I dag börjar andra omgången av offentliga utfrågningar vid den oberoende Uyghur Tribunal in London, som pågår 10-13 september. Tribunalen har organiserats som ett forum för att samla och utvärdera vederhäftig information kring de många anklagelser som riktats mot Kina med anledning av den kinesiska regeringens pågående kampanj mot uigurer och andra etniska minoritetsfolk i Xinjiang-regionen (Östturkestan), i västra Kina.
Vid första omgången i juni deltog en lång rad vittnen, inklusive flera som funnit en fristad i Sverige, inklusive uiguriska Nyrola Emilä och kazakiska Sayragul Sauytbay, med starka vittnesmål om grymheterna mot deras folk hemma i Xinjiang/Östturkestan. Många fler vittnen väntas denna andra och sista omgång, inklusive expertvittnen på områden som slavarbete, kulturmord och andra aspekter. Allting sänds live via Youtube.
Bevisen tornar upp sig mot Kina, och det betyder ett ansvar för Sverige som liksom våra nordiska grannländer är medlemsstater i FN:s konvention mot folkmord. Den förpliktigar oss uttryckligen att bestraffa folkmord när det begås – som i Kina idag.
Det står redan helt klart att Kina bryter mot FNs konvention mot folkmord. Också under förra helgens internationella konferens i Newcastle, ”The Xinjiang Crisis: Genocide, Crimes Against Humanity, Justice” gick expert efter expert igenom det överväldigande material som samlats in sedan övergreppen inleddes 2017.
Kanske mest flagrant är den kinesiska statens systematiska kampanj med tvångssteriliseringar och tvångsaborter i syftet att långsiktigt omintetgöra de inhemska folken, och dessutom Kinas massiva beslagtagande av barn från det angripna folken, när de skiljer otaliga uiguriska barn både från sina familjer, och från sin kultur. Det bryter också helt klart mot folkmordskonventionens förbud.
Det handlar också om konventionens paragraf om trauma: De angripna folken tillfogas just nu ett massivt psykologiskt trauma för generationer framåt, i de rasistiska indoktrineringslägren där barnens föräldrar hjärntvättas för att bli kineser, liksom i tvångsarbetet dit fångarna sedan skickas, inklusive kinesiska industrier för tillverkning av textil och solpaneler.
Kinas systematiska raserande av inhemsk kultur och religion är en annan grotesk aspekt: Författare, artister och andra intellektuella försvinner – en gigantisk halshuggning av hela kulturen. Inhemska språken förbjuds. Statyer, monument, gravplatser och moskéer rivs. FN:s International Criminal Court (ICC) har nyligen slagit fast att sådana kampanjer utgör bevis för avsikten att begå folkmord i konventionens mening: Att utradera det angripna folket som sådant. Som nu sker i Kina.
Ytterst ligger ansvaret hos den kinesiske kommunistpartiledaren, som öppet insisterar på att statens politik i Xinjiang är ”fullständigt korrekt”. I veckan avlade han till och med ett symboliskt besök vid ett tempel utanför Peking som glorifierar ett av världens blodigaste folkmord någonsin, genomfört av en 1700-tals-kejsare i just Xinjiang. I dagens nynationalistiska Kina hyllas de gamla kejsarnas expansionskrig som en god sak. Den kritik som tidigare funnits mot Kinas egen imperialism, är som bortblåst.
Viktigast av allt är att vi nu redan har en klar bild av Kinas massiva övergrepp, som mer än väl räcker för att gå från ord till handling, så som Sverige är skyldigt att göra.
Börja med att officiellt stödja det pågående initiativet att öppna åtal mot Kina vid ICC, och samla andra länder i samma syfte. Börja med Norden. Vi borde alla dessutom öppet stödja Londontribunalen, som ju organiserats eftersom världens demokratiska regeringar hittills begränsat sig ord utan handling.
Kinas ledare vägrar förstås att delta – men redan hotet om lagföring vid ICC och i andra forum skulle kunna påverka dem att hejda folkmordet.
Av samma skäl måste vi också kräva att FN:s människorättskontor omedelbart inleder en egen formell undersökning. Sverige och EU borde sluta kräva att FN först ska få göra en inspektion på plats i Xinjiang – ett krav som regimen i Kina cyniskt förhalat ända sedan 2018 och som nu fungerar mest som EU-ländernas ursäkt att inte göra någonting.
Och en sådan visit vore faktiskt meningslös: Alla vet, att om den alls blir av, skulle det bara bli en Potemkin-parad, regisserad in i minsta detalj av den kinesiska regimen. Ett sådant propagandaspektakel skulle bara tillfoga FN:s anseende ytterligare skada, och distrahera från det viktiga: Att gå från ord till handling, mot Kina.
Att bojkotta solpaneler, bomull och alla andra produkter producerade med slavarbete i den kinesiska kolonin Xinjiang, skulle också kunna rubba Kinas kalkyl.
En ljuspunkt är att opinionen nu växer, världen över – senast med den svensk-kinesiska designern Louise Xins modevisning som protest mot den kinesiska regimens övergrepp.
