Nytt kontroversiellt handelsavtal på väg att tecknas mellan Kina och EU

/

Under sju års tid har Kina och EU förhandlat om ett nytt avtal för investeringar och handel, känt som Comprehensive Agreement on Investment (CAI). Avtalet har dock – i alla fall enligt europeiska diplomater – hindrats av Kinas ovilja att kompromissa i frågor som marknadstillträde och subventioner av statliga kinesiska företag.

Under de senaste dagarna har det dock rapporterats att CAI nu är nära att undertecknas. Anledningen till detta sägs vara att den kinesiska sidan visat sig villiga till en rad nya kompromisser och eftergifter.

Anledningen till detta är i sin tur sannolikt att Kina vill ingå detta nya omfattande ekonomiska samarbetsavtal med Europa just innan Joe Biden tillträder som amerikansk president, för att sätta käppar i hjulet för den nya administrationens planer att samarbeta med Europa för att konfrontera Kina inte bara vad gäller mänskliga rättigheter utan även frågor som handel och högteknologi.

De eftergifter som Kina enligt uppgift är redo att göra handlar bland annat om att tillåta utländskt ägarskap inom flera sektorer där detta tidigare förbjudits, samt lättnader på krav för utländska företag att ingå samriskbolag med lokala konkurrenter för att starta produktion i Kina. Aktörer inom finanssektorn ska även få ökat tillträde till den kinesiska marknaden.

I utbyte ska det bli enklare för kinesiska företag att investera i framför allt högteknologi och energi i Europa. Något som underlättar för Peking att lägga beslag på europeisk teknik, en ambition jag skrev närmare om i ett långt reportage för Fokus för några veckor sedan.

Avtalet innefattar även en rad andra sektorer så som flygtrafik, elektricitet samt forskning och utveckling. CAI ses vidare som ett steg på vägen mot ett framtida frihandelsavtal mellan Kina och EU.

Enligt uppgifter i bland annat Politico så kvarstår dock problemet att Kina inte vill underteckna en internationell konvention som förbjuder tvångsarbete, vilket EU anser vara en förutsättning för att slutföra CAI.

Denna konvention skulle nämligen även möjliggöra för kinesiska arbetare att organisera sig i fristående fackföreningar. Något som hotar kommunistpartiets totala kontroll över arbetsmarknaden och i förlängningen även dess maktmonopol, vilket exempelvis fackföreningen Solidaritets betydelse för revolutionen i Polen tydligt visar.

Avtalet möter därmed stort motstånd på sina håll i EU, särskilt med tanke på de allt mer allvarliga rapporterna om tvångsarbete för etniska minoriteter i Xinjiang. Särskilt som Europaparlamentet för en knapp vecka sedan fördömde vad man kallade kinesiska myndigheters “exploatering” av den muslimska befolkningen i regionen.

Utvecklingen i Hongkong samt Kinas tilltagande övervakning och repression i Hongkong är andra faktorer som får många politiker och analytiker i Europa att tveka om huruvida det är vettigt att “belöna” den kinesiska regimen med ett nytt handelsavtal som tveklöst vore en symbolisk seger för Peking.

Kinas nya eftergifter till trots, så utgör avtalet heller inte någon rättvisa i form av ömsesidighet i den ekonomiska relationen mellan de båda parterna. Om det undertecknas skulle Kina fortfarande ha mycket större tillgång till den europeiska marknaden än vice versa, framför allt vad gäller investeringar i sektorer där statligt kinesiska monopol gäller.

Detta understryks av ett tiotal analytiker och experter på relationen Kina-EU i en debattartikel i EU Observer. Exempelvis skulle europeiska aktörer fortsätta vara utestängda från stora majoriteten av Kinas marknad för allmänna upphandlingar, som är värd flera biljoner kronor varje år.

Artikelförfattarna framhåller även att språket i avtalet är så vagt att tydliga och bindande regler saknas. De frågar retoriskt varför Kina skulle hålla sina löften denna gång, då man inte gjort det vid tidigare tillfällen.

De ifrågasätter även varför EU måste rusa genom avtalet på Kinas villkor, då det innehåller detaljer inte klargjorts vare sig för medier eller betydande aktörer i flera medlemsländer. En synpunkt som även bland annat Financial Times förmedlar i ledarartikeln “EU should bide its time on China investment deal“:

Now, all of a sudden, Beijing is in a hurry to strike a deal — and get one over an incoming Biden administration looking for transatlantic co-operation on China. EU officials want to capitalise on Beijing’s urgency. Ms Merkel would no doubt regard a deal as a landmark achievement of Germany’s EU presidency and a vindication of her belief in change through engagement with Beijing. For Europe, though, this should be a moment for more speed, less haste.

It is hard to assess the concessions China is said to have offered because the terms remain confidential. People close to the talks say they include commitments to remove barriers to investment — such as joint venture and licensing requirements as well as outright prohibitions — in manufacturing, financial services, real estate, construction and air and shipping services. But Beijing has yet to agree to other important sectors like IT, telecoms, automotive and education.

Som Financial Times mycket riktigt uppger, så är avtalet nu plötsligt mer aktuellt än tidigare därför att tungviktare som Angela Merkel och Emmanuel Macron har uttryckt sitt stöd för det. Detta beror i sin tur enligt Politico på att de eftergifter som Kina visat sig villiga att göra främst gynnar tyska och franska företag.

Enligt Kinas utrikesminister samt diplomatiska källor citerade i internationella medier, förväntas CAI slutföras denna vecka. Men nu verkar det ha uppstått vissa fnurror på tråden.

Missnöje med CAI har uttryckts av såväl Europaparlament och som enstaka medlemsländer med Polen i spetsen. Även Jake Sullivan, tilltänkt nationell säkerhetsrådgivare i Joe Bidens administration, har kommenterat saken på Twitter. Se en rad reaktioner nedan:

Samtidigt som CAI skulle bringa fördelar till Europas bilindustri och finanssektor, med övervikt Tyskland och Frankrike, så innebär avtalet utan tvekan en rad geopolitiska svårigheter för EU.

Förutom att utgöra ett hinder i samarbetet med Joe Bidens administration mot de utmaningar som Pekings framfart på en rad områden utgör, så skulle CAI försvåra EU:s uttalade målsättning att diversifiera sina produktionskedjor och minska sitt ekonomiska beroende av Kina.

När avtalet väl är undertecknat, blir det också knepigare för EU att sätta press på Kina i allt från tvångsarbete till investeringar, eftersom man redan har gått med på en rad gemensamma villkor.

Nu återstår bara att under de kommande dagarna se huruvida de merkantilistiska intressena inom EU lyckas överrida de aktörer som är oroade över arbetsrätt och mänskliga rättigheter – eller för den delen som vill samarbeta med USA för att hindra ytterligare expansion av kinesiska intressen och försvåra för Peking att bli högteknologiskt världsledande.

Oavsett vilka eftergifter Kina gör rent ekonomiskt, så vore ett omfattande handelsavtal som rusas genom just innan Joe Biden blir president en stor seger för regimen i Peking. Betydelsen av CAI kan därmed inte underskattas.