Magnus FiskesjöDen främsta likheten mellan den kinesiska staten och den klassiska kriminella maffian ligger i att båda ser gisslantagande och kidnappningar som en praktisk metod att uppnå sina syften.
Maffian, mexikanska narko-karteller och andra gäng har ibland skickat ett avskuret öra från sina offer, som bevis för att de verkligen sitter inne med den saknade personen, och menar allvar. Den kinesiska staten är inte underjordisk, utan dominerar ett av världens största länder. Så den paraderar istället sina offer på sina officiella tv-kanaler som CCTV och CGTN.
Där tvingas de gripna förneka och fördöma sig själva, med ett förskrivet manus och ett koreograferat framträdande, utanför varje rättslig procedur. Vår svenske medborgare Gui Minhai paraderades hela tre gånger (under 2016 och en sista gång 2018), mer än någon annan av den kinesiska regimens många samvetsfångar.
Tystnaden och avsaknaden av nyheter är förstås en härskarteknik i sig. Så är det också med Gui Minhai som sitter fången i Kina sedan sex år tillbaka, och som sedan flera år – inklusive efter den hemliga, rättsvidriga “rättegången” i februari 2020 – nekats svenska konsulära besök och medicinsk hjälp. Alltsammans uppenbart i strid med internationell rätt.
I de kinesiska kommunistledarnas kalkyl är människor inget annat än ett slags hårdvaluta, som man kan byta mot något bättre. “Människors lika värde” ingår inte i deras begreppsvärld.
Den officiella tidningen China Daily har en Europachef, Chen Weihua, som försade sig om just detta, när han i juni 2020 twittrade om Huaweis finanschef Meng Wanzhou, en medlem i den kinesiska kommunistpartiets aristokrati som Kanada på USA:s anmodan anhållit misstänkt för brott.
“Folk begriper ofta inte att Meng är värd 10 Kovrig & Spavor — om inte mer,” skrev han. Detta syftade på de två “vanliga” kanadensare, diplomaten Michael Kovrig och researrangören Michael Spavor, som Kina gripit som gisslan och höll fängslade för att sätta press på USA och på Kanada, att släppa Meng.
Kanada tvekade om hur man skulle bete sig. Många ville ge upp, och göra en “deal” med Kina, trots att det såklart skulle skada alla nuvarande och framtida offer för Kinas kidnappningar.
Det verkar som om USA fattade beslutet åt dem: Utlämningskravet drogs in av USA och Huaweichefen fick åka hem — och USA fick dessutom också hem de två amerikanska tonåringar som Kina i flera år hållit som gisslan, i syfte att tvinga deras kinesiske far, som är på flykt undan regimen, att ge upp.
Kina släppte sedan bums de båda kanadensarna, som om man ville understryka: Nu dansar ni minsann efter vår pipa.
Kanada verkar sedan inte längre ha drivit sitt ganska imponerande internationella initiativ mot gisslandiplomati särskilt aktivt. Det lanserades februari 2021, med 66 länder som jämte Kanada deklarerade att gisslantagande är illa.
Sådant låter bra, men hjälper förstås inte mycket. Den kinesiska regimen har bestämt sig för att strunta i det hittillsvarande internationella rättssystemet.
Det enda som kunde hjälpa vore att gemensamt sätta hårt mot hårt, sluta upp med “business as usual,” och till exempel bojkotta vinterolympiaden i Peking — upplagd som en enda stor propagandafest för regimen.
Det kinesiska gisslantagandet fortsätter samtidigt, efter behov, med måltavlor som Japan, Australien och Taiwan.
Och det handlar faktiskt om en praxis som redan genomsyrar Kina på hemmaplan, inte minst näringslivet. Som alla vet tas också utländska företags hela kinesiska verksamhet som sådan rutinmässigt som “gisslan,” för att pressa bolagen att underkasta sig regimen.
I den kinesiska kolonin Xinjiang (Östturkestan), där folkmordet mot uigurerna och andra folk rullar på. Nyhetsblockaden och kontrollen är så strikt, att t.o.m. FNs chef för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, har gett upp de planer på att besöka regionen, något hon strävat efter sedan hon tillträdde 2018. Hon skulle ju ändå bara få träffa regimens utvalda intervjuobjekt, under direkt tvång och övervakning, dygnet runt.
Vi vet redan att regimen låser in folk i massläger, tvångssteriliserar kvinnorna, skickar arbetsföra till tvångsarbetsfabriker, tvångsomhändertar hundratusentals barn för helkinesisk uppfostran, och raserar den uiguriska kulturen. För att tysta vittnesmålen i utlandet från de som lyckats fly, som Sayragul Sauytbay och andra som nu bor i Sverige, griper regimen deras familjemedlemmar i Kina och tvingar dem till att filmas när de kritiserar sina nära och kära som lyckats fly till utlandet och uppmana dem att underkasta sig.
Detta är ett nytt slags tvångsbekännelse – som ibland märkligt nog till och med välkomnas, eftersom det kan vara det första livstecken man på lång tid fått från sin familj hemma i strafflägrens Xinjiang.
Hela proceduren påminner mycket starkt om hur den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai behandlats. Hon tystades ned efter att ha anklagat en partiboss för våldtäkt, och skrubbades bort från internet — men visades sedan upp igen, för att försöka distrahera den globala opinion som nu redan hotar lukrativa sportevenemang i Kina.
Hon blir nu som de levande döda i koncentrationslägren. Den berömde uiguriska trubaduren Abdurehim Heyit, som hastigt visades upp på liknande sätt, hade ett påtvingat leende: “Jag lever.” Sedan försvann han återigen spårlöst, in i den kinesiska gulagarkipelagen.
Mot denna bakgrund kan vi fråga oss: Vad vill egentligen den kinesiska regimen med Gui Minhai? Att vi ska underkasta oss, såklart. Sverige ska bli som Norge och andra följsamma tributstater som skickar ministrar till Pekingolympiaden mitt under pågående folkmord. Vi ska ha handel och kungavisiter, och niga och bocka medan vår medborgare sitter fängslad.
Vi ska sluta tjata om internationella regler och rättsystem, hålla tyst om mänskliga rättigheter och folkmordskonventioner, och istället lydigt underkasta oss den nya kinesiska världsordningen.
