Kina den stora vinnaren på att USA återinträder i Parisavtalet

Texter om miljö och klimat här på InBeijing brukar dra många läsare och stor uppmärksamhet. Något som sannolikt dels beror på hur viktig frågan är, dels på att diskrepansen mellan retorik och verklighet i Kina är så otroligt stor på detta område.
För ett par veckor sedan framhöll jag exempelvis artikeln “Ny rapport blottlägger expansion av kolkraft och ökade utsläpp i Kina” hur ett stort kolkraftverk i veckan färdigställdes i Kina under fjolåret, samt hur landet startade byggnationen av kraftverk med en kapacitet fem gånger större än de projekt som påbörjades i resten av världen tillsammans.
Under gårdagen tog även Wall Street Journal vara på uppgifterna i den rapporten, då man i ledarartikeln “Why Beijing Loves Biden and Paris” argumenterade för att det främst är Kina som tjänar på att Joe Biden i fredags tog USA in i Parisavtalet på nytt.
“Vafalls?”, frågar sig många läsare säkert över denna ekvation. Parisavtalet är ju vad som ska rädda klimatet; om bara hela världen samarbetar kring avtalet så har vi väl en möjlighet?
Men verkligheten är tyvärr inte riktigt så enkel.
Till att börja med, menar Wall Street Journal, så betyder Parisavtalet inte särskilt mycket för utsläppen i USA. Landet släppte exempelvis 2019 (innan COVID-19) ut mindre koldioxid än man gjort sedan 1992, trots att Donald Trump ju trädde ut ur avtalet sommaren 2017.
Detta var en ändring som drevs på av marknadskrafter, då naturgas i stora mängder ersatte kol som energikälla i USA. Vidare kommer Biden i likhet med Obama inte heller införa Parisavtalet i amerikansk lagstiftning, eftersom man aldrig skulle kunna få de två tredjedelar som behövs för detta i senaten.
Istället kommer Parisavtalet främst att användas för att rättfärdiga regleringar gällande fossila bränslen och subventioner till förnyelsebar energi, som Bidens administration förväntas genomföra utan att först gå genom landets parlament.
Men än viktigare är att Parisavtalet ger Kina rätt att fortsätta öka sina utsläpp fram till år 2030, vilket Wall Street Journal också påpekar genom underrubriken “The U.S. rejoins a climate pact that gives China a free carbon ride“.
Som jag flera gånger – såväl på InBeijing som i andra svenska medier – tidigare förklarat, så kan ett Kina som redan släpper ut mest växthusgaser i världen öka sina utsläpp i ytterligare tio år utan att bryta mot Parisavtalets innehåll.
Så här skriver Wall Street Journal om saken:

Meanwhile, China emitted nearly twice as much CO2 as the U.S. in 2018. Yet under Paris, Beijing gets a pass to increase its emissions until 2030. In 2020 China’s coal plants produced some 4,874 terawatt hours of energy—an increase of nearly 15% since it joined the pact, according to S&P Global Platts.

På tal om ekvationer, så är följande sådan väl värd att tänka på: USA har minskat sina utsläpp drastiskt trots att landet gått ur Parisavtalet, men Kina har ökat sina utsläpp med 15 procent trots att man stannat kvar i samma avtal och har samtidigt dessutom fått beröm för att inte ha lämnat det.
Wall Street Journal understryker att Parisavtalet “kommer ha noll effekt på klimatet även om varje nation lever upp till sina åtaganden”. Den främsta – för att inte säga enda – anledningen till detta, är alltså att avtalet inte innefattar någon minskning av de kinesiska utsläppen under det kommande årtiondet.
Vidare menar ledarartikeln att Kina sannolikt kommer utnyttja klimatfrågan för att kräva politiska eftergifter från ett USA som nu kastat sig in i ett avtal som innebär en kostsam energiomställning, samtidigt som Kina tillåts fortsätta som tidigare. En vinkel jag för övrigt nyligen skrev närmare om i texten “Kina: Inget klimatsamarbete vid kritik om mänskliga rättigheter” här på InBeijing.
Kontentan är alltså att Parisavtalet i sin nuvarande form inte tjänar till att rädda klimatet, alldeles oavsett om USA är en del av det eller inte. Tvärtom så riskerar återinträdet de facto legitimera en fortsatt ökning av kinesiska utsläpp.
Om någonting ska göras åt klimatförändringarna, så måste ett internationellt samarbete till som innebär att även Kina måste genomföra kostsamma omställningar inom en snar framtid, samt att dess regering ställs till svars om så inte sker.