Jojje OlssonMed regelbundna mellanrum kommer nya uppgifter om den största inlåsningen av etniska minoriteter som äger rum i världen i dag, nämligen de politiska fånglägren för uigurer och andra muslimer i västra Kina. Givet de ofattbara grymheter som utspelar sig där, så är det märkligt att saken inte uppmärksammas mer i svenska medier.
Bara den senaste veckan har två hemska rapporter om situationen i den nästan helt isolerade regionen Xinjiang lagts på denna hög. En av dem är ett vittnesmål från en före detta lägerlärare, och den andra ger vid handen hur tjänstemän i Xinjiang dödat bebisar med familjeplanering som förvändning.
Den före detta läraren är själv uigur vid namn Qelbinur Sedik, som nu har flytt till Europa och berättat om sina erfarenheter för Dutch Uyghur Human Rights Organization. Berättelsen återgavs i veckan av The Diplomat, bland annat med följande fruktansvärda detaljerade scener:
One student stood out: Osman. He had been one of the richest men in the capital Urumqi, before his fortune was frozen by the state. He was handsome and smart. Qelbinur recalls him begging her to let him stay a few more minutes after class to enjoy the sun’s rays piercing through the 20 cm chink in her window. One day he disappeared and she was told he had died of a brain hemorrhage.
Another youth, Selim, tried hard in class, hoping to gain early release. He too died of an untreated infection before he could get to a hospital. Both young men died during her first three weeks.
The numbers in her classes dwindled daily. “At first, they were in good health,” she said. “I saw them wither away. Some couldn’t even walk anymore.”
Studenterna i fråga bestod av etniska minoriteter i alla åldrar som hölls inlåsta i mörker, och togs fastkedjade i omgångar till klassrum för att lära sig det kinesiska språket samt få sig en dos av kommunistpartiets propaganda.
Berättelsen är fruktansvärt otäck och bör läsas i sin helhet. När Quelbinur först kom till Europa, så kunde hon inte prata om sina upplevelser på grund av trauma. Eftersom som hon själv är uigur, så utsattes hon sedermera själv för grym behandling i form av den tvångssterilisering som jag tidigare skrivit närmare om här på InBeijing.
I Quelbinurs fall så kallades hon efter en tid som lärare till en så kallades hon trots sin ålder av 51 år till vad som sade vara en gratis gynekologisk undersökning. Hon hade vid det laget redan hört talas om uppgifter av regelbundna steriliseringar av uiguriska kvinnor. Men eftersom hon arbetade i ett läger, så visste hon vad som väntade om hon inte infann sig på sjukhuset dit hon kallats.
När det blev Qulebinurs tur så fick hon, istället för gynekologisk undersökning, en spiral insatt i sig genom vad hon beskriver som en ”våldsam och förödmjukande procedur”. Hon tvingades ligga ner och gråtandes sära på benen för att inte anses brista i sin samarbetsvilja.
Hennes fruktansvärda berättelse innehåller också minnen av den regelbundna tortyr som ägde rum mot fångarna i det läger där hon arbetade, och sannolikt bidrog till den försämrade hälsan som gjorde att många gradvis tynade bort innan de dog:
Back at the camp, new inmates kept arriving. After six months she estimated, there were more than 3,000 prisoners. They were crammed 50 or 60 per cell and groups of two or three, sometimes up to seven, were called out for interrogation during the day.
The torture room was in the basement.
A police officer colleague at the camp told her about the methods used. “He explained to me that there are four kinds of electric shock: the chair, the glove, the helmet, and anal rape with a stick.”
“The screams echoed throughout the building,” she said. “I could hear them during lunch and sometimes when I was in class.”
På tal om steriliseringar, så rapporterade Radio Free Asia i veckan om hur tjänstemän i Xinjiang systematiskt genomför tvångsaborter på uiguriska kvinnor. Detta trots att de enligt lag har rätt till att ha flera barn, dels i egenskap av etniska minoriteter och dels för att Kinas ettbarnspolitik redan har avvecklats.
Dessa tvångsaborter var också något jag skrev närmare om i slutet av juni, sedan en uppmärksammad rapport släppts i ämnet. Radio Free Asia intervjuar nu bland andra en uigur som är bosatt i Turkiet, efter att ha arbetat på olika sjukhus i Xinjiang under 15 års tid.
Hon berättar om sina erfarenheter inte bara vad gäller aborter, utan även dödandet av spädbarn om aborten inte hunnit genomföras i tid:
Abdulla told RFA that hospital family-planning units carried out the operations, including for women who were “eight and nine months pregnant,” adding that in some cases, medical staff would “even kill the babies after they’d been born.”
For babies who had been born at the hospital outside of family-planning limits, she said, “they would kill them and dispose of the body.”
“They wouldn’t give the baby to the parents—they kill the babies when they’re born,” she said.
“It’s an order that’s been given from above, it’s an order that’s been printed and distributed in official documents. Hospitals get fined if they don’t comply, so of course they carry this out.”
Radio Free Asia talar även med kvinnor som har tvingats betala för sina egna tvångsaborter. En förödmjukande och avhumaniserande detalj som påminner om uppgifterna om hur familjen till kinesiska dissidenter för några årtionden sedan fick betala för den kula som användes till deras avrättning.
Frågan är vad som är mest chockerande – att dessa grymheter pågår, eller att omvärlden är i det närmaste likgiltig inför vad som sker?
Det har funnits kunskap om de politiska fånglägren i Xinjiang sedan åtminstone 2016. Ändå inte bara fortsätter övergreppen, utan tilltar även i såväl brutalitet som omfattning. Samtidigt förbereder regimen i Peking med omvärldens goda minne det vinter-OS som ska hållas där 2022, och planerar även att ansöka om att arrangera fotbolls-VM.
Som jag tidigare förklarat här på InBeijing, så har kritiken från myndigheter i muslimska länder uteblivit dels på grund av ekonomiska skäl, dels på grund av att dessa myndigheter i regel inte själva är några förkämpar för mänskliga rättigheter.
Vad politiker, medier och företag i västerländska demokratier sysslar med är dock fortfarande en gåta. Handlar det även här om pengar, eller har man blivit så avtrubbad av övergreppen så att berättelser om fasansfull tortyr och dödandet av spädbarn inte längre betyder någonting?
Klart är i alla fall att pengar har en roll att spela. Fotbollsstjärnan Mezut Özil är en av få muslimska kändisar att fördöma behandlingen av uigurer i Xinjiang. Men istället för att stötta sin spelare, tog Arsenal avstånd från Özils uttalanden med motiveringen att man är en opolitisk klubb.
Men som Özil själv påpekade i veckan, så var Arsenal minsann snabba med att visa stöd för Black Lives Matter efter George Floyds uppmärksammade dödsfall i USA. Där fanns inga kinesiska fans att förlora, utan bara politiska poäng att vinna för Londonklubben.
Vad sedan gäller politiker och medier så är en ytterligare möjlighet så klart att Kinas propaganda – som lett till omfattande stöd för lägren inför FN:s råd för mänskliga rättigheter – i kombination med en total isolering av den enorma regionen har fått många att tvivla på hur man bör förhålla sig till situationen, och istället väljer att fokusera på andra frågor.
