Marcus BjörkKina gränser mot omvärlden har snart varit stängda i tre år som följd av landets “dynamiska nolltolerans” mot Covid-19.
Under den nyss avslutade 20:e partikongressen säkrade Xi Jinping en tredje femårsperiod som landets ledare. Frågan är nu om landets strikt stängda gränser kommer att kvarstå efter den politiskt känsliga tidsperioden i samband med kongressen.
En grupp kinesiska akademiker uppmanade nyligen till mer positiv omvärdering av Qing- och Mingdynastins beslut att stänga Kinas gränser.
En annan grupp akademiker har dock tagit ton till försvar för öppna gränser mot omvärlden. Hur bör denna förändrade diskurs förstås?
Historiskt perspektiv
Detta är inte första gången Kina stänger sina gränser för utomstående. Under Ming- och Qingdynastierna implementerades ”sjöförbud” (Hăijìn, 海禁), officiellt för att motverka det omfattande sjöröveriet längs kusten. Men tvångsdeportationer av boende inom cirka 30 kilometer från kusten ledde istället till att många av de drabbade anslöt sig till piraterna.
Andra bedömare menar att sjöförbudet främst syftade till att uppnå inrikespolitiska målsättningar som till exempel utmanövrering av politiska rivaler, stärkt centralmakt och valutamanipulation.
Liknande exempel på isolationism kan hittas även på andra platser i Östasien, exempelvis Tokugawashogunatets Japan. Där grundade sig den isolationistiska utrikespolitiken ”stängt land” (Sakoku, 鎖国) till stor del på en rädsla för de destabiliserande effekterna som kristendomen bedömdes inneha.
Denna rädsla bekräftades av Shimabaraupploppet (1637–1638) där kristna bönder och herrelösa samurajer, med understöd av nederländskt artilleri, gjorde uppror mot shogunatet. Japan förblev därefter i praktiken stängt fram till 1853, då USA genom kanonbåtsdiplomati tvingade japanerna att öppna vissa hamnar för handel.
Detta innebar början på Meijirestaurationen och Japans snabba industrialisering. Japan har alltsedan denna tid haft ett mer eller mindre aktivt utbyte med omvärlden.
Kina
Qingdynastin i Kina började bedriva sjöhandel med västerlänningar år 1685 genom hamnen i Guangzhou (Kanton), som då var den enda kinesiska hamnen där västerlänningar tilläts erbjuda sina varor.
Européerna hade få varor som intresserade kineserna med undantag för silver, som främst användes för att köpa kinesiskt te. Detta ledde till stora handelsunderskott hos Storbritannien och andra västerländska makter.
Under 1800-talet började britterna odla opium i Indien för export till Kina för att balansera handelsunderskottet. Detta ledde till utbrett opiummissbruk och social oro i Kina. 1839 sände därför kejsaren Daoguang en särskild kommissionär för att stoppa den illegala handeln med opium i Guangzhou.
Det blev startskottet för “århundradet av förnedring” (Bǎinián Guóchǐ 百年国耻) då Qingdynastin led förödmjukande nederlag i opiumkrigen, tvingades avträda Hong Kong och skriva under flera ofördelaktiga föredrag.
Efter den “reform och öppning” (gǎigé kāifàng, 改革开放) som inleddes under Deng Xiaoping 1978 har det – med undantag för en kort period kring tiden för massakern vid himmelska fridens torg 1989 – funnits mer eller mindre konsensus inom kommunistpartiet att Kina bör vara öppet mot omvärlden. Detta särskilt som Kinas tidigare isolering ofta har pekats ut som en av grundorsakerna till århundradet av förnedring och landets ekonomiska efterblivenhet.
De som nu vill omvärdera Qing- och Mingdynastins policy om stängda gränser hävdar att den framgångsrikt skyddade Kinas kultur och folk från utländskt inflytande. Detta tankegods har även kunnat skönjas i politiska kampanjer som 1983 års “anti-föroreningskampanj” (qīngchú jīngshén wūrǎn 清除精神污染), som syftade till att förhindra att västerländska ideér fick fäste och “förorenade” det kommunistiska Kina.
Denna kampanj var en motreaktion mot det ökade kapitalistiska inflytandet efter Kinas öppnande mot omvärlden. Efter mindre än två månader såg dock bland andra Deng Xiaoping till att denna kampanj avslutade i förtid.
Under Xi Jinping
Xi Jinping har ibland kallats den mest ideologiska kinesiska ledaren sedan Mao. Detta efter att, i motsats till sina mer teknokratiska företrädare, visat en tendens att prioritera ekonomisk tillväxt lägre än en rad andra politiska målsättningar.
Xi uppges vara besatt av Sovjetunionens kollaps, och att ha landat i slutsatsen att den enskilt största orsaken till kollapsen var att dess kommunistparti tappade tron på sig självt och sina ideér. Han har därför under de senaste tio åren fokuserat på att stärka det kinesiska kommunistpartiets marxistiska rötter och eliminera “utländska föroreningar” som hotar att splittra partiet.
Den omfattande korruptionen och den fragmenterade statsapparaten som vuxit fram till följd av “kollektivt styre”, ses också som ett hot mot partiets sammanhållning vilket i sin tur är en anledning till att Xi konsekvent har stärkt sin personliga makt över partiet och staten.
Genom att anknyta till Ming- och Qingdynastiernas stängda gränser och dess nypåstådda värnande av kinesisk kultur, kan Xi med hjälp av historiska referenser öka legitimiteten av dagens stängda gränser. Det knyter även an till den vanliga förekommande officiella diskursen om Kinas särart; prefixet “med kinesiska särdrag” är ett uttryckt som ofta ses efter valfri officiell politisk teori.
Att hålla gränserna fortsatt stängda kan i Xi Jinpings ögon tjäna till att stärka Kina. Det minskade utbytet med resten av världen minskar de “spirituella föroreningar” som ideér från väst anses utgöra. Åtgärderna syftar även till att visa befolkningen att kommunistpartiet värnar deras hälsa, i motsats till utländska makthavare som inte utövar nolltolerans mot Covid-19.
Samtidigt kan Kina fortfarande välkomna rätt sorts gäster, vilket ses på det stadigt ökande inflödet av utländska direktinvesteringar och inte minst på den tyska förbundskanslern Olaf Scholzs besök i Peking tidigare denna månad.
Med stängda gränser minimeras de upplevda skadeverkningarna på folket som följer av ett öppet kapitalistiskt Kina, samtidigt som de kan behålla många av de ekonomiska fördelar som ett öppet kapitalistiskt Kina innebär. Man vill med andra ord försöka plocka russinen ur kakan.
Att endast välkomna högt uppsatta dignitärer och företagsledare till Kina i syfte att främja ekonomiskt utbyte för osökt tankarna till 1700-talets Kanton – med efterföljande konsekvenser.
