GästartikelDenna text publicerades först 31 juli på engelska i Asia Times under rubriken ”The logic driving China’s big tech clampdown”, och är översatt till svenska i överenskommelse med artikelförfattaren Dale Aluf.
Regeringen har tydliggjort att man inte längre kommer tillåta Kinas stora internetföretag bestämma reglerna kring insamling och användning av data.
Kinas teknologiska storföretag konfronteras nu med regleringshinder av episka proportioner, vilka har raderat miljarder dollar i värde då kinesiska aktier har störtdykt på grund av oro över att denna slags investeringar blir alltmer riskabla.
När investerare nu skyndar sig att bedöma den ökade risken i och med en beräknad regleringsprocess som inte några tecken på att mattas av i Kina, så är det nu av största vikt att förstå logiken bakom denna utveckling.
Allting började i oktober förra året just efter att Alibabas grundare Jack Ma, dessförinnan Folkrepubliken Kinas favoritmiljardär, i ett tal vid en branschkonferens i Shanghai kritiserade finansiella regleringsmyndigheter för att motverka innovation.
Sedan dess har vi sett kontinuerlig ström av regleringar och tillslag: Alibaba fick en rekordböter på 18,2 miljarder yuan, Tencent har tvingats att omstrukturera sig till ett finansiellt holdingbolag, Ant Groups börsnotering stoppades och samåkningsföretaget DiDi har blivit borttaget från app-butiker runtom i fastlandskina.
I sitt senaste drag har myndigheterna vänt uppmärksamheten mot EdTech (”Education Technology”, eller trenden att undervisa med digitala hjälpmedel), med ambitionen att Kinas tidigare så lukrativa företag som erbjuder utbildning online ska bli icke vinstdrivande. Såväl teknikföretag som investerare undrar nu vem som blir regleringsmyndigheternas nästa måltavla.
En bedömning av situationen ger nu vid handen att det ligger mer bakom utvecklingen än blott ett missrådigt tal av Jack Ma. Så vad fick egentligen regleringsmyndigheterna att ta av silkesvantarna?
För det första så strävar Kina efter att upprätthålla stabilitet inom och kontroll över finanssystemet.
Kinas finanssystem har varit en central del i landets statligt styrda utvecklingsmodell – vilket i sin tur har möjliggjort för Kinas styrande kommunistparti att genomföra en experimentell ekonomisk reform, samtidigt som den centraliserade politiska kontrollen säkerställts.
Allt sedan den globala finanskrisen 2008, så har rädslor kring långivares bristande likviditet med risk att utlösa en inhemsk finanskris spökat kinesiska myndigheter till en grad som gränsar till paranoia. COVID-19-pandemin har ytterligare förvärrat dessa farhågor.
Förvisso kan Jack Mas numera ökända ha påskyndat kampanjen, men regulatorernas oro rörande fintech-industrins potential att destabilisera det bredare finanssystemet hade redan vuxit fram under flera års tid.
Före tillslaget så drevs Ant i grund och botten som en finansinstitution, dock utan att vara reglerad som en sådan. Fintech-jätten lånade ut pengar i samarbete med traditionella banker, men det var bankerna och inte Ant som åtog sig de största riskerna. Att erbjuda massiva lån utan att samtidigt ta på sig tillhörande risker kan enkelt leda till finansiell instabilitet.
I juni 2020 så hade företaget stått för omkring 230 miljarder dollar i lån till konsumenter på bankers och trustföretags vägnar genom plattformen Alipay – detta enligt Wall Street Journals kalkyleringar baserade på Ants ekonomiska redovisningar.
Partiets legitimitet är sammanflätat med folkets välstånd. Allt som äventyrar välståndet, inklusive finansiell instabilitet, är därför farligt för partiet. Regleringsmyndigheternas oförmåga att få tillgång till Ants data, begränsade deras kapacitet att identifiera framväxande risker.
Detta leder oss till den andra faktorn: tillgång till data.
Kinas kommunistparti är besatt av data – så till den grad att data nyligen definierades som en ”produktionsfaktor” vid sidan av land, arbetskraft, kapital och teknologi. Data från mobila betalningsplattformar som Alipay och WeChat, appar för leverans av mat som Meituan och tjänster för samåkning som DiDi genererar enorma mängder data som kan användas att analysera kundernas beteende in i minsta detalj.
DiDi, Kinas största samåkningsföretag, samlar information om användarnas geografiska plats, resväg och spelar till och med in ljudupptagningar från taxibilarna. Statliga kinesiska medier påpekar att ”[DiDi] kontrollerar den mest detaljerade personliga reseinformationen av alla stora internetföretag som är verksamma i Kina.”
Enligt Cyberspace Administration of China (CAC), myndigheten som ansvarar för kampanjen relaterad till data, så har ”Didi varit inblandat i allvarliga överträdelser av lagar och regleringar i samband med inhämtande och användning av personlig information.”
Något ironiskt, så är kinesiska myndigheter av uppfattningen att ”detta är oroande” eftersom ”Didi förefaller vara kapabelt att analysera en persons beteende och vanor genom big data [och] detta utgör potentiella informationsrelaterade risker för enskilda individer.”
I dagens teknologiskt drivna värld är data en maktvaluta. Kinas egna statliga medier förklarar detta bättre än de flesta andra: ”regeringen kommer inte tillåta internetjättar att besluta om regler kring insamling och användning av data. Standarden måste kontrolleras av regeringen för att säkra att storföretagen hålls tillbaka.”
Rapporten fortsatte genom att poängtera hur ”ingen internetjätte tillåts bli en super-databas innehållandes mer personlig information om det kinesiska folket än vad landet besitter, och än mindre använda denna data enligt sin egen vilja.”
Med bakgrund av den stora maktkampen mellan Kina och USA, så har myndigheterna också uttryckt oro kring det faktum att många företag i likhet med DiDi är listade i USA och har utländska aktieägare, med antydan att deras data därmed skulle kunna hamna i konkurrerande aktörers händer.
Den tredje faktorn som driver tillslagen är kopplad till den stora grad av makt som de teknologiska jätteföretagen har ackumulerat, vilket möjliggör potentiell exploatering av konsumenter och förhindrandet av konkurrens på marknadsvillkor.
Kort efter att de finansiella regulatorerna började granska kinesiska finansteknikföretag, så fann myndigheten State Administration of Market Regulation (SAMR) en möjlighet att rätta till den långvariga frågan om monopolbeteende.
Detta initiativ har lett till att regulatorerna utfärdat böter till minst ett dussin teknikföretag efter att man gett sig på Alibaba, inklusive Baidu, Byte Dance och Tencent som påstås ha ignorerat regler kring monopolverksamhet inklusive sammanslagningar och uppköpsaktiviteter utan tillstånd.
SAMR har också riktat sig mot affärsmetoder som falsk marknadsföring och orättvis prissättning som missgynnar konsumenten. De svåra förhållandena för lågavlönade arbetare vid vissa teknikföretag har under senare tid dragit till sig betydande uppmärksamhet från allmänheten, och hamnat under regulatorernas upp.
Kampanjen mot monopolverksamhet är nära kopplad till tillslagen mot data och information. Som Yu Xinmiao, docent vid Shanghai International College of Intellectual Property , berättade i media, så har ”antalet kinesiska Tesla-kunder ökat exponentiellt i takt med att bilarna blir mer prisvärda. Då data blir allt viktigare, så kan den nya lagen förhindra att det amerikanska företaget missbrukar data för att konkurrera ut potentiella rivaler.”
Hur kommer då EdTech-företagen in i bilden? Till att börja med så tar även de emot utländska investeringar och samlar in stora mängder data. Vidare är många av dessa företag är utländskt ägda, och Kinas kommunistparti är noga med att kontrollera vad landets elever lär sig.
Analytiker har beskrivit kampanjen mot EdTech-sektorn som ett försök att sänka kostnaderna för utbildning och att uppfostra barn, och därmed stimulera befolkningstillväxten – något som är i enlighet med Kinas skifte från ettbarnspolitik till trebarnspolitik.
Det verkar som Kinas branschorganisationer kan ha överdrivit en smula, och att myndigheterna nu är oroade över den takt med vilken utländskt kapital lämnar landet när investerare nu reagerar på floden av oförutsedda regleringsåtgärder.
Fang Xinghai, ordförande för China Securities Regulatory Commission, kallade nyligen till sig en samling bankmän till ett virtuellt krishanteringsmöte. Under tiden så har statliga medier arbetat intensivt för att återvinna investerarnas förtroende för kinesiska aktier.
Som den framstående Sinocism-bloggaren Bill Bishop förklarar, så låter budskapet från medierna som ”vi hade endast för avsikt att förstöra en sektor denna gång, lita på oss att dina pengar är säkra, på lång sikt så finns det stor potential att tjäna pengar genom att investera i Folkrepubliken Kina.”
Bishop bedömer att budskapet sannolikt kommer få önskad effekt. Till syvende och sist ”brukar girigheten triumfera över rädslan.”
Under tiden kan Kinas teknikjättar förväntas lägga mer krafter på att hjälpa Kina nå sina målsättningar – även om så sker på bekostnad av deras egna vinster.
Dale Aluf är chef för forskning och strategi vid Sino Israel Global Network & Academic Leadership (SIGNAL) och medlem av International Society for Political Psychology. Han kan kan kontaktas på dale.aluf@sino-israel.org.
Artikeln är översatt av Daniel Krygier och redigerad av Jojje Olsson
Kinamedia skrev i början av förra veckan om hur Alibaba, Tencent och andra kinesiska teknikföretag förlorade tusentals miljarder kronor i värde efter att landets myndigheter tillkännagivit en rad nya regleringar.
Under gårdagen skrev Kinamedia även om hur Duolingo, en av världens största appar för språkinlärning, tagits bort från flera kinesiska app-butiker på grund av kampanjen mot EdTech och utländska lärare.
