Jojje OlssonUnder morgondagen kommer en lång artikel av mig i Expressen – på nätet och i papper – om skandalen där Kinaambassadör Anna Lindstedt lurade Angela Gui till ett möte med två affärsmän som visade sig representera Kinas ambassad.
Väl under mötet försökte de båda männen skrämma Angela till tystnad. Detta inte bara med ambassadör Lindstedts goda minne; hon uppmanade även Angela att gå med på affärsmännens plan(!)
Sedan detta inträffade har mycket fokus i svenska medier legat på den ene av de två männen. Nämligen Kevin Liu, en bombastisk kinesisk affärsman med såväl kopplingar som brett kontaktnät i Sverige. Hans bakgrund och personlighet gör Liu till en tacksam person att skriva om.
Men samtidigt är Liu en karaktär som är mycket vanlig inom kinesiskt näringsliv. Och tillika bara en av otaliga affärsmän av kinesisk härkomst som regimen använder för att utföra politiska uppdrag utomlands.
Desto mer intressant är den andre mannen. Han är från Sri Lanka och heter John Meewella. Det är honom som jag fokuserar på i morgondagens artikel i Expressen. Där kan ni läsa om hans bakgrund, de företag han varit involverad – samt hur han blev en kinesisk agent.
Mer om detta alltså i morgon. Här tänkte jag nu istället fritt dela mina tankar om en i dagarna mycket vanlig frågeställning: Varför agerade Anna Lindstedt som hon gjorde? Hur kunde hon låta sig luras och manipuleras av de två affärsmännen?
Till att börja med är det viktigt att utgå från att Lindstedt med all säkerhet handlade i goda intentioner. Hon var säkerligen övertygad om att hennes okonventionella metodet potentiellt kunde resultera i Gui Minhais frigivning.
Icke desto mindre var handlandet vårdslöst, och sällan har väl ordspråket ”the way to hell is paved with good intentions” varit mer passande.
Anna Lindstedt tillsammans med affärsmannen Kevin Liu och den kinesiska Sverigeambassadören Gui Congyou. Bilden lades upp på Twitter av John Meewella, och togs samma helg som det skandalartade mötet med Angela Gui ägde rum.
I sammanhanget är det viktigt att förstå hur Kina under de senaste åren betydligt trappat upp sina påverkansoperationer utomlands. Detta sker främst genom att en partiorganisation vid namn United Front Work Departement har livats upp under Xi Jinpings presidentskap.
Även detta utvecklar jag närmare i morgondagens artikel i Expressen. Så utan att här gå in på för mycket detaljer, så vill jag bara notera att en vanlig strategi som kommunistpartiet använder sig av är att försöka placera personer som nära rådgivare till utländska politiker.
Detta leder ibland till framgång, och ambassadör Lindstedt är inte den enda som låtit sig luras. Så sent som förra månaden fick John McCallum, Kanadas ambassadör i Kina, sparken sedan han föreslagit att kanadensiska myndigheter bör ingå någon slags överenskommelse med Kina och låta Huaweis finanschef Meng Wanzhou gå fri snarare än att lämna ut henne till USA. Det står utom rimligt tvivel att även McCallum handlade efter kinesiskt inflytande.
Likaledes hade alltså Kevin Liu och John Meewella lyckats vinna Lindstedts förtroende. Något som har flera anledningar.
Till att börja med har fallet Gui Minhai tärt hårt på Lindstedt under hennes postering i Peking. Frågan har överskuggat allt annat och resulterat i såväl frustration som tårar för den svenske ambassadören.
Personer jag talat med som arbetat med Lindstedt beskriver henne som en kompetent om än ”yvig” diplomat. Hon är inte främmande för att ta egna initiativ, men har samtidigt enligt uppgift haft svårt att bedöma diskrepansen mellan kinesiska partitjänstemäns ord och handling. Detta är en livsfarlig kombination.
Personligen står det för mig utom allt rimligt tvivel att några höga tjänstemän inom Utrikesdepartementet på förhand hade kännedom om detta möte. Inte för att UD säger så, men för att de båda affärsmännen har en så pass brokig bakgrund att det hade räckt med en halvtimme googlande för att utesluta samarbete med dem i känsliga politiska frågor som Gui Minhai.
Men Lindstedt ägnade sig uppenbarligen inte åt någon googling, eller åt någon research alls för den delen. Istället fick hon gradvis ökat förtroende för Kevin Liu och John Meewella genom middagar, bröllopsbjudningar och andra klassiska kinesiska tekniker för smörjning.
En samling festbilder inkluderandes ambassadör Lindstedt, Kevin Liu, John Meewella m.fl. Lindstedt gick på flera sociala sammankomster tillsammans med de båda affärsmännen – en klassisk metod för att utveckla de i Kina så viktiga personliga relationerna.
Det är möjligt att Lindstedt agerade i något slags tunnelseende – hon ville lösa fallet så till den grad att hon lurade sig själv att de båda männen hade nyckeln till genombrottet.
Detta leder oss osökt till nästa frågeställning: Låg det alls något bakom de båda affärsmännens löften om att Gui Minhai kunde släppas bara Angela håller tyst? Bör man inte prova hemliga och okonventionella möten om inget annat fungerar?
På den första frågan är svaret ett skarpt nej. Frågan om Gui Minhais öde ligger inte i knäet på dessa två affärsmän eller ens den kinesiska ambassadören i Stockholm. Detta är ett beslut som tas flera nivåer högre upp; möjligen även på absolut högsta politiska nivå i hjärtat av Peking.
Det enda Kinas ambassadör vill göra är att visa sina överordnade att han kan få tyst på anhöriga och svenska medier. Med vilka metoder som helst, inklusive givetvis falska löften.
Att försöka tysta familjemedlemmar till dissidenter för att undvika negativ publicitet är praxis för Kinas regim. Om detta påminde nyligen exempelvis New Bloom, genom att understryka hur exakt samma sak utspelade sig för ett drygt år sedan då den taiwanesiska aktivisten Lee Ming-che kidnappades i Macao.
Den andra frågeställningen – huruvida man bör testa hemliga möten – är något knepigare att svara på. Visst kan komplicerade diplomatiska problem lösas bakom lyckta dörrar om inget annat fungerar.
Men då måste man handla med omdöme. Då måste samtal ske mellan parter som respektive lands utrikesdepartement har sanktionerat inflytande i frågan – och inte med skumma karaktärer som Kevin Liu och John Meewella, som visar upp mobilbilder från den lunch de nyss haft med Kinas ambassadör på Djurgården!
Anna Lindstedt, 1st Swedish female Ambassador to #China. Appointed by the government today. Warm gratulations! pic.twitter.com/ijB9WBrfJx
— Swedish MFA (@SweMFA) April 28, 2016
En tweet från gladare dagar, då Lindstedt våren 2016 just utsetts till Kinaambassadör.
Hur man än vrider och vänder på detta så har Lindstedt begått ett oerhört misstag. Men samtidigt ligger givetvis det yttersta ansvaret hos utrikesminister Margot Wallström, kabinettsekreterare Annika Söder och andra högt uppsatta tjänstemän som hanterar Sveriges utrikespolitik.
För i en tid när relationerna mellan Kina och Sverige är så pass ansträngda, och kinesiska myndigheter flyttar fram sina positioner på det vis som nu sker, så är det av största vikt att tillsätta endast de mest skickliga och lojala och erfarna diplomaterna som ambassadörer i Peking och sedan regelbundet kontrollera deras arbete.
Så har uppenbarligen inte varit fallet med Anna Lindstedt. Till skillnad från sin föregångare har hon ingen erfarenhet från Kina. Likaledes har bevisligen heller inga noggranna kotroller skett, för då skulle mötet inte kunna ha ägt rum från första början.
Det är bara dra en djup suck och konstatera att denna fadäs utgör ytterligare ett exempel på Sveriges ”naivitet” gentemot Kina, såväl på central nivå som hos ambassadören i Peking. Det är bara hoppas på bättring – för särskilt mycket värre än så här kan det knappast bli.
