Jag skäms över att vara europé

/

“Kinas beslut att påtvinga Hongkong en ny nationell säkerhetslag står i direkt motsättning till dess internationella förpliktelser i enlighet med innehållet i det lagligt bindande Sino-British Joint Declaration, som registrerats i FN”.

Så löd en av meningarna i ett skarpt uttalande under gårdagen, som delar av den fria världen utfärdade med anledning av utvecklingen i Hongkong. Det var undertecknat av regeringarna i USA, Storbritannien, Kanada och Australien. Dock inte av ett enda land från EU, och än mindre så klart av unionen som helhet.

EU:s reaktion på Kinas övergrepp i Hongkong har denna gång varit svagare och mer urvattnat än någonsin. Se nedan ett uttalande från Virginie Battu-Henriksson, EU:s taleskvinna i utrikes- och säkerhetspolitik, och jämför det sedan uttalandet ovan, eller för den delen den tydliga retoriken från Taiwan president Tsai Ing-wen:

Att inte ens kunna kritisera vad som sker, utan bara påpeka att Hongkongs friheter är “viktiga”, torde vara ett nytt lågvattenmärke vad gäller EU:s undergivenhet mot Kina. Och då finns det ändå en hel del att välja mellan.

Det var bara ett par veckor sedan som det blev känt att sekreteraren till Josep Borrell, EU:s utrikeschef, i sista sekund stoppade en rapport om desinformation under coronakrisen, för att Kina uttryckt missnöje med innehållet. På grund av påtryckningar från Kina så ändrades språkbruket betydligt innan publicering.

Trots att denna skandal är helt färskt i minnet, kan EU nu alltså inte uttala sig och än mindre agera när Kina kväver politiska och civila rättigheter i en av Asiens friaste städer. Enskilda uttalanden från unionens största länder har vidare varit så pass veka att de till och med får beröm från kinesiskt håll:

Nu har förvisso Josep Borrell och andra höga politiker inom EU nyligen sagt att man inte ska bedriva självcensur på grund av kinesiska påtryckningar igen, samt att man ska inta en mer resolut hållning gentemot Kina.

Men personligen skulle jag inte hålla andan i väntan på detta. Detta är bara ord som inget kostar. EU har länge varit en stor besvikelse vad gäller utrikespolitik. Organisationen har mycket att bevisa efter ovanstående censurskandal, uttalande om Hongkong samt en rad andra incidenter där man låter kinesiska myndigheter påverka innehållet i politiken.

Det har blivit så illa att den västerländska civilisationens vagga inte längre ens mäktar med att uttrycka kritik, då världens största diktatur stick i stäv med internationella bestämmelser kör över politiska och civila rättigheter i Hongkong.

Var det verkligen därför vi besegrade nazismen och rev Berlinmuren? För att låta oss skrämmas till tystnad då Kina kommunistparti breder ut sin makt, av rädsla för att gå miste om ett par handelsavtal?

Det är allvar nu. Relativt mot andra länder har Kina redan kommit ut stärkt från coronakrisen. Man tvekar inte att skrida till verket – snabbt och målmedvetet – för att realisera sina geopolitiska ambitioner.

Då duger det inte att avstå samarbete med USA för att man inte tycker om Donald Trump. Det duger heller inte att gömma sig bakom anklagelser mot Ungern, Serbien eller Italien för att de hotar Europas demokrati och gemensamma värderingar.

Om det nu finns så stora regionala skillnader inom EU, så borde man kanske överge den federalistiska ambitionen att ta fram en gemensam utrikespolitik. För det fungerar uppenbarligen inte.

Vad som istället sker är att enstaka medlemsländer hindrar eller urvattnar unionens utrikespolitiska uttalanden, samtidigt som den gemensamma utrikespolitiken håller tillbaka länder från att på egen hand uttala sig eller agera mer kraftfullt.

Det är knappast en slump att det är Schweiz som vid sidan av Storbritannien uttalat sig allra mest kraftfullt om vad som nu sker i Hongkong:

Situationen underlättas inte av att Nicolas Chapuis, EU:s ambassadör i Kina, nyligen sagt att han inte är säker på vem som utgör det största hotet mot Europa – Kina eller USA?

Med en sådan inställning är det inte särskilt märkligt att EU inte gör gemensam sak med USA, Storbritannien, Kanada och Australien genom att skriva under ovanstående uttalande. Men det är ännu mer besvärande att ingen av EU:s medlemsstater heller gör så på egen hand, eftersom de hålls tillbaka av unionens meningsskiljaktigheter och ambition att bedriva utrikespolitik med en enad röst.

Det fanns en tid då jag var stolt över att vara europé. Dels tack vare vår historia, kultur och tradition. Men även på grund av våra värderingar, framför allt vad gäller frihet på såväl ett personligt plan som i samhället i form av politiska och civila rättigheter.

EU har potential att vara den fria världens mest inflytelserik röst. Nu är det istället USA som leder för att motverka den kinesiska regimens framfart. Detta med tydligt stöd endast av en handfull demokratiska länder utanför unionens ramar, samt av Taiwan, som vet att man står näst på tur efter Hongkong i ett läge där Peking lyckas få omvärlden att blunda.

Så när jag nu ser mig i spegeln hör jag mig säga att jag skäms över att vara europé. Allt vi stod för har nämligen för tillfället kastats överbord och ersatts med naivitet, rädsla och en hunger efter kinesiska pengar.