Till helgen meddelade Japans premiärminister Suga Yoshihide sin avgång. Hans förklaring var nödvändigheten av att fokusera helt på bekämpningen av COVID-19, snarare än att avdela tiden för att också förbereda sig inför det liberaldemokratiska regeringspartiets (LDP) partiledarval 29 september.
Sannolikt beror avgången snarare på Sugas låga förtroendesiffror. På grund av pandemins utbredning och den oönskade olympiaden i Tokyo, så sjönk förtroendet för premiärministern hos den kräsna japanska väljarkåren efter sommaren till under 30 procent, från en topp på över 60 procent vid årets början.
Oavsett vilket, så var Suga Yoshihide aldrig menad att vara Japans ledare. Han tillhör ingen av de fyra fraktioner som dominerar maktpartiet LDP, utan tillsattes som en slags kompromiss mellan olika intressen efter att tidigare premiärminister Abe Shinzo förra hösten plötsligt meddelande sin avgång på grund av hälsoskäl.
Med Suga något oväntat ute ur leken, så tornar en rad kandidater upp sig för att överta rollen som Japans ledare. Men först en påminnelse om varför detta är viktigt för Kinamedias läsare.
Japan är fortfarande Asiens andra och världens tredje största ekonomi. På senare tid – vilket Kinamedia förra månaden skildrade i artikeln ”Japans utrikespolitiska uppvaknande en nagel i ögat på Kina” – har landet blivit mycket mer involverat i den regionala geopolitiken.
Och detta knappast på ett vis som Kina gillar. Tvärtom så har Tokyo gett sin militär ökade resurser och större befogenheter att agera i de infekterade territoriella tvisterna med Kina i Östkinesiska havet. Man har dessutom närmat sig Taiwan, i såväl ord som handling.
Vidare är den viktiga amerikanska alliansen med Japan själva grundbulten i USA:s militära och säkerhetspolitiska strategi i Östasien.
Alliansen är en av få amerikanska som inte rubbades under Donald Trumps tid vid makten, mycket tack vare den personliga relationen mellan Trump och Abe Shinzo. Med detta i åtanke, är det givetvis av största vikt vem som i framtiden kommer samtala med USA:s president.
Mycket tyder på att detta kan bli en kvinna. I dag rapporterade nämligen Nikkei Asia att man erfarit hur Takaichi Sanae avser ställa upp i valet till LDP:s partiledare.
Takaichi har suttit i det japanska parlamentet i åtta mandatperioder, och tidigare även varit inrikesminister.
Detta vore i så fall inte bara första gången som Japan får en kvinnlig premiärminister. Det vore likaledes första gången som en kvinna blir ledare för LDP, det parti som från och med grundandet 1955 har styrt Japan med undantag för två korta perioder.
Takaichi är känd för att vara extremt konservativ; en favorit bland högerfalangen i det redan mycket högerorienterade LDP.
Kyodo News påpekar bland annat hur hon tidigare har rört upp känslor i Kina och Sydkorea, genom att som minister besöka det historiskt känsliga templet Yasukuni.
Takaichi har fördelen att stå Abe Shinzo nära. Den förre premiärministern har under sommaren allt oftare setts framträda offentligt, och tros fungera som en slags kungamakare i bakgrunden.
Dock är inte Takaichi favorit. Faktum är att valet av LDP:s partiledare och därmed landets nästa premiärminister ser ut att bli en jämn och oförutsägbar historia.
Kishida Fumio, tidigare utrikesminister, var en av de första som meddelade sin kandidatur och är enligt många analytiker också den mest troliga efterträdaren.
Nikkei Asia publicerade i helgen en intervju med Kishida, med en rubrik som framhåller att kandidaten ser det som en ”topprioritet” att motverka Kinas framfart.
Enligt tidningen förespråkar Kishida även en utrikes- och säkerhetspolitik som påminner om Shinzo Abes, inklusive en utveckling av militärens attackförmågor som naggar Japans pacifistiska konstitution i kanten.
Kishida ses som ledare för en egen fraktion inom partiet, men sägs vara omtyckt av såväl Abe som den nu 80 år gamla finansministern Aso Taro, som även han utövar mycket stort inflytande i partiet och dessutom leder en egen fraktion.
Fraktionen som den nationalistiska och konservativa finansministern och tillika före detta premiärministern har dock samtidigt ett egen kandidat i racet. Nämligen Kono Taro, en karismatisk politiker med rätt erfarenhet och uppbackning.
Dock ligger det Kono i fatet att han varit ansvarig för vaccineringen mot COVID-19, vars långsamma utrullning pekas ut som den främsta anledningen till att Japan inte fått bukt med pandemin.
Dels gör det honom mindre populär bland allmänheten för tillfället. Dels avgår ju Suga Yoshihide med motiveringen att han måste ägna all tid åt att bekämpa pandemin, varför det vore märkligt om den tjänsteman som är ansvarig för landets vaccinering tar hans plats.
Kono är bara 58 år gammal – närmast en yngling inom japansk politik – och får nog vänta på sin chans. En som nu dock möjligen ser sin sista chans att bli premiärminister är Ishiba Shigeru, tidigare försvarsminister som leder en egen fraktion inom partiet.
Han har tidigare utmanat Abe Shinzo som premiärminister två gånger, senast 2012 då han var nära att vinna. Ishiba var också en av Sugas främsta motståndare när denne tillsattes på premiärministerposten förra hösten.
Att inte dra helt jämnt med figurer som Abe Shinzo eller Aso Taro innebär i japansk politik vanligtvis att vägen till det allra högsta ämbetet är blockerad.
Men samtidigt har Ishiba Shigeru, tillsammans med Kono Taro, fördelen av att åtnjuta högt stöd bland den japanska allmänheten.
I vanliga fall är det viktigare att hålla sig på rätt fot med de inflytelserika kungamakarna inom LDP. Men detta är inga vanliga tider. Den taffliga hanteringen av pandemin tillsammans med dystra ekonomiska utsikter har fått själva partiets popularitet att dala bland de japanska väljarna.
För att stoppa blödningen till rivaliserande partier, vill många därför se att nästa premiärminister är någon som allmänheten faktiskt känner till och tycker om, till skillnad från den okarismatiska och oväntade teknokraten Suga Yoshihide.
I en undersökning som Nikkei Asia genomförde i slutet av augusti, så föredrog endast tre procent av väljarna Takaichi Sanae som ny premiärminister. Möjligen är hon för konservativ för många kvinnliga väljare, samtidigt som de manliga väljarna vilka delar hennes värderingar är ännu för konservativa för att se en kvinna i toppen.
För att ställa upp som partiledarkandidat, måste en deltagare officiellt stödjas av 20 stycken parlamentariker från LDP. För Kishida Fumio, som själv leder en fraktion med 47 medlemmar, blir detta inget problem.
Detsamma gäller Taro Kono som tillhör Taro Asos fraktion med 53 medlemmar, samt Takaichi Sanae som av allt att döma har Abe Shinzos stöd.
De 20 underskrifterna kan dock bli svårare att samla in för Ishiba Shigeru, som leder en fraktion med blott 17 medlemmar och på grund av sina populistiska tendenser inte gillas av de övriga fraktionerna – låt vara att han alltså är populär bland väljarna och därmed även hos de inom LDP med lojalitet till partiet snarare än en viss fraktion.
Oavsett utfallet, så är det sannolikt att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen kommer ligga i stort sett fast.
I en separat artikel där USA:s relation till den framtida japanska premiärministern ligger i fokus, konstaterar intervjuade analytiker att det för tillfället inte finns någon joker bland kandidaterna som för att lugna Kina vill skjuta alliansen med Washington i sank:
Tobias Harris, a senior fellow at the Center for American Progress, said that regardless of who ultimately wins the LDP leadership contest, there is a foreign policy blueprint that all the candidates will follow. But he added that a government with a smaller majority will make it hard to adopt ambitious measures, such as adding strike capabilities to the Self-Defense Force. ”That’s going to be a harder political lift,” he said.
The good news for Washington is that the candidates interested in running are all familiar faces. Kishida and Kono were foreign ministers. Kono and Ishiba were defense ministers. ”If you want a prime minister with foreign and defense policy experience, you couldn’t ask for a stronger lineup,” Harris said.
Icke desto mindre blir valet 29 september mycket spännande att följa, i en tid då det länge så inåtvända och pacifistiska Japan återigen visar signaler på att öka sin geopolitiska närvaro i regionen.
