Jojje OlssonGårdagens nyhetsbrev till prenumeranter av InBeijing Premium hade ett visst fokus på vilken slags politik Joe Bidens nya administration kan tänkas bedriva mot Kina. I dag har jag även intervjuats om samma ämne i podcasten Amerikanska nyhetsanalyser.
Då jag alltså läst en del om saken de senaste dagarna, tänkte jag också här på InBeijing sammanfatta den Kinapolitik som vi kan förvänta oss under Joe Bidens presidentskap.
Biden var som bekant vicepresident under Barack Obama, vars administration 2011 lanserade ”Pivot to Asia”, en policy som gick ut på att flytta diplomatiska och militära resurser från Mellanöstern för att istället fokusera på Asien. Kinas ökade inflytande i regionen var den främsta anledningen till beslutet.
Bland regionens politiker – liksom de flesta amerikanska förståsigpåare – så framstår denna policy dock i dag som en besvikelse. Utvecklingen i Östasiens prioriterades inte på det vis som den förtjänade, och under Obamas tid vid makten kunde Kina relativt obehindrat flytta fram sina positioner genom att exempelvis militarisera stora delar av Sydkinesiska havet.
Vicepresident Biden var i regel motvillig att agera proaktivt med militära medel i Östasien. Han var istället av uppfattningen att Ryssland var den stora fienden, alltmedan Kina beskrevs som en viktig samarbetspartner.
Detta var ett tankemönster som Biden sedan fastnade i, vilket inte minst märktes i ett uppmärksammat tal så sent som i maj i fjol. Där sade Biden – som då var presidentkandidat – att Kina inte kommer äta USA:s gratislunch (free lunch), eftersom landet inte är någon match (competition) för USA.
”They’re not bad folks, folks”, försäkrade Biden vidare i talet som i efterhand kom att kritiseras som en grov underskattning av de utmaningar och hot som den kinesiska regimens framfart utgör.
Men sedan dess har det dock hörts andra ljud från Joe Bidens skälla. En av hans rådgivare säger till The Economist att man under valkampanjen har ”programmerat om” Biden vad gäller Kina. Något som alltså har märkts på den kommande presidentens retorik.
Under årets gång har Biden exempelvis kallat Xi Jinping för en buse (thug) som inte har ett demokratiskt ben i kroppen, och lovat att vara ”tuff” mot Kina. Biden har själv kallat de politiska fånglägren i Xinjiang för ”koncentrationsläger”. Hans kampanj beskrev förföljelsen av religiösa minoriteter i regionen som ”folkmord”, vilket faktiskt är tuffare retorik än vad Donald Trumps administration använt i frågan.
Joe Bidens inställning till Kina i dag framstår alltså som diametralt annorlunda från hans tid som vicepresident, eller för den delen bara jämfört med ett och ett halvt år sedan. Det finns givetvis anledningar till detta utöver den ovannämnda ”omprogrammeringen”.
Dels har den kinesiska regimens framfart blivit ännu mer aggressiv sedan dess, inte minst med tanke på utvecklingen i Hongkong och de numera överväldigande bevisen för de fruktansvärda övergreppen mot etniska minoriteter i Xinjiang. Dels har uppfattningen om Kina blivit alltmer negativ i USA, vilket givetvis är en konsekvens av just denna framfart.
Den amerikanska allmänheten har aldrig haft en mer negativ uppfattning om Kina än i dag, vilket jag skrev närmare förra månaden under rubriken ”PEW Research: Rekordlågt anseende för Kina och Xi Jinping i omvärlden”.
Vidare är misstänksamheten mot Kinas kommunistparti nu djup inom båda partierna och i kongressens båda kamrar; framför allt senaten är mer kritisk mot Kina än kanske någonsin tidigare.
Dessa strömningar måste Joe Biden som president givetvis förhålla sig till. Det finns helt enkelt ingenting för honom att tjäna på att återgå till samma slags eftergivenhet som rådde under Barack Obamas tid vid makten.
Det är därmed läge att slå fast att såväl Trump som Biden vid det här laget är på det klara med att Kina utgör en allvarlig utmaning mot såväl freden i Östasien som USA:s status i världen. Låt oss därför istället titta närmare på den politiska strategi som Bidens administration kan tänkas bemöta detta med.
Detta med betoning på ordet ”tänkas”. För det är viktigt att fastslå att Joe Biden ännu inte har formulerat någon konkret Kinastrategi. Analyser baseras på uttalanden under kampanjen, samt information från hans rådgivare och andra personer som arbetat nära den kommande presidenten.
Med det sagt, så kommer den stora skillnaden sannolikt ligga i multilateralism kontra unilateralism. Medan Donald Trump ofta skred till verket mot Kina på egen hand, så förväntas Joe Biden fokusera på att skapa en enad front med andra demokratiska eller likasinnade länder för att agera mot Kina.
Om detta skriver The Economist uttömmande denna vecka, bland annat i en ledarartikel med rubriken ”The China strategy that America needs”. I texten talar tidningen om ”ett andra kalla krig”, vilket är ett utryck som allt oftare används för att beskriva situationen mellan USA och Kina.
Det är dock viktigt att förstå att detta är ett kallt krig som till skillnad mot det förra inte ännu handlar om ren och skär militärmakt. Det handlar snarare främst om högteknologi och diplomati.
Att skapa ”en allians” mot Kina innebär alltså i första hand inte att ställa stridsvagnar och missiler vid landets gräns. Det handlar istället om att tillsammans se till så att Kina inte blir världsledande inom högteknologi; något som i förlängningen även skulle innebära att landet kan tillverka avancerad militär hårdvara och utöva ytterligare diplomatiska påtryckningar när man inte får sin vilja genom.
För att ta en enkelt exempel så är det tack vare sanktioner som införts under Trumps tid vid makten, svårare för kinesiska aktörer att köpa halvledare och andra avancerade komponenter som Huawei och en rad andra företag behöver för sin tillverkning. En av det kinesiska kommunistpartiets absoluta topprioriteringar är därför att bli högteknologiskt självförsörjande, genom att på egen hand tillverka denna sofistikerade teknik.
Snarare än att rada upp militära styrkor, så skulle en allians mot Kina syfta till att undvika att förse Peking med denna teknik. För detta skulle USA, EU, Storbritannien, Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien, Kanada och andra länder behöva samarbeta inom en rad områden.
Under Donald Trumps tid vid makten har dock relationen mellan framför allt USA och EU kännetecknats av käbbel kring delning av känslig information, regler om företagsförvärv, handelstullar, samarbete inom forskning och andra frågor där man skulle kunna koordinera sin politik för att behålla det teknologiska försprånget till Kina.
De flesta bedömare är eniga om att Joe Bidens Kinapolitik kommer landa någonstans emellan Barack Obamas strategiska försiktighet och Donald Trumps fokus på konfrontation. Hur skulle det då se ut i praktiken?
Om vi som exempel tar Taiwan, där jag är bosatt, så kommer USA sannolikt att fortsätta sälja vapen hit samt försvara Taiwan i ord och handling mot kinesiska militära aktioner. Däremot kommer Joe Bidens administration förmodligen inte skicka fler höga tjänstemän på besök hit, vilket av många upplevs som en onödig provokation.
Ett annat exempel är de handelstullar som Trump unilateralt har infört mot Kina. Det är välkänt att Biden inte är någon förespråkare av denna slags tullar, och han kommer med största säkerhet inte att införa några nya. Samtidigt är det dock osannolikt att Biden skulle skrota dessa tullar; räkna med att de istället kommer användas som hävstång mot Kina under samtal om andra frågor.
Det är inte heller troligt att Biden kommer tillåta Huawei i amerikanska 5G-nätet, eller för den delen rekommendera andra demokratiska länder att så göra. Förbudet mot Huawei och sanktioner mot andra kinesiska företag eller enskilda tjänstemän som införts under Trump kommer till Pekings förtret att kvarstå.
Huawei är kanske det främsta exemplet på att Donald Trumps konfrontativa politik gentemot Kina inte har varit helt verkningslös. Hans administration förtjänar beröm för att med målmedvetna handlingar har satt käppar i hjulet för Huawei, och på flera andra andra vis identifierat och agerat eller talat klarspråk om de auktoritära utmaningar som Kina utgör.
Men samtidigt har Trump-administrationens agerande ofta framstått som ad hoc eller nästan slumpartat, i brist på någon större omfattande plan. Det är en sådan som många nu hoppas att Joe Bidens administration ska hamra ut för att fortsätta det arbete som Trumps dito påbörjade med breda penseldrag.
Provocerande retorik kring COVID-19 eller kommunistpartiet som ett hot mot mänsklighetens framtid kommer vidare sannolikt att utebli under Joe Biden. Till skillnad mot Trumps fokus på konfrontation inom alla områden, så hoppas Biden kunna samarbeta med Kina i frågor som klimat, global hälsa och nedrustning.
Som sagt så innebär detta alltså dock inte per automatik att Biden kommer vara svag och eftergiven mot Kina på viktiga punkter. Under Trumps fyra år vid makten har tvärtom så mycket skett, att det blir svårt för Biden att återgå till Obamas mer mjuka politik mot Kina om han så skulle vilja.
Förutom ovanstående negativa synsätt på Kina bland allmänhet och politiker, så har amerikanska departement och säkerhetsorgan fyllts med personal som även de har en misstänksam inställning till den kinesiska regimen. Alla de lagar och sanktioner som införts med udden riktad mot Kina avskaffas inte i första taget.
På tal om detta så kommer Joe Bidens utnämningar till poster som utrikesminister, handelsminister och nationell säkerhetsrådgivare spela en oerhört stor roll för kommande administrations Kinapolitik.
Det är viktigt att förstå att Kina inte kommer vara Bidens största prioritet. Tvärtom kommer den nya presidenten vilja ena landet efter det polariserande valet, bekämpa den pågående pandemin och få igång ekonomin. Många av presidentens ministrar och rådgivare kommer därför jobba mer med Kina än honom själv, särskilt i ett inledande skede.
Jag är ingen expert på amerikansk politik, men jag har uppfattat att utnämningen av Anthony Blinken till utrikesminister är ett betydligt alternativ än Susanne Rice då det kommer till Kina. Läs mer om vikten och alternativen bland ministrar och rådgivare i artikeln ”Second-chance saloon – Obama-era veterans will shape Joe Biden’s China policy” i The Economist.
Tiotusenkronorsfrågan som många nu ställer sig är givetvis huruvida Joe Bidens Kinapolitik kommer vara mer effektiv än Donald Trumps. Det enkla svaret på denna fråga är: det beror på USA:s allierade.
Finns exempelvis viljan hos ett merkantilistiskt EU att göra gemensam sak med USA i frågor som enskilda medlemsländer inte finner särskilt viktiga, och därmed riskera handel och ekonomiskt samarbete med Kina?
Även om Europa alltid har prioriterat handel framför mänskliga rättigheter i relationen till Kina, så tyder flera uttalanden på att en större sådan vilja finns att gemensamt utöva påtryckningar mot Kina i dag än vad var fallet för fyra år sedan. Se exempelvis artikeln ”‘Europe is ready’ to team up with Joe Biden on China” i South China Morning Post.
Och med tanke på exempelvis Australiens pågående konflikt med Kina, så finns en tydlig grogrund av missnöje bland flera demokratier världen över för att gå samman mot Peking på flera frågor.
Förvänta er alltså inte att Joe Bidens nya administration kommer vara särskilt mjuk mot Kina. Förvänta er däremot att man kommer ändra strategi, från oförutsägbar konfrontation på egen hand till ambitionen att bygga en allians med likasinnade länder.
Hur pass framgångsrikt detta blir beror dels på i vilken utsträckning de så potentiella allierade nationerna är villiga att riskera sin ekonomiska relation till Kina, dels på i vilken utsträckning USA och övriga tänkbara allierade är redo att kompromissa sinsemellan för att få till stånd en sådan allians.
Vill du höra mig babbla om detta och mer i ljudformat istället? Lyssna då på dagens intervju med mig i podcasten Amerikanska nyhetsanalyser nedan.
