Hongkong har länge varit en slags fristad för journalister som bevakar Kina. Här finns större politiska och civila friheter än på fastlandskina; bland annat pressfrihet som är inskriven i stadens grundlag.
Men tyvärr inte längre. För även om regeringschef Carrie Lam lovade att stadens pressfrihet kommer kvarstå även efter implementeringen av den kontroversiella nationella säkerhetslagen tidigare i sommar, så har verkligheten sett annorlunda ut.
Arresteringen av den pro-demokratiska mediemagnaten Jimmy Lai är ett tecken på detta. Polisens nya system med att endast låta ”trovärdiga” medier rapportera från avspärrade områden är ett annat.
I dag kom så ytterligare ett tecken på pressfrihetens bortvittring i Hongkong, då Hong Kong Free Press (HKFP) offentliggjorde att Aaron McNicholas efter en väntetid på sex månader nekats arbetsvisum som redaktör för den stundtals väldigt regeringskritiska medieorganisationen.
Ingen förklaring gavs till beslutet. HKFP:s chefredaktör Tom Grundy påpekar dock att det inte kan vara ett steg i ledet i den konflikt på området som råder mellan Kina och USA, där dussintals journalister i år blivit tvingade att lämna respektive land. HKFP är nämligen en lokal medieorganisation, och McNicholas irländsk medborgare som redan bor i staden.
Grundy menar istället att detta är ett steg i ledet från Hongkongs myndigheter att – liksom är fallet på det kinesiska fastlandet – använda visum som ”ett vapen” för att straffa medieorganisationer vars rapportering man inte gillar.
I en artikel i HKFP i dag citeras Grundy säga att vare sig HKFP eller McNicholas tidigare haft bekymmer med visum, samt att flera andra medieorganisationer också befinner sig i limbo över förseningar på visumansökningar på ett vis som tidigare aldrig skett i Hongkong.
I samma artikel intervjuas även en advokat som drar paralleller till Kina:
A senior lawyer – who has represented a number of media organisations and journalists but did not wish to be named – said the denial of visas for two respected journalists in such a short time was “unprecedented and deeply concerning.”
“This strongly indicates that the Hong Kong authorities, like those in the PRC [People’s Republic of China], have now weaponised work visas as a tool to control the reporting of Hong Kong affairs by international and local media, as well as silence free speech for all those needing a visa,” he said.
Den andra journalisten som advokaten syftar på är Chris Buckley från New York Times, som tvingades lämna Hongkong efter att han också förra månaden nekats nytt arbetsvisum utan förklaring.
Incidenten var betydande för New York Times beslut att flytta delar av sitt Asienkontor från Hongkong till Sydkoreas huvudstad Seoul.
Detta följer även på att Financial Times journalist Victor Mallet gått samma öde till mötes 2018, efter att ha varit med och arrangerat ett seminarium vid Foreign Correspondents Club i Hongkong, dit en lokalpolitiker som förespråkade självständighet bjudits in att tala.
Hong Kong Free Press återger vidare uppgifter om att journalister hamnat under särskilt hård lupp efter att den nationella säkerhetslagen antagits:
Local media reported earlier this month that visas for journalists are now being vetting by a new national security unit within the Immigration Department. When asked about the unit last week, Immigration did not answer directly or deny its existence, but a spokesperson said that visas were processed by the Visa and Policies Branch.
Earlier this month, the Foreign Correspondents’ Club said that highly unusual processing delays have “affected journalists of multiple nationalities and in some cases have prevented journalists from working.” It has yet to receive a response to its latest letter demanding an explanation.
Jodi Schneider, president of the press club, told HKFP on Wednesday that they were closely following the issue: “This is obviously a key concern for the media working in Hong Kong. It is a press freedom issue.”
Tyvärr är det bara konstatera att Hongkongs status som en fristad för journalister – som jag nämnde i början av denna text – redan är ett minne blott.
Den senaste tidens arresteringar och nekade arbetsvisum som drabbat väletablerade journalister och medier sprider givetvis en oro att samma saker även ska hända andra, vilket i sin tur ofrånkomligen framkallar ett visst mått av självcensur i branschen.
