Karl StäringeEfter ett år av hård kritik från omvärlden jobbar nu myndigheter och statliga medier med att reparera Kinas internationella anseende. Anklagelser om att ha orsakat, missbedömt och felhanterat Covid-19 ligger till grund för den propagandaoffensiv som Kina nu riktar gentemot omvärlden.
Kinas negativa omdöme är synligt, inte minst i Sverige, där en opinionsundersökning från Utrikespolitiska institutet i november visade att cirka 80 procent av den svenska befolkningen saknar förtroende för landet.
I en ny rapport med titeln ”Vaccine narratives in Chinese state media” har jag undersökt närmare hur kinesiska statliga medier sprider särskilda narrativ om vaccin i ett försök att kontrollera situationen.
”Vi har bidragit med vaccinstöd till över 80 utvecklingsländer och exporterat doser till mer än 50 länder”. Detta är en ofta upprepad talepunkt från det kinesiska utrikesministeriets håll.
Siffrorna i fråga har ökat etappvis sedan kinesiska vaccin började skickas utomlands, och uppdateras när nya avtal eller löften materialiseras. Men exakt vilka länder det handlar om har den kinesiska staten inte tillkännagivit.
Däremot så talar man gärna om den totala produktionskapaciteten hos de inhemska vaccintillverkarna, som uppskattas kunna leverera flera miljarder doser innan årets slut.
Att majoriteten av dessa doser snarare exporteras än doneras, det framgår inte heller i den kinesiska rapporteringen. De senaste siffrorna från Bridge Consulting visar hur Kina sålt över 700 miljoner doser av sina inhemskt producerade vaccin medan donationer enbart utgör en bråkdel av den totala mängden—strax över 20 miljoner doser.
I övrigt så väntar ytterligare 10 miljoner doser distribution via Covax, det multilaterala samarbetet kring vaccin under Världshälsoorganisationen, vilket både Kinas utrikesministerium och statliga medier vid upprepade tillfällen har lyft fram.
Pekings val av ”vaccindiplomati” är att genom positiva budskap ge sken för altruism och givmildhet gentemot omvärlden. Just sådan strategi är tongivande i den kinesiska utrikespolitiken och propagandan i allmänhet, nämligen att sprida och förstärka Kina-vänliga narrativ, ofta från utomstående aktörer.
Otydliga definitioner av samarbete
Sedan pandemin bröt ut i början på 2020 så har kinesiska statsmedier försökt kontrollera debatten kring viruset. Man har spelat ner utomståendes ifrågasättande av Kinas hantering av utbrottet, skyllt ifrån sig, pekat ut andra länders missbedömningar och i vissa fall även förstärkt och spridit konspirationsteorier om virusets ursprung.
I min rapport framkommer hur både kinesisk- och engelskspråkig rapportering om vaccin i kinesiska statsmedier domineras av ett narrativ om samarbete. Budskapen är positiva. De konstaterar att Kina förespråkar internationellt samarbete och att resten av världen bör göra detsamma.
President Xi Jinping understryker aspirationen om att upprätta en ”mänsklig ödesgemenskap” (人类命运共同体), ett nyckelbegrepp som beskriver Kinas alternativ till den ”västerländska” multilateralismen.
Detta medför också egna ramverk för hur samarbete med Kina ska se ut. Det marknadsförs ofta som ”win-win”. Men i utbyte mot substantiella monetära eller infrastrukturella fördelar förväntas också återgäldning i form av politiskt stöd, till exempel genom att rösta enligt Kinas intressen i FN eller EU.
Centralt för samarbetsdiskursen är hur man benämner vaccin – särskilt de inhemskt utvecklade – som en ”global kollektiv nyttighet” (全球公共产品). Termens förekomst i media ökade explosionsartat efter att Xi Jinping nämnde det i sitt tal till WHO:s årsmöte Världshälsoförsamlingen (WHA) i maj förra året.
Värt att notera är hur statlig media aldrig kommit med en detaljerad förklaring av begreppet. Dess användning är ofta sammankopplad med resonemang kring Kinas vaccindonationer till utvecklingsländer som ursprungligen inte haft tillgång till vaccin.
En del av Kinas ”vaccindiplomati” har varit att genom sådana goda konnotationer gynna de kinesiska vaccinens internationella rykte och på så vis öka sitt inflytande över debatten.
Vaccinnationalism
Det har skett att utvecklingsländer saknat möjlighet att införskaffa vaccin från västerländska tillverkare. Detta har gynnat de kinesiska vaccinen, som i flera fall har avsaknaden av konkurrenter att tacka för sin framgång.
Förklaringen till denna avsaknad har i sin tur gett upphov till ytterligare ett narrativ om västländers inåtriktade ”vaccinnationalism”. När rika länder som USA, Kanada och Storbritannien började hamstra vaccin från Pfizer/BioNTech, Moderna och Oxford/AstraZeneca så förstärkte kinesisk media fördömande budskap från utomstående aktörer.
En av dessa var WHO:s generalsekreterare Tedros Adhanom Ghebreyesus vars yttrande om en ”katastrofal moralkollaps” i väst fick omfattande spridning i statliga kanaler.
I samma vända så framställde man Kina som ny ledare inom den globala folkhälsosektorn. Man har understrukit hur vaccin, likt virus, inte ser några landsgränser och bör således hållas från att politiseras för länders egen vinning.
Det går dock ingen ta miste på hur Kina missat att följa sitt eget råd. Till exempel så rapporterade Bloomberg att Paraguays regering mottagit erbjudanden om vaccin från individer med misstänkta kopplingar till kinesiska staten, i utbyte mot att upphöra diplomatiska relationer med Taiwan.
Man har även direkt hindrat avtal om vaccin mellan Taiwan och BioNTech, för att sedan erbjuda Taiwan kinesiska vaccin.
Kina har också erbjudit att via den Internationella olympiska kommittén (IOK) bistå deltagare vid OS i Tokyo 2021 och Peking 2022 med doser av sina inhemskt producerade vaccin. Och för varje dos som IOK köper åt atleterna så får de köpa ytterligare två doser att ge ut i dennes hemnation.
Här tydliggörs den kinesiska givmildheten. IOK erbjuds köpa vaccin vilket sedan beskrivs som ett tydligt exempel på Kinas solidaritet med omvärlden. Kinas altruistiska självbild undermineras dock när man tar i beräkning hur de kinesiska vaccinen ofta är både dyrare och mer effektlösa än många av alternativen.
Effektivitet och säkerhet
På en presskonferens den 10 april 2021, så medgav för första gången chefen för Kinas smittskyddsmyndighet, Gao Fu, att effektiviteten hos kinesiska vaccin är låg och att man beprövar nya metoder för att öka den.
Hans uttalande väckte stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt och spreds på Weibo, Kinas version av Twitter, där det till slut censurerades. Gao blev senare tvungen att korrigera sitt uttalande i en intervju med nationalistiska tabloiden Global Times, där han hävdade att han blivit misstolkad.
På presskonferensen var han även väldigt positivt inställd till mRNA-teknologin som ligger till grund för Pfizer/BioNTech och Modernas vaccin, något som strider mot tidigare rapportering från bland annat Global Times.
Knappt en vecka efter Gaos uttalande rapporterade dock Wall Street Journal att Pfizer/BioNTechs vaccin kan komma att godkännas för användning i Kina—ett skifte i signalering från Peking då statliga medier tidigare har ifrågasatt mRNA-teknologins säkerhet.
Kina har inget eget mRNA-vaccin redo, men det som troligtvis kommer bli det första tas nu fram i samarbete med landets militär.
Maskdiplomati, vaccindiplomati… vad väntar härnäst?
Det går att observera i media och annan officiell kommunikation hur Pekings respons till pandemin gått hand i hand med politiskt bundna narrativ.
Den ännu pågående vaccindiplomatin går i maskdiplomatins fotspår och omges av liknande hyllningar från statliga medier om hur Kina ”räddar” utvecklingsländer, hur kinesiska vaccin kommer som ett efterlängtat regn efter en period av långvarig vaccintorka.
Under den kommande tiden väntar mer av samma mynt. Då allt fler kinesiska vaccin når sin slutliga utvecklingsfas, och nya studier publiceras där deras säkerhet och effektivitet bekräftas eller dementeras, så kommer kinesiska statliga medier fortsätta med att belysa de egna vaccinens fördelar och tona ner synbara nackdelar.
Än syns heller inga tecken på att man tänker överge narrativet om kinesiska vaccin som globala allmännyttor. Kinesiska mediers fokus lär alltså förbli på donationer och samarbete.
Men halvvägs in på pandemins andra år så ifrågasätts nu återigen Kinas skuld för virusets spridning. USA:s regering har på nytt börjat undersöka den hypotes som säger att viruset kan ha härstammat från ett laboratorium i staden Wuhan och spridits därifrån efter en olycka.
Världen förblir oense om var, hur och när viruset började spridas. Epidemiologer och övriga experter likaså. Kinesisk media gör vad de kan för att flytta skulden.
Det återstår nu att se vad som blir nästa fas i den globala pandemidiskursen.
Karl Stäringe är analytiker med en masterexamen i kinesiska vid Göteborgs Universitet.
