Jag har tidigare skrivit flera gånger på InBeijing om EU:s allt tydligare undergivenhet mot Kina.
Detta bland annat efter att sekreteraren till unionens utrikesminister Josep Borrells censurerat en rapport om desinformation och COVID-19, då kinesiska myndigheter uttryckt missnöje med innehållet och hotat med repressalier. EU har heller inte varit lika tydliga som många andra demokratier mot Kina vad gäller situationen i Hongkong.
EU har inte kunnat undgå kritiken, vilken förra månaden ledde till löften från Borrell att unionen aldrig mer ska böja sig genom att utöva självcensur inför kinesiska påtryckningar.
Han sade vidare nyligen att EU nu ska inta en mer resolut hållning gentemot Kina, i en text som översatts till bland annat svenska, där såväl Kinas framfart i Sydkinesiska havet som på cyberområdet nämndes.
Men allt detta är bara ord, som blir särskilt tunna då Josep Borrell inte tvekar att helt ändra tonläge då det väl kommer till kritan. Bland annat Politico uppmärksammade i veckan hur Borrell – efter ett videosamtal med Kinas utrikesminister Wang Yi – meddelade att Kina inte utgör något hot mot världsfreden:
“I understand that for China to be presented as a systemic rival is something that looked a little bit controversial” he told reporters in a videoconference after the talks. “We talked a lot about it, … words matter and sometimes they matter a lot,” he added.
But Borrell stressed that the term does not mean the EU sees Beijing as a security threat. “China has a global ambition but at the same time I don’t think that China is playing a role that can threaten the world peace,” he argued.
“They committed once again that they want to be present in the world and to play a global role but they don’t have military ambitions and they don’t want to use the force to participate in military conflicts,” he added.
Uttalandet gjordes till en samling journalister efter ett tre timmar långt samtal med Wang Yi, och var enligt Politico ett försök från Borrells håll att “försvara” sin så kallade “realistiska” inställning till Kina.
Detta är dock en realism som inte delas av särskilt många av Kinas grannländer. Exempelvis skedde uttalandet samma vecka som kinesiska stridsflyg återigen flög över Taiwansundet, som ett steg i ledet i Kinas militära upptrappning mot Taiwan.
En upptrappning som tog sin början i och med Xi Jinpings hotfulla tal i januari i år, där han lät veta att en militär attack inte är utesluten om Taiwans demokratiskt valda regering inte frivilligt går med på att låta sig styras från Peking.
Taiwansundet angränsar till Sydkinesiska havet, där kinesisk militär de facto ockuperat miljontals kvadratmeter internationellt vatten. Detta bland annat med hjälp av konstgjorda, tungt militariserade öar på vatten som även Vietnam och Filippinerna gör anspråk på.
Förra året uppgav Japan att ett alltmer upprustat och aggressivt Kina nu är det allra största säkerhetshotet mot landet, farligare än ett kärnvapenbestyckat Nordkorea.
Och i andra landsändan så har Kina flyttat fram sina positioner vid gränsområdet med Indien, på ett vis som av indiska befälhavare beskrivs som mer omfattande och våldsamt än på flera årtionden. Regelrätta sammandrabbningar har ägt rum under de senaste veckorna, och många bedömare befarar att något allvarligt snart kan hända som en konsekvens av att Kina tagit sig in på områden man tidigare hållit sig ifrån.
För att hinna med allt detta har Kinas militärbudget på senare år ökat dramatiskt. Till och med i år, då ekonomin riskerar att inte växa alls, så ökade anslagen till Kina militär med 6,6 procent till 178,2 miljarder dollar. Det är en siffra som mer än tiofaldigats sedan sekelskiftet, och som dessutom enligt SIPRIS:s uppskattningar är mycket större i verkligheten.
Förutom ovanstående så har vi inte ens börjat tala om utländska militärbaser, politisk infiltration, cyberkrig, påverkansoperationer, teknikstöld, flyktingspionage och en rad andra uppenbara säkerhetshot som Peking utgör, men som uppenbarligen gått EU:s utrikesminister helt förbi.
Citatet från Josep Borrell om att Kina “inte vill använda sin styrka för att delta i militära konflikter” står dessutom i direkt kontrast till Xi Jinpings upprepade uppmaningar till militären att vara beredd på krig och förbereda sig på att vinna militära segrar, senast för bara ett par veckor sedan i samband med den senaste höjningen av militärbudgeten.
Vad handlar då Josep Borrells ordande om? Det kan egentligen bara ha två orsaker. Antingen är han ordentligt naiv, och inser på riktigt inte de hot som det kinesiska kommunistpartiets växande ambitioner utgör mor världsfreden.
Eller så vill EU bara ställa sig in hos ledarna i Peking i samband med förhandlingarna om ett investeringsavtal där Kina satt sig på tvären, trots att det blott skulle innebära att europeiska företag får liknande villkor på den kinesiska marknaden som vice versa.
Man kan ju verkligen fråga sig om den ena anledningen egentligen är bättre än den andra.
Hej,
Tack igen for en bra artikel och som tacker mycket i dom Kinesisk-Europeiska relationerna i dagslaget.
Manga specialister som foljer internationella relationer verkar peka pa att Josep Borrell ar en bra person att ha pa nurvarande post i EU. Problemet idag for EU ar att bade EU forsoker att framja dom bilaterala relationerna med Kina samt individuella lander sasom Tyskland. Tyska foretag gor stora affarer med Kina, en ekonomisk realitet och att salja in BMW bilar eller Tyska viner till Kina utgor ju inte ett strategisk hot gentemot Tyskland. Att kanske anvanda Huawei 5G utrustning i framtiden ar en held annan sak.
For Storbritannien ar detta nu ett stort problem som Du skrev om tidigare. Boris Johnson vill forsoka ha goda och nara relationer med USA samt kunna salja produkter till Kina. Problemet blir nu akut gentemot Huawei. I dagens “Financial Times” finns en artikel som namner att tre stora Britiska teleoperatorer (Vodafone, BT och Three) redan har borjat installera Huawei 5G utrustning (och da det var politiskt acceptabelt for Boris Johnson under 2019). Bara for ett foretag som BT, skulle det nu kosta GBP 500 miljoner att nu riva ur Huawei’s system och ersatta dessa med annan utrustning. Dessutom skulle detta ta tid och under tiden sa skulle Storbritannien forlora tid i sin digitala omstallning som samhalle m.m. Sa ett stort dilemma for Borsi Johnson’s regering att hantera med press fran Kina, USA och nu ocksa dom inhemska teleoperatorena.
Storbritannien ar ju dessutom en medlem av NATO men ocksa av “5 Eyes”, ett sakerhetssamarbete med USA, Canada, Australien och Nya Zeeland, sedan slutet pa andra varldskriget. Om dom andra “5 Eyes” medlemarna borjar tvivla pa Storbritannien’s roll i detta samarbetet pga av Huawei, sa blir det ju annu kansligare for Storbritannien, specielt nu nar landet lamnat EU, forsoker att forhandla fram ett nytt avtal med EU over deras framtida bilaterala relationer m.m.
Landerna i Asien sasom Japan, Indien, Australien ar generelt mycket mera realistiska redan nu i sina bilaterala relationer med Kina. EU och individuella lander i Europa inser nu detta sedan en 12 manader tillbaks ungefar, men hur kommer dom koordinera en gemensam stallning gentemot Kina, nu med den stora ekonomiska krisen som foljd av Covid-19? Australien specielt ar ute i blasvader gentemot Kina och har for forsta gangen pa over 20 ar kommit in i en ekonomisk lagkonjunktur pga av Covid-19, dom stora branderna i landet vid arsskiftet och Kina’s storre hot nu att bojkotta Australiensiska produkter, att inte aka ditt som turistmal m.m. Roster hojs nu inom landet och varna politikerna i Canberra for dom stora ekonomiska konsekvenserna.
Mvh,
Marc
Personligen har jag inte fått någon vidare bra bild av Borrell. Han är ju inte mycket till kommunikatör heller, då man ser på presskonferenserna har håller. Svarar knappt på frågor; upprepar några fraser ibland och ignorerar andra frågor helt och hållet. Verkar mest besvärad när han utkrävs på ansvar, och de texter han skriver på sin “blogg” är alltid full med floskler och intetsägande ordstäv.
Men kanske är det en sådan utrikeschef som EU förtjänar och vill ha – en mittens man som behåller balansen genom att aldrig tydligt ta ställning? Själv kan jag väl tycka att en sådan ledare inte riktigt passar de tider vi lever i nu. Precis som du säger så bromsar enskilda medlemsländer – i dagsläget framför allt Tyskland – upp arbetet med utrikespolitiken på grund av kommersiella intressen. Jag har mer börjat luta åt att enskilda länder bör bedriva en mer aktiv utrikespolitik på egen hand, snarare än att alltid försöka luta sig mot eller till och med gömma sig bakom EU.
En lovande trend som går att se denna vår är ju i alla fall hur Kinas beteende för flera demokratier allt närmare varandra. Samarbetet inom Five Eyes verkar ha stärkts, samtidigt som Indien och Japan och Taiwan också har börjat reagera alltmer tydligt mot Kina. Här ligger Europa på efterkälken.