Vaccinering i Kina ur ett historiskt perspektiv

Kinas låga vaccinationstäckning hos den äldre befolkningen har ofta pekats ut som en av huvudorsakerna till att man höll fast vid nolltoleransen mot Covid-19 så länge. Men trots detta har Kina en lång historia av framgångsrika vaccinationskampanjer.

Redan för över 500 år sedan dokumenterades den första praktiken av variolisation (inokulation) mot smittkoppor i Kina, vilket kan ses som en föregångare till det moderna vaccinet. Även under Mao Zedongs tid vid makten genomfördes flera framgångsrika vaccinationskampanjer.

Varför har då vaccineringen mot just Covid-19 varit så ett sådant misslyckande?

Hälsa i det kejserliga Kina

Historiskt har sjukdomar och epidemier utgjort ett stort hot mot dynastiernas makt och Kinas stabilitet. Länge fanns inga metoder för att hindra exempelvis smittkoppor eller lungpest från att spridas fritt.

Kejsaren Kangxi, som regerade 1661 till 1722, räknas som en av de mest betydelsefulla kinesiska kejsarna. Förutom att expandera och konsolidera Qingdynastins territorium, var han även en stor anhängare av kultur och vetenskap.

Som första kejsare lät han variolisera hela sin familj mot smittkoppor efter att själv ha överlevt sjukdomen som barn. Hotet från smittkoppor var så stort att det faktumet att han lyckades överleva sjukdomen bidrog till att han valdes till kejsare.

Trots Kangxi-kejsarens främjande av variolisering var det inte förrän under 1800-talet som praktiken började användas utbrett, populariserat av adeln. Det existerade dock fortfarande ingen centraliserad eller samordnande myndighet med ansvar för sjukdomsbekämpning och vård.

Den vård som fanns att tillgå var främst traditionell kinesisk medicin, och i viss mån västerländsk medicin genom de välgörenhetsorganisationer som upprättats av västerlänningar i större kinesiska städer. Det skulle dröja ända till 1905 innan den första statliga myndigheten för hälsofrågor inrättades. Revolutioner och inbördeskrig försvårade dock myndighetens arbete och inga större framsteg gjordes under de efterföljande dryga 40 åren.

Hälsa i det kommunistiska Kina

Efter etablerandet av Folkrepubliken Kina, inrättades under tidigt 1950-tal en “patriotisk hälsokampanj” i syfte att förbättra människors hälsa. Vaccineringar var en viktig del av denna kampanj och mycket energi lades på att etablera ett system av “barfotaläkare” för att vaccin även skulle nå ut till avlägsna byar.

Barfotaläkare var personer med en ytterst begränsad formell medicinsk utbildning som var aktiva på landsbygden. De praktiserade ofta en blandning av västerländsk och traditionell kinesisk medicin. Intressant nog så förordar kinesiska myndigheter fortfarande en blandning av västerländsk och traditionell medicin även när det gäller behandling av Covid-19.

Den patriotiska hälsokampanjen var i mångt och mycket framgångsrik i att erbjuda den mest basala vården för de stora massorna. Även under kulturrevolutionens tumult kunde Kina medverka i de omfattande vaccinationskampanjer som slutligen utrotade smittkoppor år 1980.

Den relativt framgångsrika hälsovården under folkrepublikens första år har ibland lyfts fram som en av huvudanledningarna till att Kina som diktatur lyckats mycket bättre ekonomiskt jämfört med sin demokratiska rival Indien – trots att ett demokratiskt statsskick historiskt lyfts fram som ett betydande framgångsfaktor för långsiktig ekonomisk tillväxt.

Kina hade 2022 en förväntad livslängd på nästan 78 år, jämfört med 70 år i Indien.

SARS-epidemin

I november 2002 utbröt en SARS-epidemi i Foshan i Kina. SARS (Severe acute respiratory syndrome) är ett närbesläktat virus till Covid-19, som först identifierades som ett nytt virus av Carlo Urbani, en italiensk doktor verksam i den vietnamesiska huvudstaden Hanoi.

Hans snabba agerande och larmande till Världshälsoorganisationen anses ha räddat otaliga liv tack vare att isolering och smittspårning tidigt kunde sättas in. Urbani smittades själv av SARS och avled 29:e mars 2003, efter 18 dagars intensivvård. Det ligger nära till hands att dra liknelser till Li Wenliang, läkaren som tidigt varnade om Covid-19 i Wuhan, och själv smittades och sedan dog av viruset blott 33 år gammal.

Även SARS-epidemin bemöttes med lockdowns, både i Kina och i andra närliggande länder. I likhet med Covid-pandemin förnekades också dess existens först av kinesiska myndigheter.

Så här rapporterade exempelvis New York Times i mars 2003, i inledningsskedet av SARS-epidemin:

China first began providing information on its epidemic to the World Health Organization only about two weeks ago. Doctors and officials in southern China said that it started in November and peaked in mid-February, and that the number of cases has fallen off significantly in March. But the country has not provided recent data to support these claims.

(…)

With little hard information about SARS released by China’s government, rumors of new cases have run wild in China’s cities. The Chinese press has been banned from reporting on the topic.

Mönstret av initialt förnekande, följt av de kraftfulla åtgärderna mot Covid-19 känns alltså igen från SARS-epidemin. Även den missvisande statistikrapportering står ut jämfört med de flesta andra länderna, även fattiga sådana med begränsad kapacitet att mäta.

Nolltoleransen mot Covid-19

Sedan Kinas totala omläggning av strategin mot Covid-19 i december 2022 har ett okänt antal kineser avlidit i sviterna av viruset. Forskare har varnat för att över en miljon människor riskerar att dö, samtidigt som myndigheternas officiella dödssiffra fortfarande står kvar på drygt 80 000 dödsfall.

New York Times rapporterade nyligen om en extremt hög överdödlighet bland äldre professorer och medarbetare vid två av landets mest prestigefyllda universitet, som kontinuerligt har publicerat dödsannonser under pandemin.

I oktober 2022 låg det genomsnittliga dödstalet på fyra per månad, för att sedan öka till 40 per månad under december och januari. Detta är en av många indikatorer på att de officiella dödstalen är kraftigt underrapporterade och att den låga vaccinationstäckningen bland äldre invånare fortfarande är ett stort problem, alldeles oavsett vad myndigheterna påstår.

Den stora skillnaden mellan hanteringen av Covid-pandemin och SARS är politiseringen av sjukdomen. Initialt har responsen varit densamma. Förnekelse följt av plötsliga kraftiga åtgärder och en ovilja att redovisa statistik gällande sjukdoms- och dödsfall, förutom när den är lägre än omvärldens.

När Xi Jinping utlyste ett ”folkkrig” mot Covid-19 använde han sig av ett gammalt maoistiskt grepp. Precis som “folket” (givetvis ledda av ett kommunistiskt avantgarde) besegrade de mäktigare japanerna och sedermera nationalisterna i inbördeskriget, ska folket övervinna Covid-19.

Detta innebär att hela folket samlas i en masskampanj, precis som under kulturrevolutionen, med intensivt fokus på en eller några få politiska kampanjer. Historien har också visat att Kinas masskampanjer kan upphöra lika plötsligt som de började, vilket inte minst “folkets krig” mot Covid-19 visade.

Politiseringen av nolltoleransen mot Covid-19

Ett av de stora problemen med politiseringen av nolltoleransen mot Covid-19 är att det från en politisk synvinkel gjorde det svårt att motivera och rättfärdiga en vaccinationskampanj. Det finns bara två möjliga utfall av “folkets krig mot Covid-19”. Antingen vinner folket och corona upphör att spridas i samhället, eller så förlorar folket kriget och corona fortsätter att spridas. Xi Jinping och Kinas kommunistparti kan inte vara de som lett det kinesiska folket till ett nederlag.

Detta skulle undergräva regimens politiska legitimitet. Men folkets seger eller nederlag beror även på andra omständigheter, som exempelvis virusets mutation, som i viss mån ligger utanför regimens kontroll.

Genom att förbinda sig villkorslöst vid att man ska vinna “folkets krig mot Covid”, målade myndigheterna in sig i ett hörn som det sedan skulle visade sig vara svårt att ta sig ur. Vidare medförde nolltoleransen logiken att om viruset inte cirkulerar i samhället – vilket regimen förbundit sig till att uppnå – är det en onödig risk att utsätta sig för eventuella biverkningar från ett vaccin.

Att i ett sådant läge förorda en storskalig vaccinationskampanj får det att framstå som att man tvivlar på möjligheten att lyckas med sin egen policy. Det blir som att insistera på att både bära hängslen och livrem, samtidigt som man bedyrar att endera är fullt tillräcklig för att hålla byxorna uppe.

Samma inneboende motsatsförhållande verkar också ha fångats upp av lokala tjänstemän, som i många fall har prioriterat den av Peking förordade nolltoleransen framför vaccinering av riskgrupper, något som jag tidigare tidigare skrivit närmare om här på Kinamedia.

Den totala omläggningen av strategin mot Covid-19 innebar sannolikt en förlust av politisk prestige för regimen. Det är också oklart hur mycket skrotandet av restriktionerna var en direkt eftergift till de största demonstrationerna på över 30 år som ägde rum kort tid före omläggningen.

Oavsett vilket så lär politiken få fortsätta att trumfa ekonomi och välfärd under en överskådlig framtid, allt medan Xi Jinping gör sitt bästa för att säkra sin plats bredvid Mao Zedong och Deng Xiaoping i kommunistpartiets historieböcker.