Jojje OlssonDet är tydligen till Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vi måste sätta vårt hopp för en hårdare linje gentemot Kina gällande såväl Gui Minhai som regimens växande repression i allmänhet.
Kristersson är en av mycket få svenska politiker som förstår sig på Kina. I februari skrev jag här på InBeijing om hur han efterlyser en tuffare Kinapolitik, och underströk hur landet kommer undan med ”vissa spelregler” som vi aldrig skulle acceptera i det ekonomiska eller politiska utbytet med andra nationer.
Han kallade vidare den nuvarande regeringens inställning till kinesiska investeringar för ”naiv”, och Kinas behandling av Gui Minhai som ”helt oanständig och oacceptabel”. Kristerssons intresse för Kina visar sig även genom att han har tagit sig tid att läsa min nya bok.
Nu har han dessutom författat en ny artikel i Dagens Industri med rubriken ”M: En ny strategi för kinesiska företag”, som innehåller en rad med svenska politikers mått mätt relativt hårda kommentarer.
I artikeln understryker Kristersson att han förvisso tycker mycket om Kina, men att det är viktigt att skilja mellan samhället och ”den alltmer totalitära” staten. Han påpekar mycket riktigt att Kina vare sig är en marknadsekonomi eller en demokrati, samt att utvecklingen på många håll gått i helt fel riktning under de senaste åren:
Väldigt många kineser har fått det väldigt mycket bättre, men nu går utvecklingen på viktiga områden i fel riktning. Den optimistiska tron på ”liberala” politiska reformer för några år sedan, har inte alls infriats. Tvärtom har president Xis kommunistparti stärkt greppet om Kinas viktigaste institutioner, och över näringslivet. Det betyder att några av världens teknologiskt främsta och mest värdefulla internetföretag nu lever sida vid sida med världens mest avancerade statliga internetcensur. Det är nya tider.
Vid partikongressen i oktober skrevs Xi Jinpings tänkande in i partistadgan, ännu en parallell med tiden under ordförande Mao. Och konstitutionen har ändrats så att Xi kan förbli Kinas president på livstid. Detta är uppenbart oroväckande tecken. Den liberala världsordningen har inte segrat.
Den statliga kontrollen påverkar även Kinas internationella relationer, och hur kinesiska företag konkurrerar. Där västerländska företag följer affärsmässiga intressen, är kinesisk statsnytta viktig för kinesiska företag. Financial Times rapporterade i höstas att det blir vanligare att partiets intressen skrivs in i statskontrollerade företags styrdokument.
Just vad gäller den ekonomiska biten så verkar Kristersson förstå precis vad som pågår. I artikeln påtalas Kinas brist på internationellt ansvar i takt med dess växande inflytande, bland annat för att Kina vägrar följa samma regler som andra länder inom Världshandelsorganisationen.
Kristersson säger vidare att länder som Kina och Ryssland givetvis inte ska isoleras, men att det finns anledning till försiktighet.
Detta bland annat genom att beslut om utländska investeringar inte ska kunna fattas på lokalnivå – som var fallet med det kontroversiella hamnplanerna i Lysekil – utan att en säkerhetsbedömning ska göras på riksnivå eller till och med på EU-nivå, något som den nuvarande regeringen motsätter sig.
För det finns ”existentiella värden i vårt samhälle som måste värnas” även om detta får ekonomiska konsekvenser, menar Kristersson.
Han säger att Sverige måste stå upp mot utländska provokationer, och tar återigen upp det oacceptabla inte bara i behandlingen av Gui Minhai, utan även vad gäller aktivisten Peter Dahlin, vars kinesiska fångenskap beskrivs närmare i min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”.
Ulf Kristersson med fru och de tre döttrar som paret adopterat från Kina.
I tider av rysshets är det uppiggande att se hur Kristersson som den kanske enda profilerade svenska politikern verkar förstå att det största hotet mot vårt demokratiska samhälle inte kommer från Moskva, utan från Peking.
För trots att hans nya artikel i Dagens Industri handlar om både Kina och Ryssland, så är det Kina som inleder och texten och dessutom får betydligt mycket plats.
Bland annat talar Kristersson om hur Kina hotar den akademiska friheten med sina påkostade Konfuciusinstitut, samt hur regimen sprider sitt auktoritära styrelseskick utomlands.
På bara ett par månader har Moderaternas partiledare således lyckats framföra mer kritik mot utvecklingen i Kina och dess hantering av Gui Minhai, än vad hela vår nuvarande regering gjort under snart fyra år.
Det ska bli spännande och se huruvida Kristersson tänker göra relationen med Kina till en valfråga.
