Bild från 18:e partikongressen 2012, då politbyrån valdes genom omröstning i partitoppen. De demokratiska reformerna som pågick inom Kinas kommunistparti har dock rullats tillbaka under Xi Jinpings tid vid makten, så att han själv har fått större inflytande att utse såväl sig själv som övriga delar av det politiska ledarskapet. (Bild: Remko Tanis, CC BY-NC-ND 2.0 via Flickr)

Så utses Xi Jinping till Kinas ledare under partikongressen

I dag påbörjades det kinesiska kommunistpartiets 20:e partikongress och med Xi Jinpings uppläsning av partiets arbetsrapport, vars betydelse Kinamedia skrev närmare om i går.

Tidigare i veckan förklarade Kinamedia även hur president är ett närmast ceremoniellt ämbete i Kina, och blott den tredje viktigaste posten som Xi Jinping styr landet genom. Den allra viktigaste är kommunistpartiets generalsekreterare, och det är denna post som Xi förväntas utses till för ytterligare en femårsperiod när kongressen avslutas på söndag.

Trots att posten som partiets generalsekreterare är Kinas viktigaste, så är saknar många kunskap om hur det går till när generalsekreteraren utses. Exempelvis har flera svenska medier i veckan skrivit att Xi Jinping ska “väljas” till denna position under kongressen.

Kom ihåg att ord spelar roll: genom att ge skenet av att Xi väljs till ledare med hjälp av någon slags demokratisk process, så legitimerar man samtidigt hans ställning. Det är ju sällan man säger att ledarna i andra leninistiska partistater som Nordkorea eller Venezuela “väljs”, och i så fall säger man det oftast med glimten i ögat.

Låt oss då börja med hur processen går till rent formellt. Nikkei Asia publicerade inför kongressen lättbegriplig grafik över de olika nivåerna i kommunistpartiets politiska hierarki som närvarar vid evenemanget:

Inför kongressen så utses närmare 2 300 ledamöter som ska rösta fram en centralkommitté med 376 medlemmar. Av dessa har 205 rösträtt, och 175 stycken är suppleanter som kan ersätta de ordinarie medlemmarna i händelse av sjukdom – eller, så klart, om dessa rensas ut för korruption eller någon sorts maktkamp.

Som grafiken visar så röstar de 205 sedan fram en politbyrå bestående av 25 ledamöter, samt ett så kallat ständigt utskott på sju medlemmar bland vilka även en generalsekreterare ska utses.

Men av framför allt två anledningar är det felaktigt att återge partiets propaganda om att politbyrån och det ständiga utskottet samt generalsekreteraren “väljs” i en slags demokratisk process under partikongressen.

För det första så har alla positioner avgjorts på förhand. Kommunistpartiet är – särskilt under Xi Jinpings ledning – beroende av stabilitet och förutsägbarhet, samt helt intolerant mot några som helst överraskningar.

Kohandeln och maktkampen mellan olika intressen och fraktioner inom partiet har inför denna kongress i princip pågått sedan den 19:e partikongressen för fem år sedan, och givetvis intensifierats ju närmare evenemanget tiden har lidit.

Det sista tillfället att påverka sammansättningen av partiets översta ledarskikt var sannolikt i mitten av augusti under det mytomspunna mötet vid badorten Beidaihe, knappt 30 mil öster om Peking, dit den nuvarande partitoppen samt en rad äldre partiveteraner och en rad andra inflytelserika figurer drar sig tillbaka varje år.

Här har Mao Zedong tidigare drivit genom beslut som att lansera “det stora språnget” som resulterade i världshistoriens största svältkatastrof, samt att börja beskjuta Taiwan med artilleri vilket ledde till den så kallade andra krisen i Taiwansundet 1958.

Många viktiga och ödesdigra beslut har alltså genom årens lopp tagits i Beidaihe, dit inte ens de statliga medierna har tillträde. I samband med partikongressen vart femte år är hemlighetsmakeriet kring detta möte extra omfattande.

Ingen officiell notis eller något meddelande kablades från myndigheter eller medier när den högsta ledningen plötsligt försvann från allmän åsyn i mitten av augusti. Likaledes kom heller ingen information om att mötet avslutats när de plötsligt började dyka upp igen på olika håll två veckor senare.

För det andra så är inte heller processen som äger rum bakom stängda dörrar demokratisk, även om den i vissa perioder under kommunistpartiets historia i alla fall har haft mer eller mindre politiska inslag.

Under stora delar av sin livstid åtnjöt Mao Zedong i det närmaste obehindrad makt att avgöra både storleken på politbyrån och dess ständiga utskott, samt vilka ledamöter som ska sitta där. Men detta kom att ändras efter hans död 1976, eftersom Mao envälde slutade med ett maktmissbruk som omkullkastade hela det kinesiska samhället under kulturrevolutionen.

När Deng Xiaoping fick makten så rådslog han istället med “de åtta odödliga” om vilka som ska sitta i politbyrån, dess ständiga utskott och vem som ska vara generalsekretare.

De åtta odödliga var termen på en samling revolutionärer som liksom Deng själv överlevt så väl det kinesiska inbördeskrig som Mao Zedongs utrensningar. Idén var att undvika samma kaosartade maktkamper och utrensningar i framtiden, genom att tillsammans utse en politbyrå där flera fraktioners olika intressen fanns representerade.

Trenden med maktdelning fortsatte efter Deng Xiaopings död 1997. Makten balanserades nu inte bara mellan olika fraktioner inom partiet, utan även mellan partiet och regeringen, som med sina olika institutioner och departement övertog flera viktiga uppgifter från själva partiet.

Reformerna gav upphov till den första fredliga maktöverlämningen inom kommunistpartiet någonsin, när Hu Jintao blev generalsekreterare år 2002 och president året därpå; ingen liten händelse i ett parti som sedan grundandet 1921 genomgått många blodiga maktkamper.

Hu Jintao uppgav öppet att han vill se ett ökat mått av demokrati inom partiet. Han vidareutvecklade reformerna, bland annat genom att kandidater till centralkommittén fick tävla mot varandra i något som faktiskt påminde om riktiga val, låt vara att det blott handlade om omröstningar inom partiet.

När Xi Jinping själv blev en del av politbyrån för första gången 2007, så utsågs även detta viktiga organ genom omröstning. Men detta var en metod som Xi, själv sprungen ur en av de åtta odödliga familjerna, ogillade och börja motarbeta.

Att hans arbete bar frukt märktes tydligt vid den förra partikongressen 2017, då Xi Jinping utsågs till partiets generalsekreterare för andra gången. Då lät den statliga nyhetsbyrån Xinhua veta att man upptäckt röstköp och annan politisk manipulering under omröstningarna vid föregående kongresser; i synnerhet från personer som varit Xis politiska fiender.

Bara några månader senare så presenterades ett “förslag” att skrota gränsen för antalet mandatperioder som en president tillåts sitta vid makten. Det antogs av Kinas lagstiftande församling vid det efterföljande parlamentssammanträdet 2018, med de talande röstsiffrorna 2 958-2.

Denna konstitutionella förändring var viktigt eftersom det under de senaste årtiondena i Kina alltid har varit en och samma person som är partiets generalsekreterare och landets president. Därmed röjde Xi undan ett av de största kvarvarande hinderna för att kunna styra i längre än två mandatperioder, eller att som generalsekreterare behöva dela ens det minsta lilla inflytande med en ny president.

På kort tid hade partiets inre demokratiska reformer alltså tvärvänt, till ett system där Xi Jinping nu förväntas behålla makten inte genom att “väljas” som generalsekreterare på ytterligare fem år, utan genom att återigen armbåga sig fram genom att säkerställa sig om det nödvändiga stödet från partiveteraner och militär, snarare än röster från ledamöter i centralkommittén eller politbyrån.

Processen har alltså under Xi Jinping blivit mindre transparent och öppen än tidigare. Nu avgörs en stor del av befordringarna inom partiet genom att Xi Jinping själv för personliga samtal med flera dussin toppolitiker och pensionerade tidigare ledare.

Redan under 19:e partikongressen 2017 så använde Xi Jinping sin ökade makt för att besätta partiets centralkommitté med ledamöter som står honom nära eller har hans förtroende, vilket Bloomberg förtjänstfullt visar med snygg grafik i denna artikel utan betalvägg.

Under årets partikongress så förväntas han kunna utnyttja sin växande makt för att möblera om politbyrån och dess ständiga utskott i sin favör, då omkring hälften av alla ledamöter i organ ska bytas ut på grund av åldersregler och bestämmelser om antalet mandatperioder som Xi Jinping nu alltså själv blivit mäktig nog att bryta mot utan vidare.

Att mothugg saknas är inte särskilt märkligt. Sedan Xi Jinping tillträdde som generalsekreterare 2012, har enligt statliga medier 4,7 miljoner tjänstemän straffats i vad som torde vara världens mest omfattande kampanj för korruption någonsin.

Även om många självklart har varit korrupta, så har en stor del av dessa tjänstemän främst satts dit av politiska anledningar.

Tänk på allt detta när ni nästa gång hör att Xi Jinping ska “väljas” till Kinas ledare.