Bild från en av de presskonferenser som Taiwans kommandocentral för hantering av COVID-19 håller dagligen. (Foto: 美國之音, Public domain, via Wikimedia Commons)

Piloter, egyptier och Taiwans hantering av COVID-19

Då jag i slutet av denna månad återvänder till Taiwan, så väntar en två veckor lång karantän på ett hotellrum som ska betalas ur egen ficka. Ett rum du som inresande inte får lämna på fjorton dagar, och dit ingen annan människa får ta sig i annat syfte än att leverera din mat eller hämta dina sopor.

Just de stränga procedurerna för karantän var en förutsättning för vad som i omvärlden länge väckte avund som en mirakulöst framgångsrik hantering av COVID-19.

Trots att Taiwan har närmare 24 miljoner invånare så hade bara 1 100 fall registrerats fram till i maj i år, av den smitta som under lång tid lamslagit många andra länder.

Och trots att utbrottet i maj var katastrofalt med taiwanesiska mått mätt, så har till dags dato endast 837 personer dött av COVID-19 i Taiwan, och totalt drygt 16 000 smittats sedan pandemins början.

I hanteringen av viruset kan Taiwan således något hårdraget sägas utgöra Sveriges motpart. Om Sverige var först med begreppet “flockimmunitet”, så har Taiwan genom en rad åtgärder satsat sina kort på att helt stänga ute pandemin.

Detta har resulterat i att vissa taiwanesiska restriktioner istället tilltar, medan trenden på många andra håll i världen går i motsatt riktning.

Visserligen har den lockdown som infördes efter några hundra fall i maj månad nu luckrats upp något. Men procedurerna för karantän – såväl för inresande som bofasta invånare vid lokala utbrott – har tuffats till, särskilt med tanke på ambitionen att inte låta Delta-varianten av COVID-19 kommer in i landet.

I slutet av juni meddelades att möjligheten till hemkarantän – vilket jag själv genomgick förra året – skrotas. I slutet av augusti skärptes även kraven för anställda vid flygbolag, vilket var andra gången denna sommar.

Liksom Australien, Nya Zeeland, Vietnam och ett fåtal andra länder som till en början lyckades nästa helt hålla COVID-19 utanför landets gränser, så blir det allt svårare ju längre tiden går för taiwanesiska politiker att få allmänheten att acceptera att leva sida vid sida med viruset.

Istället har den strategi som ofta kallas för “zero tolerance” eller nolltolerans skapat något av en hysteri, där olika tjänstemän i det närmaste försöker överträffa varandra i åtgärder för att stoppa smittspridningen, samtidigt som medier genom skandalartad rapportering kapitaliserar på befolkningens skräck för allt som kan förknippas med viruset.

Den oroande trenden har den senaste tiden uppmärksammats på fler håll:

Enstaka personer som varit olyckliga nog att smittas, har alltså vid flera tillfällen i det närmaste hängts ut som skyldiga med sina personuppgifter online.

Vidare har stigma skapats kring vissa grupper, som exempelvis migrantarbetare från andra sydostasiatiska länder som bor trängre och mindre hygieniskt än den genomsnittliga taiwanesen och därför löper större risk att drabbas av alla smittbara sjukdomar, inklusive COVID-19.

Vid sidan av låglönearbetare så har hysterin även drabbat vissa yrkesgrupper som tidigare varit privilegierade. The Telegraph publicerade till helgen en artikel som bygger på intervjuer med flera piloter och deras familjer.

Piloterna och flygvärdinnor – vilka under pandemin i stor utsträckning har arbetat med flygfrakt – har de senaste 18 månaderna spelat en avgörande roll för att förse Taiwan med allt från vaccin till vissa matprodukter och utrustning för att hålla landets viktiga exportindustri igång.

Men på grund av att flera fall av COVID-19 har spårats till piloter, så har yrkesgruppen nu blivit något av en paria i det taiwanesiska samhället.

Intervjuade piloter uppger bland annat att de vägras sjukhusvård samt att deras barn blivit uppmanade att stanna hemma från skolan:

Airline employees claim rising discrimination, including incidents of schools asking their children to stay home and healthcare facilities refusing to treat them. One pilot reported a colleague had suffered a suspected broken foot for months as he could not get admitted to hospital.

Once proud of their jobs, many no longer admit publicly to their profession.

“You feel ashamed of being a pilot here in Taiwan,” said one. “I’m not going to say I’m a pilot. I feel like I’m hiding, like a thief,” he said.

“People are thinking the pilots are murderers because we brought back the virus,” said another crew member, describing a “witchhunt” atmosphere, fuelled by online hate and bullying, including comments wishing death on pilots.

Piloter som kommer tillbaka från sina utlandsuppdrag har fortare något mildare regler för sin karantän än andra invånare. De behöver bara spendera fem dagar i sluten karantän, följt av en slags självkarantän under nio dagar.

Icke desto mindre omöjliggör reglerna familjeliv, och tidigare denna vecka varnade flera piloter för att den fysiska och mentala skadan som ett och ett halvt år av dessa villkor inneburit kan ha negativ påverkan på flygsäkerheten.

Vid sidan av inkomst, boendevillkor och yrkesgrupp så kan vad allt fler enligt nedan kallar för en “häxjakt” även rikta in sig på nationalitet eller etnicitet.

Tidigare i veckan började rykten spridas om att Delta-varianten av COVID-19 tagits till Taiwan av en inresande egyptier, som i lokala medier smeknamnet “den egyptiska pappan”.

Vederbörandes bostad blev allmän kännedom, och huruvida han är “skyldig” för att ha blivit smittad med Delta-varianten har den senaste veckan varit en återkommande fråga bland inhemska journalister på den dagliga presskonferens som regeringens kommandocentral för hanteringen av COVID-19 anordnar:

Visst bör journalisterna i fråga skämmas för sitt beteende. Men samtidigt skulle detaljintresse för varje enskilt fall inte existera, om den rådande strategin med nolltolerans inte bidragit till att piska upp den närmast populistiska rådande skräcken.

Taiwans politiker är givetvis införstådda med att den rådande situationen inte är hållbar i längden. Den uttalade ambitionen är att lätta på restriktioner och karantän när en majoritet av befolkningen är vaccinerad.

En lokal hälsoexpert vid namn Chi Chunhuei sade exempelvis tidigare denna vecka att Taiwan “gradvis kan påbörja fasen att samexistera med viruset” först efter av hälften av landets befolkning är fullt vaccinerade.

Men det kan ta ett tag. För återigen i likhet med länder som Australien och Vietnam – vars strategi främst bygger på att stänga viruset utanför landets gränser – så går vaccineringen i Taiwan relativt långsamt.

För att ytterligare komplicera situationen så har Kina blockerat inköp av utländska vaccin, i ett försök att pressa taiwanesiska myndigheter till att köpa kinesiska vaccin.

Taiwan har istället förlitat sig på donationer, samt utvecklat ett eget vaccin som just har börjat användas. Även om vaccineringen med anledning av detta nu något snabbare än tidigare så har endast omkring fem procent av befolkningen i dagsläget fått två sprutor.

Det råder ingen tvekan om att Taiwans åtgärder för att stoppa smittspridningen ända sedan pandemins utbrott varit mycket framgångsrika och kompetenta. Landets pandemihantering ligger fortfarande bland de främsta i världen vad gäller smittade och döda i rena antal.

Men samtidigt kan man nu börja skönja de oundvikliga kostnader – personliga och samhällsmässiga – som denna strategi baserad på nolltolerans medför.

Något som jag säkert får anledning att återkomma till under mina stundande två veckor i karantän.