigurerna i Kina. I denna fråga blockerar Kina all kritik, och de skulle definitivt blockera tillsättningen av en rapportör för uigurerna, så därför finns inget motsvarande ämbete för situationen i Xinjiang.
Andrews kan dock med stor auktoritet höja rösten som FN-representant, samt fördöma både bombningarna och de riggade val som juntan nu planerar (lite grann efter den ryska modellen, med fuskvalen i Donetsk och på Krim-halvön) och som Andrews manar världen att inte på något vis erkänna eller stödja.
Trots detta börjar Myanmar redan likna Syrien, där Ryssland genom sina massiva, urskillningslösa bombningar lyckades rädda en avskyvärd och isolerad diktator, som därmed kunde sitta kvar vid makten trots ofattbara grymheter.
Kinas taktik i grannlandet Myanmar liknar den man anammat gentemot Rysslands krig i Ukraina: Offentligt talar man om fred och förlikning — eftersom man är väl medveten om hur lågt i kurs landets brutala militärjunta, liksom Putin, står i omvärldens ögon.
Samtidigt avstår den kinesiska regimen från att fördöma aggressionen. Man stödjer juntan ekonomiskt, avlägger vänskapliga officiella besök hos dem, precis som hos Putin — men talar inte med Burmas underjordiska National Unity Government (precis som Kinas ledare genomgående undviker att prata med Ukrainas president Volodomyr Zelensky).
Kina har dock otvetydligt gått mycket längre i Myanmar än i Ukraina, med de kinesiska vapen som Kina försett de burmesiska generalerna med — i full vetskap om att de används till att terrorisera befolkningen. (Kinesiska och ryska officiella representanter medverkade dessutom vid en parad den 27 mars, som för att fira juntans bombningar!).
Detta är riskfyllt för Kina, eftersom det underblåser den djupa misstänksamhet gentemot Kina som länge funnits i Myanmar — och man kan föreställa sig hur befolkningen nu känner, när de bombas av kinesiska stridsflygplan.
Självfallet existerar i Myanmar också en vrede också mot de utländska företag som har hjälpt juntan med utrustning. Men stridsflygplanen är kinesiska och ryska.
MER OM MYANMAR PÅ KINAMEDIA
”Därför stödjer Kina militärjuntan i Myanmar” (30 okt 2022)
”Analys: Ilska mot Kina bland demonstranterna på Myanmars gator” (21 feb 2021)
”Därför vägrar Kina fördöma militärkuppen i Myanmar” (2 feb 2021)
VIDARE REKOMMENDERAD LÄSNING:
”Myanmar: Air Strikes Have Become a Deadly New Tactic in The Civil War” (BBC, 31 januari 2023)
”Myanmar Army Chief Vows to Crush Resistance, in Rare Speech” (BBC, 27 mars 2023)
”Myanmar is a Failing State, Led By A Junta Fuelled By Russian Arms, Says UN Rights Envoy” (The Guardian, 15 mars 2023)
