Reportage: Så påverkar Kina den akademiska friheten vid utländska universitet

I takt med Pekings växande globala ambitioner, har kinesisk påverkan blivit ett alltmer diskuterat ämne. Tidigare denna månad släpptes en lång rapport om Enhetsfronten, Kinas ”magiska verktyg” för att mobilisera stöd för kommunistpartiet utomlands, som jag sammanfattade här på InBeijing.

Nu vill jag dra uppmärksamhet till ett långt reportage som jag själv skrivit i senaste numret av tidskriften Respons, om hur kinesiska myndigheter försöker styra och påverka den akademiska friheten vid västerländska lärosäten.

Detta är ett mycket komplicerat ämne. Det var därför bra att redaktören gav mig mycket plats att skriva på, närmare bestämt 25 000 tecken eller sex sidor tryckt text utan några större bilder. Det är således ett av de längre reportagen jag har skrivit, som dessutom ligger öppet för alla att läsa på Respons hemsida.

Ett reportage av denna längd spänner över flera ämnen. Låt mig som hastigast förklara och citera de viktigaste av dessa nedan.

Konfuciusinstitut

Ingen har väl missat de kontroversiella Konfuciusinstituten, som kinesiska myndigheter har etablerat vid universitet och högskolor världen över. Men hur många känner till i vilken omfattning detta har skett? I reportaget presenteras några siffror:

Från kinesiskt håll har man inte tvekat att öppna plånboken för att ta sig in på de utländska skolorna. Enligt Hanbans senaste tillgängliga årsrapport fanns det 548 Konfuciusinstitut och 1193 Konfucius-klassrum i 154 länder vid slutet av 2018. De ofta förbisedda, men potentiellt mer försåtliga klassrummen är en motsvarighet till instituten, som etableras i grundskolor och på gymnasienivå.

Fokus ligger på expansion i Väst snarare än i utvecklingsländerna. I Europa finns 182 institut och 341 klassrum fördelat på 43 länder. På de amerikanska kontinenterna återfinns 161 institut och 595 klassrum, med USA som det i särklass största värdlandet. Enligt Hanban har över 100 000 kinesiska lärare, chefer och frivilliga skickats till utländska lärosäten. Man uppger sig även ha utbildat 460 000 lokala lärare i andra länder.

I Sverige har nu samtliga dessa institut stängts ner. Också i flera andra länder har Konfuciusinstitut av olika anledningar fått bomma igen; var och varför beskrivs närmare texten.

CSSA – kinesiska studentföreningar i regimens kontroll

Chinese Students and Scholars Association (CSSA) är namnet på den kinesiska studentförening som återfinns vid hundratals universitet och högskolor. Inget fel med det förstås, om det inte vore för faktumet att de såväl finansieras som styrs av ambassader och konsulat.

CSSA är således den enda – eller i alla fall den i särklass största – studentföroreningen vid västerländska universitet som styrs av en utländsk regim. Jag har intervjuat akademiker som följer dessa organisationer nära:

”CSSA tillhandahåller en rad mer eller mindre användbara tjänster till kinesiska studenter utomlands, som möjlighet till nätverkande, kulturella evenemang och konsulär information. Men samtidigt tjänar de också som den kinesiska partistatens ögon och öron”, säger Andreas Fulda, verksam på Asia Research Institute vid University of Nottingham, till Respons.

Han menar att många av studentnätverket CSSA:s avdelningar sannolikt är relativt passiva och möjligen leds främst av studenterna själva, men framhåller att en rad fall, i vilka medlemmarna på ett aggressivt vis främjar kommunistpartiets intressen, visar att CSSA utgör ”latenta nätverk” som kan mobiliseras av både studentaktivister och partistaten.

I texten beskrivs även hur många avdelningar av CSSA, liksom Konfuciusintituten, har fått stänga ner efter politiska kontroverser. Det erbjuds även en bakgrund av CSSA, samt hur organisationen har kommit att spela en större och mer annorlunda roll sedan Xi Jinping blev president.

Pengar

Begreppet ”follow the money” är ofta aktuellt när det gäller Kina. Utbildning och akademisk frihet är inget undantag. Den främsta anledningen till att Konfuciusinstitut och CSSA – trots sina uppenbara kopplingar till regimen – tillåts verka på utländska campus är dels att Kina finansierar instituten, dels att få universitet vill riskera att förlora den potentiellt stora intäktskälla som kinesiska studenter utgör.

Vid sidan av detta donerar kinesiska aktörer dessutom stora summor pengar till västerländska elituniversitet:

Det handlar inte bara om studieavgifter. Kinesiska aktörer spenderar stora summor på direkta bidrag till västerländska elituniversitet. Enligt USA:s utbildningsdepartement har kinesiska företag, universitet och medborgare skänkt mer än 900 miljoner dollar till amerikanska universitet sedan 2013. Av dessa har Harvard University mottagit 93 miljoner dollar. Siffrorna bedöms dessutom vara i underkant. I början av 2020 uppgav utbildningsdepartementet att Yale University ensamt hade ”missat” att rapportera 375 miljoner dollar i inkomster från utlandet under de senaste fyra åren, detta efter att departementet påbörjat en utredning om utländsk finansiering av amerikanska lärosäten.

Mot bakgrund av detta är det inte särskilt konstigt att många utländska lärosäten väljer att se mellan fingrarna med många av övertrampen som beskrivs i artikeln, särskilt i tider då finansiering har blivit en allt större utmaning för många universitet i väst.

Andra områden av självcensur

Med hjälp av makt och pengar har Kina lyckats framkalla självcensur dels hos kinesiska studenter som inte vill väcka CSSA:s uppmärksamhet, dels hos universitetsledningar som inte vill riskera förlora studieavgifter eller donationer från Kina.

Men självcensuren sprider sig även till andra områden, exempelvis hos enskilda forskare och akademiska förläggare:

Men denna självcensur är inte begränsad till universitetsledningar och studenter. Många utländska forskare och föreläsare är i sitt yrke beroende av tillgången till Kina. Jag har själv hört berättelser från flera akademiker – i Sverige och andra länder – om att de undviker att tala om känsliga ämnen eller ens dela känsligt material på internet av rädsla för att hamna under regimens lupp. Ett inreseförbud eller ett uppsagt samarbete kan vara av största betydelse för forskning och karriärmöjligheter.

Censuren sträcker sig genom hela den akademiska infrastrukturen genom att även inkludera akademiska förläggare. Hösten 2017 uppdagades att Cambridge University Press, världens äldsta förlag med anor från 1500-talet, tog bort 315 artiklar från sitt digitala arkiv i Kina efter ett ultimatum. Landets myndigheter förklarade att om inte artiklar rörande ämnen som Tibet, Mao Zedong och massakern vid Himmelska fridens torg raderades, skulle Cambridge University Press hela arkiv blockeras i Kina.

I artikeln diskuteras även hur det alltmer uppenbara problemet med kinesisk påverkan vid utländska universitet kan hanteras. Detta är ingen lätt fråga, eftersom kinesiska studenter givetvis bör ha lika stor rätt som alla andra till yttrandefrihet under sin tid vid utländska universitet.

Men samtidigt blir situationen problematisk om dessa friheter utnyttjas för att underminera de institutioner som garanterar dem, särskilt då detta genom regim som aldrig skulle tillåta samma beteende på hemmaplan.

Läs mer om denna paradox, samt de ovanstående ämnena, via Respons hemsida.

RELATERAD LÄSNING PÅ KINAMEDIA:

”Harvards toppforskare fälls för hemligt samarbete med Kina” (dec 2021)
”Universitet i Hongkong river dansk staty om massakern vid Himmelska fridens torg” (dec 2021)