Jojje OlssonSista veckan i september inträffar flera val som är mycket viktiga för flera länders relation med Kina. För en dryg vecka sedan skrev Kinamedia om hur Japans premiärminister meddelat sin avgång, och kommer ersättas av vinnaren i valet av ny ordförande i maktpartiet LDP 29 september.
Innan dess ska Taiwans oppositionsparti Kuomintang välja ny ordförande 25 september. Valet står främst mellan två kandidater som representerar två olika generationer och syn på relationen med Kina. Vinnaren kommer leda KMT i nästa års lokalval och eventuellt även i Taiwans presidentval 2024.
Däremellan kommer Tyskland hålla förbundsdagsval. 26 september går tyskarna till valurnorna för att utse en ny förbundskansler, efter sexton år med Angela Merkel vid rodret.
Läsare av Kinamedia känner redan till hur Merkel har varit Pekings allra viktigaste samarbetspartner inom EU. Givet Tysklands tilltagande dominans över unionen, särskilt efter Storbritanniens utträde, så definieras hela EU:s utrikespolitik till viss utsträckning i Berlin.
Angela Merkels inställsamma hållning till Kina kan i sin tur förklaras genom en titt på handeln mellan länderna.
När Merkel tillträdde 2005, så gick bara en bråkdel av tysk export till den kinesiska marknaden. Förra året gick Kina förbi USA som Tysklands största handelspartner, samtidigt som den tyska exporten till Kina nu är större än alla andra EU-länders sammantagna export dit.
Främst är det mäktiga tyska biltillverkare som tjänat på principen ”wandel durch handel” – förändring genom handel – som Merkel drivit gentemot Kina. Exempelvis sålde Volkswagen 4,2 miljoner fordon i Kina 2019, vilket utgjorde närmare 40 procent av företagets försäljning av personbilar.
Samtidigt har tyska industriföretag också sålt stora mängder utrustning till de fabriker som varit nödvändiga för att göra Kina till en framgångsrik exportnation.
New York Times framhåller hur Angela Merkel snabbt ändrade sitt tidiga fokus på mänskliga rättigheter i relationen med Kina, för att istället prioritera handel. Hon har under sin tid som förbundskansler besökt Kina tolv gånger, ofta åtföljd av stora tyska affärsdelegationer.
Merkels envetna merkantilism i relationen till Peking, även i en tid då andra europeiska aktörer ändrat uppfattning, kunde inte minst ses av hennes försök att driva genom det investeringsavtal mellan Kina och EU som senare lades på hyllan på grund av diplomatisk träta.
Det kunde även ses i vad som sannolikt var Merkels sista telefonsamtal med Xi Jinping i egenskap av förbundskansler. Där ska Merkel återigen ha uttalat stöd för ovanstående investeringsavtal, varpå Xi tackade henne för aktivt ha främjat Tyskland och Europas samarbete med Kina.
En närmare beskrivning av den tyska Kinapolitiken under Merkel kan ses i artikeln ”Germany must call off Angela Merkel’s Chinese love affair”, skriven av Deutsche Welles näringslivsredaktör. Där står bland annat:
Merkel’s big failure lies in the fact that she didn’t know when to stop courting Beijing, when to draw a red line. She sought to boost trade ties even on her last official trip to China, carrying with her a large delegation of German business leaders even as pro-democracy protests roiled Hong Kong.
In 2019, the Federation of German Industries (BDI), whose interests Merkel had been promoting in Beijing, described China as a ”systemic competitor,” concluding that it ”will not develop into a market economy or embrace liberalism in the foreseeable future.”
Still, Merkel carried on with her pro-engagement policy even if it meant bulldozing through an investment pact between the European Union and China despite the latter not ratifying International Labor Organization conventions on forced labor, something human rights groups had sought amid alleged use of slave labor in Xinjiang.
Nu är frågan inte bara hur den tyska Kinapolitiken kommer bli efter Angela Merkel, utan även vem som kommer egentligen kommer leda landet efter valet i september.
Merkels tilltänkta efterträdare Armin Laschet har fått ett svalt bemötande av väljarkåren. Enligt en väljarundersökning i Der Spiegel tidigare i veckan, ligger det kristdemokratiska regeringspartiet nu efter de tyska Socialdemokraterna med Olaf Scholz i spetsen.
Med 26 procent respektive 22 procent av väljarstödet, är det mest sannolika scenariot att antingen Laschet eller Scholz kommer bilda en koalitionsregering. Ingen av de båda har någon specifikt uttalad position vad gäller Kina, utan förväntas i stort driva en politik som påminner om Angela Merkels.
Däremot finns en stor skillnad gällande Kina bland de tänkbara koalitionspartnerna. Den mest högljudda kritiken mot Merkels Kinapolitik kommer från Annalena Baerbock, ledare för Tysklands gröna parti som skuggar de båda favoriterna med 16 procent av väljarstödet enligt samma undersökning i Der Spiegel.
Baerbock har bland annat nyligen återupprepat sina krav på högre europeiska tullar mot kinesiska varor, främst på grund av miljöstandarder.
Hon har tidigare även beskrivit Europas relation med Kina som en ”tävling mellan olika system” där auktoritära krafter står emot liberal demokrati, och bland annat förespråkat en bojkott av Huaweis produkter.
Nikkei Asia framhåller vidare hur Christian Lindner, ledare för det fjärde största partiet, det affärsorienterade Fria demokratiska partiet med 12 procent av stödet i väljarundersökningen, på senare tid har skrivit flera debattartiklar som kritiserat Angela Merkels inställsamhet till Kina.
Enligt samma tidning sägs Annalena Baerbock ha siktet inställt på posten som utrikesminister, medan Christian Linder gärna skulle bli finans- eller ekonomiminister.
En sådan regering bedöms ha en långt mer tveksam inställning till Kina än vad nu är fallet. Detta särskilt eftersom ingen av de två möjliga förbundskanslerna Armin Laschet och Olaf Scholz till skillnad mot Merkel har någon särskild profil vad gäller just Kinapolitiken – låt vara att Scholz sticker ut något i och med att även han har omfamnat EU:s kontroversiella investeringsavtal med Kina.
I andra änden av spektrat finns det tyska vänsterpartiet, som enligt Der Spiegel har sex procent av väljarstödet. Generellt beskrivs vänsterpartiet som Tysklands ”mest Kinavänliga parti”, och kritiserade exempelvis beslutet att skicka en tysk frigatt till vattnen i regionen Indo-Pacific.
En tysk forskare säger till Nikkei Asia att ingen förbundskansler skulle vilja bilda regering med både vänsterpartiet och det gröna partiet, som är varandras motpoler när det kommer till Kina.
Således skulle Kinapolitiken sannolikt bli märkbart annorlunda, beroende på vilket av dessa partier som ingår i nästa koalitionsregering.
För Peking vore en koalition mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att föredra. Likaledes skulle man nog vilja undvika en koalition där Kristdemokraterna fortsätter styra med Armin Laschet som förbundskansler, tillsammans med Tysklands gröna parti och Fria demokratiska partiet.
Oavsett vilket så har det nya tyska styret framöver en delikat balansgång att gå när det gäller Kina. På senare tid har Tyskland nämligen börja skifta något vad gäller utrikespolitiken. Nyligen meddelade Merkels regering nyligen att man ämnar öka samarbetet med så kallade likasinnade länder i Indo-Pacific.
Detta gav sig bland annat i uttryck av att frigatten Bayern förra månaden skickades till regionen, i en tid då allt flera västländer till Kinas förtret ökat sin närvaro framför allt i Sydkinesiska havet.
När Tyskland krävdes på en förklaring vad syftet med Bayerns färd egentligen var, så försökte man försäkra kinesiska myndigheter om sina goda intentioner genom att låta frigatten anlöpa i Shanghais hamn.
Nu i veckan nekades dock den tyska frigatten att anlöpa i Shanghai. Kinesiska myndigheter avfärdade förfrågan, och sade samtidigt att andra länder patruller i Sydkinesiska havet är motsägelsefulla och provocerar fram incidenter.
Budskapet är tydligt: Om Tyskland vill fortsätta åtnjuta goda och lönsamma relationer med Kina, så måste man hålla sig på rätt sida utrikespolitiskt.
Det är dilemmat som den nya tyska ledningen ställs inför gentemot ett alltmer aggressivt Peking, efter sexton år av eftergifter och ökat ekonomiskt beroende under Angela Merkel.
