Bearbetad extern textDenna artikel publicerades 8 augusti i The Wire China under rubriken ”China’s Nuclear Options”. Den är skriven av Eliot Chen, och översatt till svenska enligt avtal med The Wire China.
Kina besitter nu en egen inhemskt utvecklad reaktorteknik, men oron inför dess kärnkraftföretag växer i flera länder.
Kina driver sina satsningar på kärnkraft framåt såväl på hemmaplan som utomlands – trots att vissa länder betraktar dess ambitioner med tvivel.
Det vara bara 30 år sedan man tog sin inhemska anläggning i drift, men Kina är redan nu världens tredje största producent av inhemsk kärnkraft. Utrustad med en egen reaktorteknik, har landets största aktörer nu planer på att uppföra kärnkraftverk i ett drygt dussin andra länder. Kina ligger redan på andra plats, näst efter Ryssland, som världens största exportör av kärnkraftanläggningar och tillhörande utrustning.
Ändå väcker den kinesiska kärnkraftens framfart frågor kring nationell säkerhet i omvärlden, i likhet med den oro som nyligen har satt käppar i hjulen för stora kinesiska teknik- och telekomföretag som Huawei.
Storbritanniens regering, som en gång i tiden välkomnade statliga kinesiska kärnkraftoperatörer, överväger enligt uppgift på att dra sig ur kommande projekt. Andra europeiska länder, inklusive Tjeckien och Rumänien, har tvekat inför att blanda in Kina i sina kärnkraftanläggningar.
Ändå kan kinesiska kärnkraftprojekt framstå som mer lockande än dito i rivaliserande länder som Ryssland, USA, Sydkorea och Japan. Detta tack vare generösa villkor för finansiering, lägre byggkostnader samt färre krav på tillsyn och regleringar. Kina har uppfört fyra kärnkraftverk i Pakistan, med två anläggningar till under byggnation planer på ännu en. Överenskommelser eller samförståndsavtal för ytterligare anläggningar har tecknats med Argentina, Turkiet, Iran, Saudiarabien, Kenya, Egypten och Sudan.
Denna vecka tar The Wire China en titt på Kinas växande kärnkraftindustri, med fokus på ett av landets största företag inom denna sektor.
Kinesisk kärnkraft globala utveckling
Under tidigt 2000-tal låg Pekings fokus på snabb utveckling av inhemsk kärnkraft, med det ofta uttalade målet om 400-500 gigawatts kapacitet år till år 2050. Detta kan jämföras USA, världens ledande kärnkraftproducent, vars nuvarande kapacitet ligger på under 100 gigawatt.
Den olycka som inträffade vid det japanska kärnkraftverket Fukushima i mars 2011 skakade dock om Kinas myndigheter, som kort därpå drog tillbaka alla utfärdade tillstånd för nya kärnkraftanläggningar. Landets ledare oroades över att en liknande katastrof på hemmaplan skulle innebära en katastrof för kommunistpartiet.
”Vid en viss nivå utgör varje ytterligare reaktor ökad risk,” säger Mark Hibbs, senior fellow vid tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace och författare till en rapport om kärnkraftens framtid i Kina, publicerad 2018. ”Detta är skillnaden mellan att ha 200 eller 500 reaktorer i drift.”
Peking började återigen ge klartecken för nya reaktorer 2015, men justerade ned målsättningen till omkring 300 gigawatts kapacitet till år 2050 – en minskning som motsvarar ungefär 250 reaktorer. Exporten av kraftverk nu hjälper Kinas stora statliga kärnkraftföretag att fylla gapet mellan utbud och efterfrågan. 2019 uppskattade en högt uppsatt industritjänsteman att Kina skulle kunna bygga upp till 30 reaktorer utomlands inom de kommande tio åren, som en del av de nya sidenvägarna.
Nukelärt oberoende
Kinas kärnkraftindustri tog ett stort steg framåt i november 2020, när den första anläggningen som använder landets egenutvecklade reaktor Hualong One startade driften i staden Fuqing, belägen i den sydöstra provinsen Fujian. Tidigare hade Kina byggt reaktorer baserade på teknik från amerikanska Westinghouse eller de franska bolagen Areva och EDF, vilket medförde dyra licenskostnader.
Den så kallade tredje generationens reaktorer som Hualong One har längre operativ livslängd och bättre säkerhetssystem än sina föregångare – även om vissa i branschen klagar ogillandes över Kinas påståenden om att tekniken är helt och hållet egenutvecklad.
”Med egen inhemskt utvecklad teknik behöver inte Kina betala några licensavgifter, vilket innebär att man kan sänka kostnaderna betydligt,” säger Lami Kim, docent vid U.S. Army War College som forskar om kinesisk export av kärnkraft.
Framgångarna med Hualong One – som internationellt marknadsförs under namnet HPR1000 – kan också minska påtryckningarna från internationella sanktioner mot kärnkraftoperatörer som statsägda China General Nuclear Power Group (CGN).
USA svartlistade 2019 export till företaget, efter anklagelser om teknikstöld för militära syften. När CGN:s anläggning i Taishan i provinsen Guangdong registrerade ökade strålningsnivåer i juni, så var företagets franska partner EDF tvunget att ansöka om statligt beviljande av undantag hos USA:s regering för att bistå med avgörande teknologisk hjälp.
Länder som köper kärnkraftutrustning från Kina kommer fortfarande ställas inför risker, som dels har att göra med operatörernas ledarstil och dels med reaktorernas säkerhetsfunktioner. Till skillnad mot USA så kräver inte Kina att mottagande länder ska leva upp till internationella säkerhetsöverenskommelser som ett villkor för försäljning. Man är heller inte del av internationella atomenergiorganets (IAEA) system för rapportering, som är till för att kärnkraftoperatörer ska utbyta erfarenheter med varandra gällande eventuella incidenter.
”Jag ifrågasätter inte nödvändigtvis teknologins kvalitet, utan snarare hur människor leder och driver anläggningarna, samt transparensen kring själva driften,” säger Kim från U.S. Army War College.
Men för länder som vill spara pengar kan Kinas relativt låga krav framstår som attraktiva. ”Länder måste anstränga sig extra för att nå upp till rigorösa amerikanska standarder gällande säkerhet och icke-spridning av kärnkraft, i syfte att skydda anläggningar från sabotage och stöld,” säger Kim. ”Det kan i sig vara besvärligt.”
CGN – från uppstickare till storföretag och svarta listan
CGN har blivit en av Kinas största statliga kärnkraftoperatörer, trots sitt regionala ursprung. Företaget var tidigare känt som China Guangdong Nuclear Power Group, vilket tydliggör dess rötter i den södra provins som gränsar mot Hongkong. Det byggde och drev flera av Kinas tidigaste kärnkraftverk i området, exempelvis i viken Daya och staden Taishan, som joint venture med större franska företag.
CGN försökte tidigt utmärka sig gentemot den mer etablerade statligt styrda jätten China National Nuclear Corporation (CNNC).
”CGN grundades med förväntan om att det över tid skulle utvecklas till ett ledande företag i likhet med aktörer som Siemens, Westinghouse, General Electric och andra,” säger Hibbs vid Carnegie Endowment. ”Det blev till ett företag som, på sätt och vis, inte var typiskt kinesiskt.”
I december 2014 fick CGN in tre miljarder dollar genom en börsintroduktion i Hongkong. Mindre än ett år senare, i oktober 2015, meddelade Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron, sida vid sida med Xi Jinping på besök, at CGN skulle förvärva en andel om 33 procent i kärnkraftverket Hinkley Point. Det blev den första omfattande kinesiska investeringen i en västerländsk kärnkraftanläggning.
Men sedan dess har CGN:s rykte bland länder i väst rasat dramatiskt. I augusti 2016 åtalade USA:s regering en amerikansk kärnkraftingenjör för att planera hjälpa CGN utveckla kärnkraftmaterial utan amerikanskt godkännande. Att CGN 2019 svartlistades av USA underminerade ytterligare bilden av företaget som en marknadsorienterad kärnkraftoperatör. För bara en dryg vecka sedan rapporterade Financial Times om hur Storbritannien överväger att exkludera CGN från sina kärnkraftprojekt.
Ändringen i CGN:s uppförande på senare år ”passar väl in i bilden av att det någon gång i mitten av 2010-talet fattades ett strategiskt beslut på en mycket hög nivå i Kina… där de företag som är involverade i nukelära verksamheter utanför Kina instruerades att bli mycket mer aggressiva i sina förehavanden på ett vis som bidrar till Kinas nationella försvar,” säger Hibbs.
I dag är det mindre tydligt vad som skiljer CGN från sin inhemska motpart CNNC: exempelvis så äger de båda operatörerna tillsammans det bolag som utvecklade reaktorn Hualong One.
”Det pågår en hel del lobbying och en viss strategisk planering angående hur den nukelära kakan ska fördelas,” säger Hibbs. ”CGN och CNNC må utgöra skilda företagsenheter, men de är starkt sammanlänkade.”
Eliot Chen är journalist baserad i Toronto, med tidigare erfarenhet som forskare vid tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS).
Artikeln är översatt av Petra Lindberg och redigerad av Jojje Olsson.
I mars i år skrev Kinamedia om hur kärnkraftolyckan i Fukushima påverkade den globala utbredningen av kärnkraft – sedermera ledde till ett kinesiskt försprång vad gäller utveckling och export av kärnkraft. Läs mer: ”Tio år efter Fukushima: Situationen för kärnkraft i Kina och Japan”.
