Jakob Ranglin GrisslerEU och Asean – Sydostasiatiska nationers förbund – höll förra veckan sitt första bilaterala toppmöte någonsin. Statschefer från de båda regionala multilaterala organisationerna samlades i Bryssel för att diskutera samarbeten kring allt från klimat och handel till fred och säkerhet.
Mötet var symboliskt då de två blocken firade 45 år av bilaterala relationer, och ett tecken i tiden då EU på senare tid ökat sitt engagemang i regionen som alltmer kommit att präglas av den geopolitiska rivaliteten mellan Kina och USA. Samtidigt var mötet viktigt för EU:s ambition att upprätta en gemensam hållning gentemot Ryssland.
I deras gemensamma uttalande uttryckte EU och Asean enighet kring ömsesidiga intressen av ”en fredlig, stabil och välmående region, där internationell rätt och den regelbaserade internationella ordningen respekteras och upprätthålls, och där fred, säkerhet och stabilitet bevaras.”
Under mötet knöt EU närmare band till regionen. Man välkomnade bland annat den nya handlingsplan som stakar ut riktningen för relationen 2023-2027, och etablerade en ”energidialog” som svar på klimatförändringarna och den pågående energikrisen.
Med Malaysia och Thailand etablerades partnerskaps- och samarbetsavtal (PCA), vars förhandlingar fick klartecken redan 2004.
Diverse meningsskiljaktigheter har dock länge verkat som hinder i förhandlingarna, inte minst i samband med militärkuppen 2014 i Thailand. Men i och med EU:s ökade engagemang har förhandlingarna nu snabbats på.
PCA banar ofta väg för frihandelsavtal, och innebär att de ramverk som etablerades 1980 mellan den dåvarande Europeiska gemenskapen (EG) och de två länderna uppdateras kring ”ömsesidigt gynnande” samarbetsområden som miljö, energi, handel, utbildning och mänskliga rättigheter.
EU:s ökade engagemang med Sydostasien
För att öka sitt engagemang i Sydostasien lanserade EU i september i fjol sin strategi för samarbete i Indo-Pacific. Denna region sträcker sig tekniskt sett från Afrikas östkust till Nordamerikas västkust, men begreppet fokuserar främst på regionen däremellan: Asien generellt, men framförallt Sydostasien.
I samband med lanseringen förklarade Igor Driesmans, EU:s ambassadör i Asean, att Asean utgör ”hjärtat” i denna strategi. Det är i linje med flera andra länders strategier kring Indo-Pacific som värnar Aseans centrala position, det vill säga organisationens rätt att på egen hand sätta agendan för regionens utveckling.
Ekonomiskt sett är Indo-Pacific viktig, då regionen – beroende på vilka delar man räknar in – utgör omkring hälften eller mer av världens BNP och är EU:s näst största exportmarknad. Men framför allt tryckte Driesmans på de geopolitiska spänningarna i regionen.
Som exempel på samarbeten som EU vill utöka fokuserade han därmed inte främst på ekonomiska aspekter som frihandel eller infrastruktursatsningar, utan på sjöfart.
”EU har stora intressen i att försörjningsvägarna för sjöfart i området Indo-Pacific hålls fria och öppna, och i att säkerställa fullständig efterlevnad av internationell rätt, inklusive FN:s havsrättskonvention [UNCLOS].”
Han lyfte också det gemensamma intresset då han påminde om hur ”det är ett åtagande som vi delar med många asiatiska partners och en förutsättning för hållbar stabilitet och välstånd inom och bortom regionen Indo-Pacific.”
Kina har på senare år trappat upp sin aktivitet i Sydkinesiska havet, där landet gör anspråk på så gott som hela området, trots att det inkräktar på flera sydostasiatiska länders territorialvatten enligt FN:s havsrättskonvention UNCLOS.
Denna konvention gav 2016 Filippinerna rätt gentemot Kinas anspråk i Sydkinesiska havet, och att hänvisa till UNCLOS visar att EU tar ställning för internationell rätt och står på Aseans sida.
Som Kinamedia rapporterade tidigare denna månad så gjorde Asean i sin tur ett tydligare ställningstagande än någonsin tidigare till fördel för havsrättskonventionen under sitt toppmöte i november.
Men EU:s ställningstagande syftar inte bara till att närma sig Asean. 40 procent av EU:s handel går genom Sydkinesiska havet, vilket också gör området till en europeisk prioritering.
”Det som händer i denna region ger avtryck i Europa”, som företrädare för Europaparlamentets utrikespolitiska kommitté och delegation till Asean uttryckte det i The Diplomat inför mötet.
Också politiskt är regionen mer relevant nu än den varit tidigare för Europa.
”Världens tyngdpunkt rör sig mot området Indo-Pacific, både i geoekonomiska och geopolitiska termer. EU:s och området Indo-Pacifics framtid är sammanlänkade”, förklarade Josep Borell, EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, vid lanseringen av unionens strategi för regionen Indo-Pacific i fjol.
EU mer offensivt när hotbilden från Kina ökar
Samarbeten mellan EU och Asean har hittills haft en stor betoning på handel och andra ekonomiska utbyten, då de är varandras tredje största handelspartner. Det skiljer sig från USA:s strategi för Indo-Pacific, där det finns ett uttalat fokus på att bemöta de utmaningar som Kina utgör.
USA:s hårdare retorik kring Kina, som kan sägas ha börjat under Donald Trumps presidentskap, har fortsatt under Joe Biden och USA skiljer sig från EU genom att ha en stor militär närvaro i regionen.
Bland annat har USA försökt upprätthålla navigeringsfrihet i Sydkinesiska havet genom att bedriva operationer med örlogsfartyg.
Vidare har man tillsammans med Japan, Indien och Australien etablerat en fyrsidig säkerhetsdialog för att militärt motbalansera Kina i regionen.
Men EU:s milda hållning gentemot Kina har blivit tuffare på senare år. EU ser sedan 2019 Kina som en ”systemrival” på grund av landets agerande gällande demokrati och mänskliga rättigheter.
De ekonomiska relationerna verkade dock fortsatt goda då ett omfattande investeringsavtal slöts mellan EU och Kina i december 2020. Men året därpå surnade relationen rejält när EU införde sanktioner på grund av Kinas förtryck av etniska minoriteter i regionen Xinjiang.
Det var de första multilaterala europeiska sanktionerna mot Kina sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Kina svarade med ännu mer omfattande sanktioner, varpå EU avbröt investeringsavtalet.
Kinas närmare relation till Ryssland har fått EU att tända till ytterligare. Stefano Sannino, generalsekreterare för EU:s utrikestjänst, förklarade nyligen att USA och EU:s syn på hotet från Kina numera sammanfaller, även om de inte bemöter detta hot på samma vis.
”Vi har en annan värld framför oss jämfört med vad vi hade för ett år sedan”, menade han.
De ekonomiska banden är dock fortfarande omfattande, vilket Europeiska rådets president Charles Michels möte med Xi Jinping i början av december visade. EU ligger därmed efter flera andra viktiga geopolitiska aktörer när det kommer till säkerhetssamarbeten. Men detta kan snart komma att ändras.
Ökat fokus på säkerhetsfrågor?
Utökad europeisk närvaro i Asien ledde till att EU i december 2020 etablerade ett strategiskt partnerskap med Asean. På den säkerhetspolitiska fronten har samarbeten dock mest kretsat kring icke-traditionella säkerhetsfrågor som cybersäkerhet, medling i brottsfall, internationell brottslighet och maritim säkerhet.
När det kommer till stabilitet i Asien har fokus istället för militära samarbeten snarare varit ”förebyggande diplomati”, bland annat genom grundandet av Aseans regionala forum. Partnerskapet binder dem även till att hålla toppmöten som det i förra veckan och för därmed EU närmre Asean i flera avseenden.
Men i EU:s strategi för Indo-Pacific är ”säkerhet och försvar” ett av sju prioritetsområden och ”havsförvaltning”, där UNCLOS nämns, ett annat. På försvar- och säkerhetsområdet nämns ”utökad sjöfartsnärvaro” i regionen, stöd till partnerländernas förmåga till maritimt försvar och – inte minst – ”utforska sätt att utöka EU-medlemsstaters insatser till havs”.
EU har sedan 2019 ett samarbetsavtal i säkerhetsfrågor med Vietnam, som bland annat inbegriper värnandet av navigeringsfrihet. Ytterligare satsningar på säkerhet och försvar skulle kunna leda till liknande avtal med andra länder i Asean.
Även om fokuset på militär närvaro inte har varit särskilt tydligt under det första året sedan EU presenterade sin strategi för Indo-Pacific, så har enskilda medlemsstater redan visat en viss militär närvaro. Frankrike och Tyskland, vars separat strategier för Indo-Pacific föranledde EU:s dito, har redan regelbunden marinmilitär närvaro. (Detsamma gäller även Storbritannien.)
EU:s närvaro, som utgörs av Operation Atalanta som motverkar piratverksamhet på Afrikas horn, är mer blygsam. Men dialogen inom EU pekar i en mer säkerhetspolitisk riktning.
”Om EU vill vara en geopolitisk aktör måste vi också uppfattas som en aktör inom politik och säkerhet i Asien- och Stillahavsområdet, inte bara som partner för samarbete inom utveckling, handel eller investeringar.”
Så uttryckte sig Josep Borell i augusti efter sitt besök till regionen, och tillade: ”Vi har inte längre råd att ligga på efterkälken i vårt engagemang med regionen.”
Sannolikt låg också regionen Indo-Pacifics överlag tama svar på Rysslands invasion av Ukraina bakom detta, då han berättade om svårigheten med att nå ut med EU:s narrativ för att kontra det ryska narrativet, som går ut på att EU och USA:s sanktioner bär skulden för den globala livsmedelskrisen.
Under förra veckans toppmöte sade han till medier att det på den geopolitiska arenan finns ”inte bara en strid om narrativ, utan också en strid om erbjudanden. Vi måste erbjuda mer”:
Today's Summit is not about looking back at 45 years of EU-@ASEAN relations.
It's about looking into the future and the untapped potential for both regions.
Together, we have much to achieve.#EUASEANSummit pic.twitter.com/cDZlULGCP7
— Josep Borrell Fontelles (@JosepBorrellF) December 14, 2022
För att säkra de viktiga handelslederna i Sydkinesiska havet och för att spela en roll i det som alltmer kallas för världens politiska centrum, det vill säga Sydostasien, så är EU:s närmare band med regionen i frågor som handel, infrastruktur, klimat, utveckling och andra områden viktiga.
Men även ”erbjudanden” relaterade till säkerhet och försvar kommer sannolikt att öka.
