Jojje OlssonVid början av 2015 skrev jag en flitigt delad text med rubriken ”Jag är orolig”. Den handlade om faktumet att många svenskar går som katten kring het gröt vad gäller Kinas nuvarande politiska utveckling och statsskick.
Drygt två år senare har jag nu, i alla fall delvis, förstått varför. En av anledningarna kan sammanfattas genom att återge inledningen av professor Joakim Enwalls recensions av min senaste bok ”Det nya Kina” i tidningen Kinarapport:
När man läser Jojje Olssons bok om det nya Kina är det nog lätt att bli skeptisk och tänka att så illa kan det knappast vara, speciellt om man är en gammal kinavän. Likväl förefaller det mig faktiskt förhålla sig på det sätt som beskrivs (om inte värre, med tanke på vad som framkommit efter det att boken redan var färdigskriven.)
Men låt oss först hänga kvar vid begreppet ”kinavän”. Vad innebär det egentligen?
Enligt de kinesiska myndigheterna är – något förenklat – en person eller organisation som ifrågasätter landets statsskick eller uttrycker skepsis om de politiska förhållandena ”fientlig” mot Kina. En definition av ”kinavän” skulle därför kunna vara någon som undviker att tala om kommunistpartiets maktmonopol, och istället väljer att endast framhäva de positiva aspekterna med landets utveckling.
Tyvärr verkar många svenskar utan eftertanke ha anammat regimens definition. Ett exempel på detta kunde ses förra veckan, då jag skulle hålla en föreläsning här i Taipei om kontroll och censur av media och internet i Kina.
Innan detta evenemang mailade en man vid namn Bernt Gyllebring till svenska Handelskammaren som arrangerade mitt tal, och försökte övertyga Handelskammaren att ställa in mitt framträdande. (Samma Bernt kritiserar regelbundet mina texter om Kina och har även uppmanat mig att ”söka läkarhjälp”.)
Enligt Bernts egen uppfattning så agerar han sannolikt som en riktig ”kinavän” då han försöker stoppa min föreläsning. Men är det verkligen något vänskapligt med att aktivt försöka släta över och gömma undan att Kina i många avseenden blivit allt mer repressivt sedan Xi Jinping blev president 2013?
Jag har alltid sett på saken precis tvärtom. En riktig ”kinavän”, enligt min uppfattning, är någon som istället problematiserar och uppmärksammar då befolkningen utsätts för övergrepp eller får sina rättigheter begränsade.
Problemet verkar vara att ”vän” helt i linje med den kinesiska propagandan ofta associeras med att vara vänligt inställd till en regim, nästan helt oavsett regimens beteende.
För att hårdra det hela skulle exempelvis en ”syrienvän” i så fall vara någon som gillar Bashar al-Assad, eller en ”irakvän” någon som stödde Saddam Hussein. Och en ”tyskvän”, ja, ni förstår säkert..
För är det något som historien har visat oss så är det väl ändå att man gör såväl land som folk en tjänst genom att tidigt uppmärksamma diktatoriska tendenser.
Och precis som professor Enwall skriver i sin recension så har ju utvecklingen fortsatt i samma oroväckande riktning sedan min senaste bok kom ut. Låt mig ge några exempel av nyheter från Kina bara under de senaste veckorna:
”China bans religious names for Muslim babies in Xinjiang” – Barn som döps till muslimska namn i Xinjiang får inte längre tillgång till vård, skola eller andra former av välfärd. Detta följer på ett nyligen instiftat förbud förbud mot slöjor och ”onormalt” skägg i samma provins.
”China Offers Rare Insight Into Punishment for Speaking With Foreign Media” – Wall Street Journal visar hur kinesiska akademiker som ens väljer att tala med utländsk media i ökad utsträckning riskerar sina karriärer. Endast positiva röster ska komma från landets intellektuella, och nya regler angående detta har postats vid flera universitet.
”China offers rewards to root out foreign spies” – Under Kinas ”nationella säkerhetsdag” instiftade Peking i april en belöning på upp till drygt en halv miljon kronor för invånare som ger tips som kan leda till arrestering av ”utländska spioner”. Även grundskoleelever förväntas hjälpa till med sökandet av dessa spioner.
”China is World-Leading Censor With ’Total Control’ Over News: Press Freedom Group” – Reportrar utan gränser placerar återigen Kina på plats 176 av 180 i sitt årliga index över global frihet. Organisationen påpekar även att Kina, i takt med sitt ökade inflytande, har börjat sprida censur och kontroll till angränsade länder.
”China revises mapping law to bolster territorial claims” – En ny lag antogs förra veckan som kan leda till dryga böter för såväl individer som företag som blir påkomna med ”fel” gränsdragningar på digitala eller fysiska kartor. Det är förbjudet med kartor som framhäver Taiwan som ett land, eller bortser från Kinas anspråk på cirka 90 procent av Sydkinesiska havet.
Återigen, detta är bara ett axplock från de senaste veckorna. Sedan jag skrev artikeln ”Jag är orolig” har dessutom flera svepande repressiva nationella lagar införts, och två svenskar kidnappats för att sedan tvingas till ”erkännanden” på statlig tv. En av dem, Gui Minhai, har nu hållits incommunicado utan rättegång i över 560 dagar.
Samma händelser eller nyheter från något annat land hade skapat stora rubriker. Men trots detta – och trots otaliga varningar från flera organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch angående utvecklingen i Kina sedan 2013 – är det många svenskar som tycker det är besvärligt inte bara att själva tala om förtrycket, utan även när andra gör det.
För då jag skrivit om händelser likt rubrikerna ovan har jag inte bara utsatts för rena hot, utan även för beskyllningar om att vara ”för negativ”. Jag anklagas för att vara ”bitter”, och borde istället skriva mer ”positiva nyheter”.
(Inget hade förresten kunna vara mer fel – jag älskar Kina. Men jag råkar bara ogilla att den nuvarande administrationen leder landet åt helt fel håll.)
Till min fasa är det också allt fler ”experter” som på olika sätt visar samma tendenser. På Facebook eller i diskussioner i andra forum är det många med en nära relation till Kina som försöker rationalisera eller försvara handlingar och lagar som fullständigt hade förkastats om de utspelat sig i andra länder.
Det var faktiskt knappt så att någon ens reagerade då två akademiker från Stockholms universitet för någon månad sedan skrev i Dagens Nyheter att Kina är ”Kina är både demokrati och diktatur”.
Kinas utrikesminister Wang Yi skällde förra året ut en kanadensisk journalist för ”oansvariga frågor” om mänskliga rättigheter i Kina. Han menade att sådana frågor är tecken på ”fördomar” och ”arrogans”, och därmed ”helt oacceptabla”. Tyvärr är det många som avstår från att diskutera känsliga frågor gällande Kina just av rädsla för reaktioner likt denna.
Vad kan då detta bero på? Som Joakim Enwall skrev i sin recension, så är det nog svårt att som ”kinavän” vilja se den mörka utvecklingen. Istället försöker man leta ljusglimtar eller hoppas på en förändring.
Detta beteende är förståeligt. De flesta svenskar som är engagerade i eller intresserade av Kina har trots allt en personlig relation till landet och önskar ju Kina väl.
Men tyvärr är det ju inte så att utvecklingen blir positiv bara för att man så önskar eller beskriver den. Paralleller till politikers eller kulturpersoners tidigare omfamning av Sovjet, Kambodja, Kuba eller Venezuela i modern tid är här inte särskilt långsökta.
Men en kanske ännu starkare drivkraft till att framställa Kina i en god dager slog mig när Bernt Gyllebring kontaktade Handelskammaren innan min föreläsning. För då jag senare frågade honom om detta, svarade Bernt att han ”ser till svenska intressen”.
Han borde istället ha sagt ”personliga intressen”. För det är nämligen så att Bernt driver ett företag som enligt egen beskrivning erbjuder ”ekonomitjänster” till andra företag där minst en part är invandrad från Kina, med fokus på ”översättning och kulturförståelse”.
Kort sagt har han ekonomiska intressen av en positiv Kina-bild. Det är för övrigt precis samma mekanism som jag skrev om 2015 i texten ”Jag är orolig”. Då hade svenska ambassadens kulturråd Eva Ekeroth – mitt under brinnande kampanjer mot yttrandefrihet och konstnärlig frihet – just berömt Kinas pågående kulturpolitik som ”uppmuntrande”.
Även Ekeroth hade då ett personligt intresse av ett ökat intresse för kinesisk kultur, ty hon hade just startat ett eget förlag som översatte kinesiska böcker till svenska.
Detsamma gäller givetvis ett stort antal svenskar som bedriver konsultverksamhet, förlag, reseföretag, exportfirmor eller andra affärsverksamheter som påverkas negativt av att Kina målas ut som en hänsynslös diktatur. Varför riskera sitt leverbröd?
Sedan jag blev nekad visum till Kina så vet jag vidare att många svenskar – såväl journalister som akademiker och affärsmän – aktar sig noga för vad de skriver eller säger om Kina, för att själva inte riskera att bli portade från landet.
Hot är effektivt, helt enkelt.
Då är det mycket lättare att bara blunda för det värsta, uppmärksamma det positiva och anklaga journalister eller organisationer som gör tvärtom för att vara fientliga eller negativa. Det är ju trots allt enklare att tycka om någon som är glad än någon som är ”bitter”.
Men ett sådant resonemang är inte bara själviskt. Det är också fel. För jag har väldigt svårt att se hur det skulle ligga i vare sig den svenska eller den kinesiska allmänhetens intresse att blunda då samhällsklimatet blir allt värre; i synnerhet då en svensk medborgare sitter instängd i Kina utan rättegång!
”Svenska intressen” bör således bytas ut till ”personliga intressen” för alla de som trots otaliga varningssignaler vägrar inse vad som sker i Kina just nu.
Och samtidigt måste termen ”kinavän” omdefinieras till att inte endast innefatta villkorslöst försvar av en av världens värsta regimer.
