Magnus FiskesjöDen tyska staden Nürnberg genljöd den 15 maj från morgon till kväll av ceremonierna kring stadens egna internationella människorättspris som delas ut vartannat år, och denna gång gick till Sayragul Sauytbay, den kazakiska kvinna som flydde Kinas koncentrationsläger och 2019 fick fristad i Sverige.
Hon fick priset för sin outröttliga kamp för de etniska minoriteter som nu förföljs i Östturkestan (regionen som kallas Xinjiang i dagens Kina), inklusive kazaker och uigurer: ”[F]ör hennes beundransvärda mod i att rapportera om brotten mot de muslimska minoriteterna i Xinjang-regionen.” Juryn bestod av en internationell grupp på nio personer, med representanter från bland annat Kenya, Sydkorea, Peru, Danmark, samt Nürnbergs borgmästare Marcus König.
Borgmästaren överlämnade själv priset — en miniatyr av portalen till den människorättsgata som staden sedan 1993 installerat mitt i stadens centrum. Den är designad av den israeliske skulptören Dani Karavan, med en lång rad pelare och text från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Staden Nürnberg sparade verkligen inte in på någonting. Man arrangerade förutom ceremonin den 15 maj en hel serie samtal, möten, föreläsningar vid skolor om situationen i Xinjiang, och bokpresentationer om bland annat Sayragul Sauytbay och hennes medförfattare Alexandra Cavelius nya bok China-Protokolle, som diskuterar den kinesiska regimens förbrytelser, inte minst mot kvinnor.
Söndagen den 15 maj var fullspäckad. Först hade man på morgonen en ekumenisk kristen och muslimsk gudstjänst, där flera tyska präster predikade, inte minst Jan Martin Depner som arbetat i Hongkong i åratal och som nu satte förföljelsen av Xinjiangs muslimer i ett större sammanhang. En representant från stadens muslimer hälsade också Sayragul välkommen.
Man läste från Bibelns Andra Korinthierbrev 6:4-9, som talar om kampen för rättfärdighet, trots smälek och elaka rykten — en hänvisning till den intensiva smutkastning som den kinesiska staten bedrivit mot Sayragul sedan hennes flykt från Kina! Man hade dessutom tonsatt ett stycke från Sayraguls egen första bok Ögonvittnet, som nu blivit en gripande sång på tyska, om förtrycket, flykten och friheten.
Boken Ögonvittnet, om Sayraguls egna erfarenheter i Kinas vidriga straffläger, finns för övrigt nu på sju olika språk: tyska, svenska, engelska, franska, holländska, japanska, och finska.
Ceremonin i stadens fullsatta operahus klockan elva på morgonen var storslagen, med en fantastisk orkester och med tal av borgmästaren Markus König, av tyska politiker, jurymedlemmar, och Amnesty Internationals generalsekreterare som skickat ett videobudskap. Och så av Sayragul Sauytbay själv.
Borgmästaren lade sitt krut på att understryka vikten av de universella mänskliga rättigheterna — och samtidigt avvisa de kinesiska och ryska regimernas tal om begränsade mänskliga rättigheter i ”nationell” tappning, det vill säga de slags ”kinesiska mänskliga rättigheter” eller ”ryska mänskliga rättigheter”, som Kina och Ryssland vill ska ersätta FN-deklarationen från 1948. Icke, sade borgmästare König.
Sayragul Sauytbay – som redan talar mycket bra svenska – talade kraftfullt direkt på sitt modersmål, kazakiska, med simultanöversättning både till tyska, engelska — och svenska: det senare eftersom familjen Sauytbay och ett antal svenskar också var på plats. Hon talade om den pågående människorättskatastrofen med omskolningsläger, straffarbete och en hänsynslös utradering av den kazakiska och uiguriska kulturen — och varnade för den kinesiska regimens expansionistiska globala ambitioner.
Hon sjöng också en impromptu aria på kazakiska — det måste ha varit premiär för det kazakiska språket på operahuset! Nürnbergsorkestern var inte sämre, när den avslutade med ”överraskningsstycket” Rivers of Babylon, också detta med djup symbolik.
Sedan gick hela publiken, och halva stadens befolkning kändes det som, och satte sig till bords vid Nürnbergs nu traditionella Friedenstafel — hundratals öppna ”fredsbord” som placerats ut längs gatorna, där hundratals åhörare nu kunde njuta av vårsolen, ha knytkalas och diskutera.
Jag satt själv tillsammans med en grupp tyska forskare och studenter vid Nürnberg-Erlangen-universitetets centrum för mänskliga rättigheter, och vi hamnade snart i en intensiv diskussion om FNs människorättsrepresentant Michelle Bachelet, som ju snart ska resa till Kina.
Officiellt sker resan för att inspektera situationen för de mänskliga rättigheterna, men hennes delegation kan mycket väl bli så hårt regisserad av de kinesiska myndigheterna att resan blir meningslös, eller till skada för FNs globala anseende. Vi var eniga om att hon inte borde resa. Bachelet borde istället publicera en egen rapport — och helst utlysa en internationell tribunal i FN:s regi, så som man gjorde för Bosnien, Rwanda, och för Kambodja.
Vid bordet fanns flera aktivist-veteraner, som berättade om Nürnbergs nya identitet som ett centrum för mänskliga rättigheter. Stadens internationella pris är en av komponenterna, liksom arkitekturen, akademin och så vidare.
Allt detta har kommit till först efter det kalla krigets slut, när Tyskland på allvar började ta itu med sitt eget förflutna. Bakgrunden här är förstås Nürnbergs förflutna som Hitlers stora paradstad. Platserna där nazisterna höll sina mest notoriska massmöten, filmade av Leni Riefenstahl, finns delvis bevarade, i ett nytt parklandskap strax utanför staden.
Man kan ta spårvagnen dit, och stiga av vid ett Dokumentationscentrum om nazismen som inhysts i ett av nazisterna aldrig färdigbyggd möteshall. Utanför börjar Grosse Strasse, en stenlagd paradväg, som pekar tillbaka mot Nürnbergs gamla kungapalats. Gatan ser med vilje inte färdigbyggd ut. Den är lagd med stenar som huggits av fångar vid koncentrationslägret Mauthausen i närheten — här påminns vi om parallelen med hur fångarna i Kinas indoktrineringsläger nu i stort antal överförs till slavarbete i olika former.
Ytterligare en anledning till staden Nürnbergs speciella profil är förstås att segrarmakterna höll Nürnbergtribunalen här 1945-46, direkt efter andra världskrigets slut. Ett urval höga nazister hördes och dömdes i en domstolssal i Nürnberg. En sal som i dag förstås också det är ett mycket sevärt museum.
Nürnbergtribunalen ägde rum innan dagens FN-dokument ännu existerade, inklusive deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948), och folkmordskonventionen (1948), som Kina så flagrant bryter mot idag.
Kanske vore Nürnberg idag, med dess nya profil, en bra plats för en Kina-tribunal i FN:s regi om det pågående folkmordet i Östturkestan (Xinjiang).
Efter att denna artikel skrivits gjordes ett avslöjande om villkoren i fånglägren i Xinjiang genom information som läckt ut från områdets polis. ”Xinjiang Police Files” består av tusentals foton av etniska minoriteter i dessa läger, samt information om hur de behandlas i fångenskapen. Delar av materialet kan ses via BBC.
