Jag har tidigare skrivit flera gånger på InBeijing om EU:s allt tydligare undergivenhet mot Kina.
Detta bland annat efter att sekreteraren till unionens utrikesminister Josep Borrells censurerat en rapport om desinformation och COVID-19, då kinesiska myndigheter uttryckt missnöje med innehållet och hotat med repressalier. EU har heller inte varit lika tydliga som många andra demokratier mot Kina vad gäller situationen i Hongkong.
EU har inte kunnat undgå kritiken, vilken förra månaden ledde till löften från Borrell att unionen aldrig mer ska böja sig genom att utöva självcensur inför kinesiska påtryckningar.
Han sade vidare nyligen att EU nu ska inta en mer resolut hållning gentemot Kina, i en text som översatts till bland annat svenska, där såväl Kinas framfart i Sydkinesiska havet som på cyberområdet nämndes.
Men allt detta är bara ord, som blir särskilt tunna då Josep Borrell inte tvekar att helt ändra tonläge då det väl kommer till kritan. Bland annat Politico uppmärksammade i veckan hur Borrell – efter ett videosamtal med Kinas utrikesminister Wang Yi – meddelade att Kina inte utgör något hot mot världsfreden:
”I understand that for China to be presented as a systemic rival is something that looked a little bit controversial” he told reporters in a videoconference after the talks. “We talked a lot about it, … words matter and sometimes they matter a lot,” he added.
But Borrell stressed that the term does not mean the EU sees Beijing as a security threat. “China has a global ambition but at the same time I don’t think that China is playing a role that can threaten the world peace,” he argued.
”They committed once again that they want to be present in the world and to play a global role but they don’t have military ambitions and they don’t want to use the force to participate in military conflicts,” he added.
Uttalandet gjordes till en samling journalister efter ett tre timmar långt samtal med Wang Yi, och var enligt Politico ett försök från Borrells håll att ”försvara” sin så kallade ”realistiska” inställning till Kina.
Detta är dock en realism som inte delas av särskilt många av Kinas grannländer. Exempelvis skedde uttalandet samma vecka som kinesiska stridsflyg återigen flög över Taiwansundet, som ett steg i ledet i Kinas militära upptrappning mot Taiwan.
En upptrappning som tog sin början i och med Xi Jinpings hotfulla tal i januari i år, där han lät veta att en militär attack inte är utesluten om Taiwans demokratiskt valda regering inte frivilligt går med på att låta sig styras från Peking.
Taiwansundet angränsar till Sydkinesiska havet, där kinesisk militär de facto ockuperat miljontals kvadratmeter internationellt vatten. Detta bland annat med hjälp av konstgjorda, tungt militariserade öar på vatten som även Vietnam och Filippinerna gör anspråk på.
Förra året uppgav Japan att ett alltmer upprustat och aggressivt Kina nu är det allra största säkerhetshotet mot landet, farligare än ett kärnvapenbestyckat Nordkorea.
Och i andra landsändan så har Kina flyttat fram sina positioner vid gränsområdet med Indien, på ett vis som av indiska befälhavare beskrivs som mer omfattande och våldsamt än på flera årtionden. Regelrätta sammandrabbningar har ägt rum under de senaste veckorna, och många bedömare befarar att något allvarligt snart kan hända som en konsekvens av att Kina tagit sig in på områden man tidigare hållit sig ifrån.
För att hinna med allt detta har Kinas militärbudget på senare år ökat dramatiskt. Till och med i år, då ekonomin riskerar att inte växa alls, så ökade anslagen till Kina militär med 6,6 procent till 178,2 miljarder dollar. Det är en siffra som mer än tiofaldigats sedan sekelskiftet, och som dessutom enligt SIPRIS:s uppskattningar är mycket större i verkligheten.
Förutom ovanstående så har vi inte ens börjat tala om utländska militärbaser, politisk infiltration, cyberkrig, påverkansoperationer, teknikstöld, flyktingspionage och en rad andra uppenbara säkerhetshot som Peking utgör, men som uppenbarligen gått EU:s utrikesminister helt förbi.
Citatet från Josep Borrell om att Kina ”inte vill använda sin styrka för att delta i militära konflikter” står dessutom i direkt kontrast till Xi Jinpings upprepade uppmaningar till militären att vara beredd på krig och förbereda sig på att vinna militära segrar, senast för bara ett par veckor sedan i samband med den senaste höjningen av militärbudgeten.
Vad handlar då Josep Borrells ordande om? Det kan egentligen bara ha två orsaker. Antingen är han ordentligt naiv, och inser på riktigt inte de hot som det kinesiska kommunistpartiets växande ambitioner utgör mor världsfreden.
Eller så vill EU bara ställa sig in hos ledarna i Peking i samband med förhandlingarna om ett investeringsavtal där Kina satt sig på tvären, trots att det blott skulle innebära att europeiska företag får liknande villkor på den kinesiska marknaden som vice versa.
Man kan ju verkligen fråga sig om den ena anledningen egentligen är bättre än den andra.
